Mittemot det gamla muséets konstglas-skatter finner jag de Majo, ett av dessa företag som inte riktigt kan bestämma sig om de ska satsa på kopior av gamla venetianska ljuskronor eller om de ska helt övergå till signerade designobjekt. I ett hörn står Davide Danesis 'Ari'. Den erbjuder förvisso inte mycket ljus, men är vacker som en liten skulptur. När jag tar i en liten kopparkula tänds lampan, och håller jag kvar den i handen ändras ljusstyrkan, den är helt enkelt en dimer. I ett fönster hänger Mariagrazia Rosins 'Laguna Planet'. Hon använder samma starkt expressionistiska färger som fortfarande dominerar mycket av det svenska konstglaset. Butiksbiträdet nämner en siffra på 50-60 000 kronor för denna signerade ljuskrona. Kollegan Oriano Favoretto är kanske inte lika sensuellt övertygande med sina färggranna ljustrumpeter på kromad stålfot, men de lär gå som smör i Tyskland.

Carlo Moretti har däremot inte någon butik ute på Murano utan i kvarteren intill San Marco-platsen där jag först såg hans tunt blåa ljuskrona 'Graziano'. Kanske är avsikten att distansera sig till den något inskränkta ö-mentaliteten som han menar förhärskar här ute på Murano, eller så är det helt enkelt för att få vara i fred. I det gamla kontorspalatset visar han stolt upp ett minimalistiskt enklt show-room som ritats av Gaetano Pesce en gång när det begav sig. Tillsammans med sin bror har han förvandlat familjens gamla glasfabrik till en av Muranos mer tongivande producenter av modernt konstglas.

- Allt sedan jag var liten har jag haft en passion för glas, men inte så mycket för färgat glas, som annars är kännetecknet för Murano, utan för detta transparenta kristallglas som minner om renässansens dagar.

Han tar upp ett dricksglas format som en tunn pappersstrut, och berättar att det var en man vid namn Barovier som uppfann kristallglaset på 1450-talet. Venedig försökte sedan bevara hemligheten så gott man kunde genom att förbjuda glasblåsarna att arbeta utanför Murano. Eller så var de det ideliga eldsvådorna som uppstod runt ugnarna som gjorde att man fick hålla sig på Murano-ön. Hursomhelst så blev Murano en ö av eld omgiven av hav, men hemligheten emigrerade snabbt ut i Europa under namnet 'façon de Venise'. Och även om glasets stora charm just ligger i hur det bryter och sprider ljuset, så var det först med rokokon som man skapade de första ljuskronorna.

Carlo Moretti putsar sina glasögon och förklarar att fram till 1910-talet så ägnade man sig på ön mest åt att kopiera konstglas från Muranos storhetstid. Kopiorna såldes över hela världen och var ofta betydligt skickligare utförda än förlagorna. Men det nya glaset fanns utomlands, hos sådana som Tiffany eller Wiener werkstätten. Med Biennalerna spreds den nya konsten i Venedig, och inspirerade av konstnärer som Gustav Klimt vaknade Murano upp och befriade sig från de klassicistiska bojorna.

- Vi arbetar just nu med att starta en glasskola här på Murano. Det var trettio år sedan vi hade någon. Om två år hoppas vi att den ska vara igång. Vi kommer att använda gamla maestri som lärare och på så vis hoppas vi kunna locka till oss utländska glaskonstnärer och lite nytt blod till Murano.

På andra sidan kanalen ligger betydligt mer välkända firmor som Barovier&Toso, Murrina, för att inte glömma den drygt åttioårige Archimede Seguso som är en av få designers som också blåser sitt eget glas. Jag går in på Venini, de som gjorde Muranos konstglas känt över världen på tjugotalet och sedan fick Carlo Scarpa till konstnärliga ledare.

- Vi fortsätter att förnya Muranos tradition, försäkrar arkitekten Roberto Gasparotto när han snabbt för mig från en av Giò Pontis ljuskronor till modernare ljuskällor signerade Ettore Sottsass. Ljus har alltid varit viktigt för oss, vi söker det rena, vi söker ljusets och glasets essens. Materialets begränsning, och just att det är munblåst, är i sig en inspiration och utmaning.

Jag fastnar nu inte direkt för Sottsass' alltför traditionsbefriade verk, de saknar Muranos mjuka former. Vi går istället in i själva fabrikens hjärta. I den stora hallen står glasmästare med sina lärlingar. Lågorna slår ut på baksidan av de små ugnar. Redan infärgade glasämnen ligger i klumpar på golvet. Och här finns det som gör Murano-glaset till något i särklass, den jämnt fördelade färgen som ger en alldeles särskild lyster utan några slingor. Roberto Gasparotto berättar att en tredjedel av produktionen kasseras eftersom det är svårt att uppnå de standardiserade måtten.

- Förklaringen till italiensk designs starka ställning är att våra arkitekter har så svårt att få något byggt. De satsar på design istället. Se här på Mendini till exempel, han har alltid något nytt att komma med. Han är en gränsöverskridande provokatör, det är sådana vi behöver i Italien!

Den lampa han visar är betydligt mer postmodernt excentrisk än Sottsass' verk. Här kunde glaset likaväl vara plast, metall eller vilket material som helst. Och när jag hör Gasparottos lovtal undrar jag om Muranos ljuskronor har någon framtid, som om glashyttorna är förvisade till att leva på den storhetstid som varit, vare sig det nu är sjuttonhundratal eller modernismens nittonhundratal. En firma som Foscarini är visserligen betydligt mer trendsäker med formträffar som 'Dress' av Defne Koz och Tom Dixons 'Lightweight', men de har också svårt att finna glasets själ.

Inne på ett litet galleri inte långt från Rialto ser jag dock vart Muranos konstglastradition kan leda hän. Hos Marina Barovier hittar jag en av amerikanen Dale Chihulys mäktiga glaskronor från fjolårets glasbiennal. Hans storhet framträder än tydligare när han som här ställer ut i sällskap med Lino Tagliapietra och vår egen Bertil Vallien. Under biennalen dirigerade han en mängd maestri ute på Murano och lät hänga upp sina glaskreationer ovanför kanalerna. På håll såg de här blå, lila, gula ljuskronorna ut som jättelika druvklasar, på nära håll skrämmande lika Medusa-huvuden.

- Glas är det mest magiska materialet, säger Dale Chihuly själv. Det sprider ljuset på ett mycket speciellt sätt och det kan gå sönder är som helst. Det är ett komplext material med motsägelsefulla egenskaper: obeständigt och evigt, transparent och opakt, hård och skört, fast och flytande.

Chihulys ljuskronor är konstglaset taget till sin yttersta gräns, och jag inser att det är just som producent av konstglas som Murano blir verkligen intressant. Visserligen är detta gula eldklot av glas inte någon renodlad ljuskrona, för att hänga upp den krävs en paradvåning med särdeles högt i tak. Ute på Murano anses Chihuly för alltför avantgardistisk, men det intressanta är att hans verk upphäver gränsen mellan det unika konstverket och det massproducerade. Här blir det inte en mängd kasserat glas eftersom här inte finns några standardiserade mallar som ska respekteras, här kan glass-slingorna vrida sig som de vill. Designen träder ut ur den tradition som predikar standardiseringens och serieproduktionens ideal.

Publicerad i Göteborgsposten