En SimCity-stad där man inte ser staden för alla hus, med klonade shopping-malls, och på radion dånar hip-hoppen, dokumentär beat om livet i Compton, American History X, om hur L.A. gör vilddjur av människor, och i bergen pumor med smak för människokött, under Downtown jordbävningsförkastningar som hotar världsekonomin. Mike Davis skriver 'The Ecology of Fear', fascinerad över detta katastrofdrabbade landskaps prekära ekologi, över Los Angelesbornas rent fetischistiska åkallan av den egna undergången, som alla dessa hippies, New Age-typer och andra på taket av en skyskrapa i 'Independence Day', just innan utomjordingarna pulveriserar dem, hurrar: 'This is soooo coool!!!', eller insändaren i dagens L.A Times: fira år 2000 med en fejkad jordbävning på Santa Monica Pier och Hollywood-skylten som rasar till tonerna av Strauss' "Also Sprach Zaruthustra". Beror det på att man lever helt i presens?, utan att låta sig tyngas av historiens ok, på tryggt avstånd från gamla Europa, helt upptagen av att skapa sig en ny verklighetsbild i en av världens mest mytologiserade städer, nära nog oskönjbar bland allsköns uttolkares utopiska och dystopiska skildringar, Helltown and Eden, Sunshine and Noir, en Aldus Huxley just anländ till "California for Wealth - Oranges for Health". Bara det att trettiotalets apelsinlundar är ett minne blott, finns bara i Disneyland i Anaheim. Huxley passerar billboards målade i vanilj, pistasch, hallon, citron, Jesus is coming soon, Fine Liquors, Astrology, Numerology, Psychic readings. Och ständigt denna blå himmel, denna sol och dessa becksvarta skuggor, som hos Raymond Chandler, Joan Didion, Dashiell Hammet, James Ellroy. Idag möts man istället av reklamtavlor textade: Welcome to California. Adjust your Attitude.

Vänta!, här ska jag köra av, Culver City, men det brukar göra detsamma vilken avfart man tar, trafiken är som en levande organism, med pulserande blod, förstoppningar, plötsliga benbrott, poliser patrullerande i bil, i helikopter, drömmande om Robocop och Terminator, electronic guardian angels. Men här tunnar trafiken ut, bilarna glider iväg på smågator, och folk verkar inte ha vaknat riktigt, halvsovande på en bänk, väntande bussen, halsande ur sin bruna papperspåse. Husen är däremot lika uppsträckta som alltid, pastischer, bastarder på allt vad världen kan erbjuda i arkitektur: nygotik, renässans, Spanish Colonial, Mission Style, Victorian, och med Schindler, bröderna Green, Wrights Romantic Modernism, Neutras Rational Modernism, hela Case Study projektet som sällsynt genuina undantag. Och här, mitt framför mig, Paramount Laundry, Gary Group, Lindblade Group som jag letat efter, ett gäng underfundiga byggnader runt en parkeringsplats, vad annars, ett tidigare nergånget område, nu en stad i staden, en samling urbana och arkitektoniska element, kolonner i form av fyllda, snedställda PVC-rör, som inte alla bär något, ett djupt indraget fönster, samtidigt balkong, samtidigt skulptur. Philip Johnson kallade Eric Owen Moss för "A Jeweller of Junk". Men stämmer det? Gary Groups vägg klättrar uppåt, ett fristående element, vad är en vägg, vad är en mur?, en materialitet som transcenderar, som blir image, just detta som det internationella finanskapitalet idag väljer att investera i, som gör arkitekturen till en del av marknadsföringen, och som här skänker en ny immateriell innebörd, som inte uppfyller förväntningar, som gör att vi ser. På parkeringsplatsen rostiga metallsteg som inte leder någonstans i murgrönan, ett ironiserande över maskinåldern, samtidigt detaljer som skapar rumslighet. Hey, Hello there!, jovisst grabben arbetar därinne, säger en del gillar det, en del inte, men visst funkar det, arkitekturen är lika mycket marknadsföring som funktion, perfekt för IT-företag i jakt på en egen identitet, arkitektur ska ju annars vara så tydlig, detta bär, detta är buret, detta är tak, detta är vägg, men inte Eric, inte heller Gehry, Morphosis, Franklin D Israel, Hani Rashid, alla dessa individualister. Är den enda gemensamma hållpunkten detta sökande efter det egna uttrycket?, den ene allt mer underligare än den andra, nära nog skrämmande i ett konformistiskt och retrofixerat Sverige?

