Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




’Tribute in Light’

Av Leo Gullbring
I strömmen av rapportering kring årsminnet av den elfte september är det fortfarande oklart hur vi ska minnas. Alla talar om ett monument, men ingen vet hur det ska se ut. ’Tribute in Light’, som återskapade World Trade Center som ett spökmonument i våras, har varit den starkaste minnesbilden hitintills.
 
Under mars och april stod World Trade Center åter på plats. Åtminstone om natten. Två kraftiga ljuspelare lyste som smärtsamma fantombilder och återskapade Manhattans skyline. Det virtuella minnesmonumentet hyllades som genialt, ljuset som en gemensam symbol.

— Det var hemskt! Vidrigt! Om jag är avundsjuk? Nej, jag skulle aldrig kunnat ha föreslagit något sådant. Jag är ju tysk! Inte skulle jag kunnat ha föreslagit ett återuppförande av Albert Speers ljusdom i Nürnberg!

Den namnkunnige ljuskonstnären Ingo Mauer är förbannad. Och avundsjuk . Men han har rätt. Han skulle aldrig ha kunnat föreslå ett liknande projekt. Det egendomliga är att så gott som ingen har rest några frågetecken kring ’Tribute in Light’. När konstnärerna Julian LaVerdiere och Paul Myodas förslag till ett temporärt minnesmonument prydde omslaget på New York Times söndagsmagasin var alla rörande överens. Arkitekterna John Bennett och Gustavo Bonevardi hade ju också kommit med samma idé. Detta var det bästa sättet att hedra de döda.

Jag stod själv där ett halvår efter katastrofen. På den uppresta plattform som tillät fascinerade turister och New York-bor att titta ner i hålet . Egendomligt. Kan ett hål få oss att minnas? När xenonljuset tänds om kvällen känns det underligt att befinna sig i denna moderna nekropolis. Och det innan utgrävningarna av Ground Zero är klara, innan resterna av alla döda är utsorterade ur ruinerna.

Julian LaVerdieres ateljé ligger någon kilometer västerut på Manhattan, i Hell’s Kitchen. Ung prydlig kortsnaggad grabb med allvarlig uppsyn. På golvet en egendomlig skulptur: en plastkopia av Napoleons sarkofag på en förminskad Formel 1-bil. ’Imperial Dragster’ står det på en bit tejp.

— Vi var igång med ett konstprojekt om genteknik uppe i den ena skrapan. Vi var klara två månader innan attacken inträffade. En kompis tog över vårt arbetsrum på 91:a våningen. Han strök med.

— Ljuset var något som alla kunde identifiera sig med, en gemensam symbol, en minsta gemensamma nämnare, en ikon. Dagarna efter katastrofen samlades många på Union Square, reste altare och tände ljus för de som hade dött, och istället för det bråk en del befarade, möttes folk av alla de slag, olika kulturer, religioner och raser, till en gemensam förenande minnesstund.

Union Square var den mötesplats som låg närmast Ground Zero, och blev, parkens alla nyputsade gamla statyer till trots, den givna träffpunkten. Men visst har Ingo Mauer rätt. De historiska förlagorna känns olustiga. Under andra hälften av 1930-talet iscensatte Hitlers arkitekt Albert Speer partidagarna i Nürnberg med sin ljusdom på Zeppelinfältet. 130 luftvärnsstrålkastare med 12 meters mellanrum utgjorde fonden till brunskjortornas paraderande. Men det är inte den enda associationen som tränger sig på. Ljuspelarna som försvinner bland molnen är lika mycket en symbol för den amerikanska drömmen om framgång, den som får myriader av underbetalda gästarbetare att serva överklassen. Eller är ljuspelarna börsens profitstaplar, det moderna projektets utopi, att allt fast förflyktigas?

Julian småler oberörd av kritiken. Han är hemma bland de historiska referenserna. Det är samma subtilt subversiva kritik som han levererar via sitt reklamkonsultföretag Big Room. Vare sig reklam eller minnesmonument ska kunna sammanfattas i mediavärldens 10-sekunders inslag. Dolda budskap ska få oss tänka efter. Men han talar inte rakt ut. Det enda som undslipper honom är en sarkastiskt lakonisk kommentar.

— Det vore ju intressant om vi amerikanare ändå någon gång kunde diskutera vår utrikespolitik.

Likt många andra amerikanska intellektuella tycks han se attacken mot Manhattan som en väckarklocka. Lika kategoriskt som han förkastar terroristerna, vill han att hans landsmän ska reagera mot USA:s maktfullkomlighet och ovilja att visa omvärlden hänsyn. På väggen hänger ytterligare något underligt objekt, som han kallar ’Ballistic Lantern’, en slags arkitektonisk utsmyckning för något kommunalhus, som visar sig vara ett massförstörelsevapen. Och borta i hörnet, en störtad amerikansk örn intrasslad i en slags lyftanordning.

— Jag vill diskutera en kultur som ständigt frambringar nya ’Instant Classics’. Det finns nog ingenstans i världen där man kan göra ett minnesmonument på så kort tid. Hur kan vi redan ha ett minne när händelsen just har inträffat?

Visst är det något speciellt med den amerikanska kulturens inställning till minnet. Den elfte september har blivit så medialiserat att händelsen ter sig lika overklig som Hollywoods actionfilmer. Alla minns. Hur många i Sverige kommer vilket datum Estonia sjönk? Och mitt i minneshysterin av minnesstatyetter föreställande brandmän, poliser och skyskraporna, blir jag knappt förvånad när jag ser shoppingkassar med texten ’It’s fun to shop again!’ Det är som om tvånget att ständigt skynda framåt upplöser tid och rum, och suger upp dåtid och framtid i ett absolut nu. Frågan Julian ställer är om ett monument ska få oss att glömma eller att komma ihåg. Samtidigt fungerade ’Tribute in Light’ som ett dematerialiserat monument, inställsamt, med ljuset som en självklar symbol. Spelade han inte med i just det han försökte kritisera: politikens estetiserande, kanaliserandet av den individuella sorgen i en officiell patriotism?

’Tribute in Light’ har dock inte gjort att diskussionerna om ett permanent minnesmärke har avmattats. Ett förslag är att hela området görs om till en minnespark. Ett annat är att återuppbygga World Trade Center exakt som det såg ut. Eller att ställa upp en rest av fasaden som monument. Ytterligare ett annat är att låta Frank Gehry skapa ett slag ’World Art Center’ inkluderande även Nasdaq och börsen. I en tid när minnet, verkligt eller fiktivt, sugits upp i upplevelseindustrin, är frågan vad vi ska minnas. De som dog? Att ondskan finns? Förlika oss med liv och död? Att det moderna projekt som skyskraporna inkarnerade gav oss två världskrig och en miljöförstöring utan tidigare motstycke? Att det finns en värld utanför USA:s gränser?

Publicerad i GP/02

UPP   

2002 Calimero