Bländande vit sand, solglasögon ett måste. En truts spejar över det flacka strandlandskapet, slår sig tveksamt ner högt uppe på aluminiumglänsande skinn uppspännt upp över sanden. Visste jag inte bättre skulle jag missta de ormlika formerna för utomjordingars bosättning, en enorm parasit fastklängd mellan stranddynor, strax igång med att gräva sig ett gömsle.

Liten skylt indikerar ingång bakom svart draperi. Av med solglasögon, invänta mörkerseende. Golvet är inte golv, väggarna inte väggar. Gå försiktigt för att inte förlora balansen. Pulserande blå och gröna färger. Vatten porlande i rännilar över de ojämna ytorna. Väsande munstycken pustar moln av vattenånga. Halt. Vått. Fuktigt. Plötsligt bländar en ljusblixt, och ett vattenfall gurglar fram ur ingenstans. Byggnaden tycks på något kusligt sätt medveten om min närvaro. Bäst att träda varsamt. Sätter sakta ner foten. Och omedelbart faller ett rutnät av ljus över halva rummet, omfamnande mjuka former, en illustration av Einsteins krökta rum.

Och här en hel hop pensionärer. Tanterna skriker till när vattenstrålar skjuter upp ur hala golvet. Någon på högklackade skor på väg att falla, men fångad av väns räddande hand i sista sekunden.

Vattenpaviljongen FreshH20 eXPO ute i Neeltje Jans, en bra bit utanför Rotterdam, var ett tidigt försök att ge den digitala tidsåldern arkitektonisk form, och samtidigt mitt första möte med Marcos Novaks cyberarkitektur. Han bidrog till den interaktiva inredningen, medan holländska NOX och Oosterhuis Associates stod för byggnaden. Och tanken bakom detta uppror mot euklidisk geometri och dess kantigt statiska rumsuppfattning är något mer än ett dekonstruktivistiskt deformerande av det byggda objektet, hela miljön ska befinna sig i konstant förändring. Överallt registrerar dolda sensorer besökarnas närvaro, rum och materia blir ett med sina mediala representationer. Informationsflödet ger form åt en mjuk arkitektur, en mediamaskin som inte står i kontrast mot våra kroppars liv, som ger efter och anpassar sig, som inte utestänger förändring. Och trots att paviljongen bitvis inte var mer imponerande än ett påkostat diskotek, ställde den ändå frågan på sin spets: Hur ska 2000-talets arkitekter möta den digitala epoken? Ska de hålla fast vid det gamla, modernistiska floskler som "Form follows function", detta förlegade tal om autencitet, renhet, ärlighet? Eller ska man våga pröva det nya, ersätta skisspappret med datorn fullt ut och släppa lös den datorgenererade cyberarkitekturen baserad på rörelse och förnimmelse? För Marcos Novak och kollegorna Neil Denari, Neil Spiller och Gregg Lynn finns det ingen väg tillbaka.

-De flesta arkitekter vågar inte möta det trådlösa informationssamhällets utmaningar. Och det krävs mod för att våra överge de säkra korten och kasta sig in i det okända. Men frågad om detta verkligen är arkitektur måste man vara beredd att svara, "det spelar ingen roll!"

-Det mest vågade, radikala och eleganta anslaget är att göra det virtuella verkligt och förnimbart, men osynligt. Osynlig arkitektur, osynliga skulpturer, osynliga gränssnitt: en pånyttfödelse av verkligheten med hjälp av andra världar.

Marcos Novak smuttar på sin espresso. Caféet nere vid Venice Beachs strandpromenad så gott som fullsatt inför kvällningen. Solen har påbörjat sin bana på väg mot ännu en perfekt solnedgång. Marcos lutar sig fram, hävdar med bestämdhet att traditionella arkitektoniska former långtifrån är neutrala och givna, istället representerar de en föråldrad världsuppfattning. Vår tids arkitektur är dömd att upplösas och förändras näst intill oigenkännlighet för att ge plats för informationsflöden. Han kallar det för eversion detta att vända ut och in på cyberspace, att göra det möjligt att uppleva det virtuella. Men en osynlig arkitektur?

-Såg du inte min installation på arkitekturbiennalen i Venedig? Tanken var att visa upp framtida arkitektoniska former som är mer komplexa än till och med Gaudís "Sagrada Familia". Med osynligheten som det allra senaste "byggnadsmaterialet" har vi en möjlighet att förstå hur det virtuella kan manifesteras i verkliga kyrkbyggnader, i städer, i alla typer av rumsligheter.