Nå, Erics kontor ligger bara några kvarter härifrån, bland gamla industribyggnader och magasin, hela tiden nya projekt som växer fram längs A.R. City, en dryg kilometer gammal godsjärnväg mellan National Bld och Los Angeles River, från den tiden Southern Pacific Railway gick rakt igenom centrala L.A., trettio- fyrtio- och femtiotalet, då hela området pulserade av liv. Men den industrin har dött ut, flyttat till Mexico, Filippinerna, El Salvador, snart är det bara sweat-shops kvar i L.A. med illegala invandrare som arbetskraft, utkastade så fort de försöker organisera sig. Och alla dessa byggnader och denna infrastruktur med tydlig mening behövs inte längre, har förlorat sin raison d'être, här finns ingen a priori stadsplan, regler och normer blir till alltefter som arbetet fortskrider, och överges hela tiden för att ersättas av nya, en hela tiden pågående diskussion mellan markägaren Frederick Norton Smith, hans fru Laurie och Eric Owen Moss om vad som ska behållas, vad som ska läggas till, vad som ska skapas. Betonglika tysta stilla skulpturer, The Samitaur, The Pittard Sullivan Bld, The Box, citat i det urbana landskapet, underfundigt geometriska volymer i form av koner och cylindrar som glider in och ur varandra.

Parkerar bilen och sträcker på mig, greppar kameran, en svart kille tvättar metodiskt och noggrant en Porsche, luktar svett, doftar lavendel, luktar vax. IT-företag som skapar virtuell image, som kräver en arkitektur som är mer än form, mer än funktion, och byggnaderna förändras allteftersom jag rör mig igenom dem, runt dem, passerar genom spänningsfält, bjälkar som skjuter rakt igenom väggar, fönster som spelar rytmiskt längs fasadindelningen, en balanserad obalans, alla dessa binära motsatspar, offentligt/privat, upplöst/olöst, avslöjat/dolt, varken retro eller samtida, en individualistisk arkitektur, ett personligt språk, som materialiserar det cerebrala, av vissa kallad kreativ schizofreni, ett sökande efter permanens i det ständigt förändrade, till skillnad från Gehrys naturformer ett ständigt ihoppassande, möten, spänningsfält, rå heavy-metal, arkitektur som mänsklig ordning, som ett försvar mot naturen, byggnader som inte bara är vad de är, utan också vad de skulle kunnat vara, rester av kasserade skisser, inte bara som konklusion, men också vägen dit.

Dags för något att dricka, där ligger en bar. Och strax intill hittar jag Eric Owen Moss Architects i en gammal kontorsbyggnad. Entréen är blockerad av stora modeller, och där har vi Eric, han är idel välkomnande, minns när vi sågs i Barcelona senast, i Güell parken sprang en hop skolungar ut ur en buss och började ropa 'Gaudí, Gaudí', det är ju knappast vad de gör i L.A., möjligen skriker de 'Michael Jordan', det visar bara på hur omedvetet L.A. är om sig självt, att det är först nu det börjar dyka upp några offentliga byggnader förutom fängelser, Meyers Getty Museum, Gehry's Disney Concert Hall, Moneos katedral. 'Georg Bernard Shaw påstod att varje yrke är en konspiration mot vanligt folk, varje yrkeskår gör sina egna regler, skapar sig ett språk som utesluter andra, det låter så esoteriskt och alla tänker, "Oh My God!", medan allt egentligen går att förstå, hela grejen är att vara så obskyr som möjligt,' och Eric tar fram en ritning på The Samitaur, låter en solkatt dansa runt på den medan han vänder den rätt, 'Det här är utsidan av utsidan, och det här är insidan av utsidan, och det här är utsidan av insidan, och det här är insidan av insidan, det som binder samman de olika delarna är något av spänningszon, det fungerar som ett sammanbindande kitt'. Vänta nu säger jag undrande, ta om det där, 'the outside of the inside', har jag varit där? Eric skrattar till, lägger handen på sin alldeles pinfärska bok, "Gnostic Architecture", jovisst, han är en äkta gnostiker, säger att bokens upplägg inspirerats av Henry Moore. 'Utgångspunkten är en serie av hjälmar han gjorde, de passar din näsa, öron, ditt huvud, de har både utsida och insida, och rum emellan, du kan se in i dem, men du ser inte allt, förstår inte allt, det innehållna är inte synonymt med det omslutande, här finns områden där formen är diskontinuerlig, där det innehållande och det innehållna skiljs åt'. Just vad jag sett i Erics byggnader, dessa spänningsfält mellan utsida och insida, inget sökande efter harmoni här inte, minns ett samtal jag hade med Francesco Dal Co, som tar Vasaris Piazza Signoria i Florens som exempel, konfliktualiteten mellan den medeltida kaotiska staden och Uffiziernas rationalitet, ett uppfordrande spänningsfält som bryter