Och på filmduken är det samma kaotiska miljö som ute bland Bolognas arkader. I folkmassan dyker 'Sol' upp, en rundlagd man i sina bästa år, och som gång på gång blir han skjuten av samme idiotiske dönick, och som jagas av organtjuvar och maffia. 'Sol' vill bli utsläppt. Men det går inte. Han är ju bara en aktör i datorspelet 'Nirvana' som programmeraren 'Jim' har konstruerat för ett multinationellt spelföretag. Jovisst, det är sant, titta bara i byrån! Och 'Sol' öppnar byrån tillsammans med en hora han fattat tycke för. Farkoster rusar fram i ljusets hastighet bortom några tomma galgar. Hon frågar: "om vi är en del av ett spel, hur vet då de som är utanför att inte också de är en del av ett spel?"

Det är ett helvete att ha ett medvetande som en människa när man bara är en spelfigur. Kan inte 'Jim' trycka på 'cancell', ta bort honom ur den här världen som i ett nietzchianskt vanvett bara upprepar sig gång på gång i ett evigt snöfall? 'Sol' går längre än Kurt Cobain. Det räcker inte att ta livet av sig, han vill bli utraderad, som om han aldrig hade existerat. Ingen datanörd ska leka Gud med honom. Och 'Jim', här spelad av Christopher Lambert, ställer mot all förmodan upp. Kanske för att även hans liv är utan mening. Kvinnan han älskar finns inte längre. Han ger sig ut på jakt efter spelföretagets hemliga arkiv, genom virtuella och reella världar, genom nutid och forntid.

I Alfa-Romeos gamla Milano-fabrik har Salvatores skapat samma scenografi som i sf-genrens övriga alster. Jag undrar om författaren William Gibson har någon slags copyright på framtidsscenarion. Här finns 'the urban sprawls' polykroma stadskvarter, här finns grabbarna som ger sig ut på 'nätet' och får hjärnan grillad, här finns flickan utan minne och här når vi till och med ner till datorvärldens 'root level', varje dators allra heligaste plats. Det är en sjabbig korridor, med dörrar som leder in till förföriska hallucinationer. Här kan 'Jim' utplåna dataspelet 'Nirvana' och därmed också 'Sol'. Men dramat har inget lyckligt slut à la Hollywood, detta är italiensk science-fiction. Både programmeraren och hans spelfigur utplånas, som i en slags omvänd julberättelse. Själv säger Gabriele Salvatores att "Om du upptäcker att du befinner dig i ett spel du inte tycker om, då är det din skyldighet att sluta spela. Även om detta innebär att du offrar dig själv, att du förnekar den du har varit och den du trodde dig vara".

publicerad i GP