Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




'Nirvana'

Av Leo Gullbring
'Nirvana' står det på bio-plakatet utanför en av Bolognas biografer. Var det inte namnet på Kurt Cobains band? Har de redan gjort film på han som trodde sig vara vår tids James Dean? Nej. 'Nirvana' är en science-fiction-film, Italiens svar på 'Blade Runner' och 'Strange Days'! Regissör är Gabriele Salvatores, han som häromåret fick en Oscar för 'Mediterraneo'.


   

Upplysta av biografens neonflimmer myllrar människorna fram. Jag tränger mig fram mellan idoga gatuförsäljare och knubbiga påpälsade damer. En tiggare insisterar på några hundra lire. En tjej rusar förbi med en silverring i ögonlocket och en annan i läppen. Den fuktiga kylan kryper in på skinnet. Mitt huvud är fyllt av ett föredrag jag ska hålla imorgon. Det känns som om hjärnan kokar över. Jag glider in i mörkret, in i biografens värme, in i en jättelik salong av utnötta fåtöljer i manchestertyg. Men det är Dolby Digital Stereo...

Och på filmduken är det samma kaotiska miljö som ute bland Bolognas arkader. I folkmassan dyker 'Sol' upp, en rundlagd man i sina bästa år, och som gång på gång blir han skjuten av samme idiotiske dönick, och som jagas av organtjuvar och maffia. 'Sol' vill bli utsläppt. Men det går inte. Han är ju bara en aktör i datorspelet 'Nirvana' som programmeraren 'Jim' har konstruerat för ett multinationellt spelföretag. Jovisst, det är sant, titta bara i byrån! Och 'Sol' öppnar byrån tillsammans med en hora han fattat tycke för. Farkoster rusar fram i ljusets hastighet bortom några tomma galgar. Hon frågar: "om vi är en del av ett spel, hur vet då de som är utanför att inte också de är en del av ett spel?"

Det är ett helvete att ha ett medvetande som en människa när man bara är en spelfigur. Kan inte 'Jim' trycka på 'cancell', ta bort honom ur den här världen som i ett nietzchianskt vanvett bara upprepar sig gång på gång i ett evigt snöfall? 'Sol' går längre än Kurt Cobain. Det räcker inte att ta livet av sig, han vill bli utraderad, som om han aldrig hade existerat. Ingen datanörd ska leka Gud med honom. Och 'Jim', här spelad av Christopher Lambert, ställer mot all förmodan upp. Kanske för att även hans liv är utan mening. Kvinnan han älskar finns inte längre. Han ger sig ut på jakt efter spelföretagets hemliga arkiv, genom virtuella och reella världar, genom nutid och forntid.

I Alfa-Romeos gamla Milano-fabrik har Salvatores skapat samma scenografi som i sf-genrens övriga alster. Jag undrar om författaren William Gibson har någon slags copyright på framtidsscenarion. Här finns 'the urban sprawls' polykroma stadskvarter, här finns grabbarna som ger sig ut på 'nätet' och får hjärnan grillad, här finns flickan utan minne och här når vi till och med ner till datorvärldens 'root level', varje dators allra heligaste plats. Det är en sjabbig korridor, med dörrar som leder in till förföriska hallucinationer. Här kan 'Jim' utplåna dataspelet 'Nirvana' och därmed också 'Sol'. Men dramat har inget lyckligt slut à la Hollywood, detta är italiensk science-fiction. Både programmeraren och hans spelfigur utplånas, som i en slags omvänd julberättelse. Själv säger Gabriele Salvatores att "Om du upptäcker att du befinner dig i ett spel du inte tycker om, då är det din skyldighet att sluta spela. Även om detta innebär att du offrar dig själv, att du förnekar den du har varit och den du trodde dig vara".

publicerad i GP


UPP   Tillbaka

2001 Calimero