in, bryter upp och civiliserar människor, duvorna också? den enda som kan finna någon harmoni där är Prins Charles. Dal Cos tes är att vår historia handlar om konflikter, världen finner sin form i konflikter, själv tänker jag att vi misstar oss om vi uppfattar det förflutna som en trygghet vi förlorat, en barndomens vagga vi kan återvända till, allt tal om en forntida harmoni bara en vår tids alla utopier, ett uttryck för det moderna samhällets ängsliga rotlöshet, inte minst nu inför sekelskiftet. Men trots det längtar många av vår tids arkitekter en harmonisk arkitektur, där det nya underordnas det gamla, där nostalgiska pastischer är legio, där alla funktionella problem löses en gång för alla. Och deras torg och byggnader blir ofta till öde rum utan liv, utan någon plats för människan själv, vad vet väl jag, kanske beror det på att de inte vill inse att barndomen är långt ifrån harmonisk, att vuxenlivets 'harmoni' uppstår först när vi klängt oss fast vid en mängd helt godtyckliga trossatser om vad livet egentligen är, när vi nöjer oss med någon slags 'sanning' som sätter ord på och 'förklarar' allt det som det nyfikna barnet upplever som oförklarligt och mystiskt. 'Jag har inte tänkt i de banorna, för mig handlar det mer om en psykoanalytisk modell för att förstå relationen mellan vad som passar ihop och vad som inte passar ihop, min erfarenhet är att saker antingen passar eller inte, inte så att de aldrig riktigt skulle passa ihop, att det inte skulle vara möjligt, även om de inte verkar passa ihop allt som oftast, men bara möjligheten är fascinerande, att de någonstans där passar ihop, att hur komplicerat intrikat allt än är, så finns där en förbindande tråd.' 'Även om du aldrig finner den, så kan den finnas där, allt är möjligt, allt är globalt, and who the fuck knows what's going on, men där finns kanske en syntes, även om jag inte vet hur man kommer fram dit' 'I Franz Kafkas "Processen" finns det ett avsnitt där den där killen sitter och väntar, döende, men i en dörrspringa syns ett ljus, ett tecken för någonting, Gud, hopp, solljus, att elektriciteten fungerar, God knows what, det är ett tecken på att där finns något som du kanske inte når fram till, eller så gör du det!, där finns möjligheten till en slags förlikning, till en förlösning, och jag tycker det är ett bra exempel på vårt århundrades intellektuella och kulturella historia, detta är vad det handlar om, vare sig det nu är Derrida eller Camus, och det innebär varken fragmentering, dekonstruktion eller upplösning, det blir istället något mer.' Erics ord flyter vidare in i hjärnvindlingarna, får fatt i en drömmande låt av Moody Blues, "resolution, revolution, dissolution", men Eric ger sig inte i sitt återuppfinnande av det redan uppfunna. 'Även om du inte kan säga att allt passar ihop, så kan du ju rent hypotetiskt anta att det gör det, på något sätt, vare sig det nu är på något buddistiskt vis, eller mer prosaiskt, vi har en sorts intellektuell, fysisk och kulturell värld som bara går på och går på, och det blir inte bättre, men det rör sig, och vad det gäller att inse är att vi aldrig når fram till någon slutlig förklaring, visst, du måste ha en plan här i livet, annars är du ute, men! om du gör en plan är du också förlorad om du inte samtidigt förutsäger planens slut.' Keep trying är Erics motto, och visst, jag är med, hela den här positivistiska andan som fortfarande förgiftar vår värld, att allt går att förklara bara man sätter ett namn på det, och det som inte går att förklara det raderar man ut, vare sig det nu är judar eller Klara-kvarter, och kvar får man en människa som istället för att förandliga materien blir dess slav. 'Arkitektur är en bön om ordning, precis som Darwins och Marx' teorier, det är ett försök att förstå vad livet handlar om, genom att förstå gårdagen förstår du din samtid och extrapolerar fram din framtid, du kan vakna om morgonen och öppna dörren och gå någonstans och säga "I'm going forward", men med tiden insåg jag att det här är bara paradigm som går på och går på, och frågan är om det går att stanna, om man kan få något att konsolidera eftersom varje försök till att skapa en teori är ett försök att få något att ta form, problemet är bara det att alla dessa teorier inte förutser sin egen upplösning. Marx sa' aldrig "Det här är syntesen, och nu till något helt annat". Freud sa' aldrig "Oidipus, Electra och se här vad som kommer istället", ett paradigm måste ju kunna ifrågasätta sig självt.' Eric bankar i bordet och reser sig upp, skjuter undan stolen och ler stort. 