Är det hammarslag som hörs från andra sidan vattnet? Jag skymtar Moderna muséet takprofil bland Skeppsholmens alla hamnskjul, kranar, buskage och träd. Ännu är inte allt klart, men kulturhuvudstadsårets största attraktion går mot sin fullbordan. Byggnaden är betydligt mer diskret än Vasamuséet här i Galärparken. Trots den bygderomantiska färgsättningen förmår Vasamuséet uttrycka en egen identitet. Här vilar en annan tidsanda, från en tid när vi vågade bygga enskilda solitärer. Visserligen gav det oss modernistiska klavertramp som alltför hårt dominerade och ibland tog död på våra stadsrum. Men idag har den kritiken fått till följd att det arkitektoniskt korrekta är att helt och hållet underkasta sig det redan existerande. Och det är inte bättre än att svenska arkitekters utländska kollegor anammat samma undergivna attityd, samma oförmåga att skapa en relation till det omgivande.

Moneos museum över romersk konst i spanska Merida är däremot ett mästerverk i en helt annan klass än Moderna Muséet. Där ironiserar han över romersk byggnadskonst samtidigt som han ifrågasätter muséets roll i vår tid. Istället för att som besökare möta den sedvanliga estetiserande utställningen av historiska fragment, är det svårt att behålla distansen till romarrikets överlevda liv. Samma sak gäller den gode Henning Larsen. Hans senaste verk i Köpenhamn står skyhögt över både det nya Stadsbiblioteket i Malmö och Söder Torn i Stockholm.

Kanske är det också symptomatiskt för både nittiotalets konst och arkitektur att den inte ska synas, bara finnas där i bakgrunden, mer som en del av den kollektiva allmänbildningen än något som berör själen. Kanske är jag nostalgisk, men på sextiotalet var Moderna Muséet och dess trädgård Stockholms kulturella centrum. Som liten gick jag dit med min gudfar och upplevde konsten. Som tonåring satt jag i gräset bland Picassos skulpturer och lyssnade jazz och pop. Idag är Moderna Muséet endast en attraktion bland många i staden.

Nej det är nog inte hammarslag som jag hör från andra sidan de gråblå vågorna. Det är snarare någon pålningsmaskin som går på övertid. Jag kommer ihåg att någon i tävlingsjuryn liknade lanterninerna vid ett böcklingrökeris skorstenar. Men då motiverades de av det utlovade mjuka ovanljuset. Vid Tekniska Högskolan byggde ingenjörerna en fullskalemodell och slet i ett helt år med att mäta lux-värden. När jag var inne i lokalerna häromdagen och såg upp i de här trattarna så såg jag dock inte något av detta fantastiska ljus som lovordats i pressen. Istället kände jag mig som en liten kackerlacka under en jättelik spiskåpa. Och den här geometriska symmetrin får mig att minnas ett samtal med den italienske arkitekturteoretikern Bruno Zevi. Han hävdar med bestämdhet att all symmetri i arkitekturen är fascistisk. Det är kanske är att gå för långt. Men denna klassicerande symmetri är något helt annat än den modernistiska arkitekturens bästa konstmuséer. Tänk bara på Mies van der Rohes Neue Nationalgallerie i Berlin, där upphävs skillnaden mellan ute och inne, och bättre miljö för skulpturer kan man knappast tänka sig. På Moderna har man måst dölja nyuppsatta vägglister i de salar där installationer och skulpturer ska stå. Museichef David Elliott är inte desto mindre rädd att det pretentiösa ekparkettgolvet kommer att repas, 'något mer oömt hade passat bättre'. Fast det är kanske förnumstigt att påstå att modern konst kräva modern arkitektur.

