Det är något egendomligt med den här trappan, så när jag väl fyllt i alla formulär och smickrat byråkratdamerna till en plats i det närmsta dagiset, ser jag närmare på tingesten. Trappstegen blir djupare ju längre upp man kommer, samtidigt som spiraltrappan smalnar av, det är helt enkelt en heliocoidal trappa med logaritmisk stigning, som tar hänsyn till gravitationens tröttande inverkan på benen, det var därför jag nästan flög ut på golvet högst upp. Men detta är inget barockhus, där skenperspektiv och lek med människans sinnen är legio, kanske däremot ett uttryck för italienarnas vilja till att dramatisera, till att ge plats för människans upplevelser i vardagens triviala tristhet. Vaktmästaren upplyser dock med nostalgisk iver att huset ifråga byggdes under Mussolinis regim, att det var ett Casa del Gioventù, tillkommet samtidigt med alla dessa Casa del Fascio, fascisternas hus, men detta enkom tänkt för ungdomens fysiska fostran.

Vad som dock inte stämmer är ju att under det italienska trettiotalet fanns det knappast utrymme för en syn på människan som fri individ, som subjektiv uttolkare av verkligheten, ett subjekt som skänker objektet innehåll. Medborgarnas plikt var först och främst att tjäna fosterlandet, att offra sina liv för framtiden. Den italienska fascismen utgjorde en apart del i det moderna projektet, det som i ett samtida Sverige leddes av socialdemokratins sociala ingenjörer, och som syftade till standardiserade hustyper för standardiserade människor, jämlika produkter av samhällsordningen, vare sig den nu var föregivet demokratisk eller öppet totalitär. Italienarna var dock troligen alltför individualistiska för att låta sig stöpas i samma form. Så långe Benito ledde landet till framgångar, gick de med i svartskjorternas parader, sedan övergav de honom utan att vända sig om.

Troligen gick Morettis humanistiska arkitektur il Duce förbi, eller så lät diktatorn det hela passera som en arkitektonisk nyck. Men denna majestätiska trappa är inget undantag från regeln. Från ovanvåningen kan jag ta mig över till tornhuset, och det är utfört med samma försåtliga knep, avsmalnande uppåt för att ge intrycket av en än högre resning. Nere i bottenvåningens lager av damm upprepas fasadens glasbärande arkader som konstruktiva element, och trots att de höga, öppna rummen är väl avgränsade som självständiga volymer, binds de ihop av en genomförd rörelse: öppningar, rymd och ljus ger form och struktur en enhet, och skänker känslan av en poetisk arkitektur.

Arkitekt Luigi Moretti lär visserligen ha vägt runt 130 kilo på sin ålders höst, och det är väl nog ett så gott skäl till att dosera trappor, men hans ringaktade mästerverk, som borde rankas i klass med Terragnis Casa del Fascio i Como, härhör från hans ungdomstid då den italienska rationalismen just fötts. Då kallade sig alla arkitekter för fascister, i den beklagliga missuppfattningen Ernesto Rogers efter kriget beskrivit med orden: 'grunden till vårt misstag var en filosofisk förvirring. Vi utgick från ett påstående: Fascism är revolution, modern arkitektur är revolutionär, alltså måste den vara fascismens arkitektur. Det första antagandet var fel, därför blev konsekvensen förödande. Fascismen var inte en revolution.' Men frågan är om den italienska rationalismen verkligen var så radikal, om den inte i likhet med fascismen bar på totalitära anspråk, predikande hygienism och en futuristisk anda som brände alla historiska band.

Till skillnad från Hitlers och Stalins nyklassicistiska stormaktsarkitektur, var dock rationalismens rena formspråk genuint modern. Men när jag några dagar senare besöker den legendariske arkitekturkritikern Bruno Zevi i utkanten av Roms stadskärna, hävdar han trots det att all fascistisk arkitektur var dålig arkitektur, och eftersom Terragni utan tvivel var bra, var han följdaktligen inte fascist: "Hans Casa del fascio visar olika fasader åt vart väderstreck, och det stämmer just inte med det fascistiska konformitetsidealet". Att Terragni kallade sig själv fascist ända fram till Mussolinis fall, viftar Zevi bort som en oväsentlighet. Men Terragnis skisser över framtidens standardiserade och zonplanerade förortsortområden visar samma ansatser till en sociala ingenjörskonst som dem de svenska arkitekterna presenterade i sin stridsskrift 'Acceptera', fast givetvis så mycket skickligare formgivet än det som sedan kom att byggas i denna anda på sextiotalet. Både den svenska modernismen och den italienska rationalismen andas i sitt uppror en vision om det perfekta samhället, en perfektion som luktade av Kallocain.

Bruno Zevi var en av de få intellektuella som lämnade Italien under fascismen, de flesta stannade och deltog med iver i byggandet av framtidsutopin. Zevi gick i exil för att han var jude, för att han var en buren individualist, därför att han tog avstånd från upplysningens vision om den jämlika och standardiserade människan. Men Moretti som verkade under il duce förespråkade, åtminstone i sin praktiska gärning som arkitekt, en liknande insikt. Denna till synes så modernistiskt vita trappa går egentligen tillbaks på den grekiska arkitekturuppfattningen. Likt Akropolis avsmalnande pelare, förskjutna perspektiv, försöker Moretti ge utrymme för< åskådarens subjektiva tolkning av de arkitektoniska elementen, i strid mot all objektivistisk klassicistisk och modernistisk arkitektur. När logiken inte räcker till tar Moretti till förledande knep för att få det hela gå jämnt ut. Men inte desto mindre är hans utgångspunkt modernismen, vars skulpturala former han behärskar mästerligt.

Trots att kritiker som Zevi aldrig kunnat acceptera honom, visar Morettis respekt för människan på en arkitektur i människans tjänst, en arkitektur av samma dignitet som den Frank Lloyd Wright presterade. Bägge tycks de förekomma modernismens oförlåtliga misstag att sammanblanda serieprodukton med standardisering. Det senare följer inte nödvändigtvis av det förra, om inte annat så av ett förfelat jämlikhetsideal, som gjorde människor lika, istället för att ge dem lika förutsättningar till att bli olika. Zevis favorit Wright är givetvis så mycket skickligare i att projektera rum och ljus istället för begränsande väggar, golv och tak, men Moretti delar samma insikt om det förment objektivas förkastlighet, all upplevelse är oundvikligen subjektiv, var och en har sin egen sanning .

Idag är Morettis byggnad avskalad det mesta av sin marmor. Ute på gården finner jag den gamla marmorklädda bassängen fylld av skrot. De öppna balkongerna för ungfascisternas gymnastikövningar har byggts igen. Men trappan står kvar där obesmutsat av den fascistiska dystopin, ett nyrenoverat smycke som minner om en tid då modernismen fortfarande var revolutionerande, då sextiotalets international style och miljonprogram allsej var någon logisk konsekvens.

Publicerad i GP