Jo, jag såg hans utställning. Den var minst sagt fascinerande. Enorm videoskärm med flimrande datorgenererade flytande former. Några av dem förfärdigade som laserskurna pappersformer. Huvudnumret var det som inte syntes: fem små och två större skulpturer som tog form via infraröda sensorer. Vid beröring aktiverades också ett ljudfält mellan det synliga och det osynliga.

Marcos argumenterar för en flytande arkitektur formad av sina motsatser, det mjuka kombineras med det hårda, det maskulina med det feminina, det "verkliga" med det virtuella. Målet är att skapa en helt ny tillvaro, en annan mening. Som tur var har datorerna ännu inte fått ett eget liv, både AI och AL (artificiell intelligens och artificiellt liv) är fortfarande en dröm. Men Marcos håller med om att upplevelsen av andra världar knappast är särskilt spännande om de endast är resultatet av någon programmerares instängda fantasi.

Samtidigt kan jag inte låta bli att invända, är inte detta Mary Shelleys mardröm ett liv fullständigt frikopplat kroppen? Frankensteins monsters förmåga till empati finns ju bara så länge detta nya "liv" är fångat i en kropp. Behöver vi inte kontrasten mellan arkitekturens statiska arketyper och våra egna mjuka, föränderliga former, mellan permanens och förgänglighet, vill vi verkligen leva i en arkitektur som liknar våra egna inre organ? Kan detta fortfarande kallas arkitektur när ett byggnadsverk förvandlas till ett teknikens medium, blir till kommunikationsteknologiska ikoner? Innebär inte datorgenererade byggnationer att arkitekturen förlorar sin förmåga till att sätta oss själva i relief, och att den samtidigt riskeras att förlora sin integritet, ett offer för allsköns grafiker, konstnärer, modeskapare, scenografer och andra?

-Aldrig tidigare har vi haft möjlighet att se så långt, och aldrig tidigare har vi varit så blinda! Visst gillar jag min mountainbike, och Santa Monica mountains därborta, och den här beachen. Se bara solnedgången! Men vi ska inte tro att det endast finns en slags distans. Istället borde vi fundera ut hur vi kan överträda gränser, fundera på om vi inte är beredda att uppleva en rikare och vidare verklighet än vi normalt är inställda på.

-Redan innan man börjar diskutera en teknologisk snarare än enbart platonisk virtualitet, är det uppenbart att de sinnesintryck vi baserar vår verklighetsuppfattning på är oerhört begränsade. Vi kan endast uppleva en extremt liten del av det elektromagnetiska spektrat. Det mest av "verkligheten" är osynligt för oss, och det vi till vardags antar vara verkligt är endast en gnutta av det hela. Med hjälp av en teknologisk virtualitet kan vi få tillgång till oändligt mycket större världar.

Istället för att som tidigare vara en noga inmutad konstart med tydliga gränser, blir arkitekturen hos Marcos Novak en del av det digitala flödet. Rummet blir ett medium i sig, ett organiserande av information snarare än enskilda solitärers materialitet och deras respektabla distans till en ständigt föränderlig samtid. Fokus ligger likt i vattenpaviljongen på alltmer grafiskt laddade "intelligenta" gränssnitt, snarare än på byggnadsvolymer. Alla våra sinnen ska involveras i en arkitektonisk upplevelse som istället för att vara statisk nu utgår från våra kroppars dynamik, som direkt svarar på dess kraft och rörelse.

Och visst kan jag acceptera att arkitektur inte behöver se ut som för femtio eller hundra år sedan, och att de är dags att ge upp de gamla dogmerna i ett sökande efter vad Toyo Ito har kallat en tredje verklighet, rumsligheter som svarar mot både våra fysiska och våra virtuella verkligheter, som på allvar ger plats för det psyke som modernismen glömde bort. Men samtidigt ställer jag mig frågande inför intelligenta hus där våra kroppar förlängs och beblandas med biotech och nanotech, de nya teknologier som inom ett par decennier helt ska revolutionera vår tillvaro. Har vi att vänta en extremt enerverande room-service som hela tiden försöker förutspå våra behov, men som i avsaknad av all vår utsatthet och poetiska livsnjutning ständigt tar fel och därmed driver oss till vansinne?

-Installationen i Venedig var ett försök att speja in i andra världar med en annan komplexitetsgrad, in i något som ligger bortom vår primitiva sinnesförnimmelse. Och jag tror att en fusion mellan det virtuella och det enkelt förnimbara genom det osynliga skulle kunna skapa något som liknar Wim Wenders änglar i Berlin, något som är närvarande men inte synligt, vänligt sinnade andar som kan erfara oss helt och hållet, som kan höra våra tankar.