Både de stora och de små salarna ligger i någon slags ständig skymningsdager. Och jag kan bara att konstatera att lanterninerna inte är några riktiga lanterniner. Endast en bråkdel av det naturliga ljuset släpps in, och därför måste det kompletteras med artificiell belysning. Lysrör och spotlights sitter redan uppsatta på prov. Och museichefen försäkrar att man skrivit ett utomordentligt dataprogram som ska ge det rätta ljuset. Men att blanda naturligt ljus med konstljus gör knappast konsten rättvisa.

Men det är just dessa icke fungerande lanterniner som ger byggnaden dess karaktär, som utgör något av grundidéen i Moneos museum. När jag frågar runt förstår jag snart att konservatorerna inte tillåter mer än 50 till 75 lux i salarna. Det är inte mycket ljus. Men när jag nämner detta för en belysningsexpert från Köpenhamns Nationalmuseum tror han inte sina öron. '200 lux är vad modern konst tål, sedan kan man ju alltid skydda konsten mot UV-ljus.' Värderingarna går isär, här finns inga sanningar. Och jag kommer plötsligt ihåg Olle Granaths ord: 'När nu Moderna Muséet dragit på sig en sådan samling, så har man ett ansvar inför världen, det gäller att finna rätt slags container, annars kan man lika gärna avyttra det hela. Riksdagens tre argument för en nybyggnad var att skapa ett högklassigt utrymme för samlingen, att skapa ett hus där samlingen kan bevaras och där den fysiska säkerheten är garanterad.',

Med en så uttalad pragmatisk attityd hos chefen för statens konstmuséer, kunde jag inte låta bli att fråga honom hur Rauschenbergs get ska finna sig tillrätta i de nya lokalerna? Men herr Granath verkar inte tycka om geten, så för honom är det nu inte något större bekymmer. Visst ska den vara kvar, men den hålls instängd i en glaslåda så att ingen kan känna på det sträva håret.

Danska arkitekter brukar kritisera oss svenskar för att tillåta ett alltför stort brukarinflytande. Den bärande idén går förlorad bland alla kompromisser. Men samtidigt undrar jag vilken som är den bärande idéen. Vid en första anblick är det en klassicistisk byggnad, inte minst med tanke på de intill tristess perfekt proportionerade salarna och det, om än misslyckade, indirekta ovanljuset. Moneo har också arbetat med att vidareutveckla den europeiska museitraditionen från artonhundratalet i en rad byggnader. Men det blir något stelt monumentalt och mycket konservativt över det hela, inte minst med tanke på Modernas samling av amerikansk popkonst. Men när jag konfronterade Rafael Moneo var han helt oförstående. Och nu när jag tänker efter här på kajen förstår jag honom. Muséets vita interiör, slutenheten mot Stockholms vatten och grönska är nog så modernistisk i sin kliniskt vita, skenbart neutrala objektivitet. Här finns inget av artonhundratalets försök till att upprätta en dialog mellan arkitektur och konst. Här ska konsten ställas ut i ensamt objektivt majestät, arkitekturen ska vara så lågmäld som möjligt.

Det nya Moderna Muséet tycks först och främst vara till för konservatorerna. Istället för att se till innehållet, till den moderna konst som en gång ifrågasatte vår världsuppfattning, vårt sätt att se på livet, så är det bevarandets och förvarandets teknologi som står i centrum. Konsten är uppenbarligen inte till för oss besökare i första hand, utan den ska främst skyddas från ljus, damm och egentligen även oss besökare. Istället för att upplevas i det naturliga ljus de flesta verk är avsedda för, så förfalskas verken i el-ljus. En av förklaringarna är kanske också att sextiotalet aldrig i grunden lyckades rubba vår traditionella syn på arkitektur och konst, därför är vi idag så helt utan framtidsvisioner och så upptagna av att putsa upp och damma av relikerna från förr. Kanske är det också därför Moderna Muséet förlorat sin själ och blivit ett museum bland andra. Här ska vi passivt gå runt från sal till sal, från tavla till tavla och ta del av en konst som berövats sin förmåga att beröra.

Publicerad i GP