'Vad jag menar med en gnostisk arkitektur är en slags dialektal lyrik, det är inget krångligt, det handlar inte om att låna från Hegel, utan om att sanningen inte ligger i att tro på Darwin eller Newton eller Marx eller Keynes eller Mick Jagger, utan sanningen verkar handla om intentioner och möjligheter, you know, att något skulle kunna vara möjligt, och även något annat, och att inte behöva säga, Okej, jag är nymodernist, Okej, jag älskar symmetri, Okej, jag hatar symmetri, Okej, jag är dekonstruktivist.' Eric går lös på bordet och alla dessa a priori-uppfattningar som försöker gå förbi det faktum att livet handlar om spänningen mellan det möjliga och det omöjliga, inte om ordning. Och just här är kärnan i Erics hela arkitektur, att representera denna spänning, att inte utesluta det ena och förhärliga det andra, att ge plats för alla dessa motsatta dragningskrafter, att arkitekturen hela tiden är stadd i förvandling. 'Det är det som är sanningen om livet, ditt liv, att det är en dragkamp mellan olika möjligheter, dialektiken lokaliserar spänningarna, lyriken förlöser dem, so the lyric is that in the art of the poetry of the space of the shape of the form, making something that the mere power of would itself allow you to jump over it in an emotive, in a spiritual way, just detta du inte kan klara rent intellektuellt.' Ungefär som det här med konst som upplevs emotionellt men missförstås intellektuellt, 'En konstnär kan hoppa över konstvetarens intellektualiserande, och nå fram med det rent känslomässiga, och på samma sätt kan du i arkitektur skapa rum vilka är så komplexa och spänningsfyllda att de förser en med en mängd möjligheter, samtidigt ska de vara frigörande, så att du får något av samma lyriska upplevelse som med det där vita ljuset i dörrspringan hos Kafka.' Men hela den där gnostiska attityden är så L.A. individuell den kan vara, den förkastar alla paradigm, allt grupptänkande, den utgår från vad som händer mellan individer, efter vårt sökande efter ett svar på vad som är meningen med livet, med universum, med allting. 'Livet är personligt, det är inte utbytbart, men visst finns det en möjlighet till en kollektiv förståelse, till ett kollektivt medvetande, men det kommer inte uppifrån, genom institutioner, det går istället från individ till kollektiv, inte tvärtom, arkitektur kan därför aldrig vara resultatet av ett kompromissande.' Men är det inte den här fria individualismen som gjort L.A. till en urban smet utan fixpunkter, utan relation mellan arkitektur och stad? 'Problemet är ju om vi verkligen kan tala med varandra, det handlar ju inte bara om att vi ska kunna vara olika och ha en egen röst, vi måste kunna samtala, men inte genom något dogma, och det är svårt, vad jag menar är att vara arkitekt så här i slutet av det tjugonde århundradet är att vara gnostiker, och det är ett mer introvert än extrovert yrke.' Men du, som likt Gehry har lättare att relatera till konstnärer än till arkitekter, handlar det inte också om att ta upp den modernistiska konstens utmaning, som aldrig fick något större genomslag i den modernistiska arkitekturen, detta ifrågasättande av vår verklighetsuppfattning, som när kubister, futurister, suprematister i en salig oordning övergav det skenbart föreställande och fick oss att upptäcka livet på nytt? 'Den tidiga modernismen satte upp regler om vad som var bra och dåligt, vad som var rent, rakt, konformt, redan tidigare var där ett regelsystem, men visst finns det undantag, som Aaltos Vuoksenniska kyrka, och vad jag tror hände, var att, om vi går tillbaks till Darwin och Newton, folk blev först väldigt upphetsade av alla dessa upptäcker, men sedan försvann känslan och kvar blev bara ett regelsystem alla skulle följa, sedan kunde inte längre komma ihåg varför man hade de här reglerna, och alla började undra, och så gav man sig in i de här postmoderna tankegångarna.' 'Problemet med modernismen är att hur vacker den än är så var den alltför spartansk och sträng, den hade inte plats för människans psyke som därför gjorde uppror.' Och där ligger väl hela problemet, att du kan inte skapa en ordning som rymmer livet i alla dess upptänkliga nyanser, ordning föds i kaos, för att sedan överges till förmån för nya mönster, ny virtuella och reella sanningar om vad livet är, arkitekturen rör sig, inte alltid i den riktning du gillar, med risk att det blir för personligt, varje liv begravet i sitt eget mysterium, kommer natt, kommer våt asfalt, bildäck som finner väg, liv som korsas, som drömmer, som längtar, som lever ...

Leo Gullbring

Publicerad i Mama