Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




En lustens och fägringens arkitektur

Av Leo Gullbring
Det från statsmakterna proklamerade arkitekturåret sammanfaller med ett allt större intresse för arkitektur. I tidning efter tidning frossar man i modernismens klassiker, det samlas på möbler ritade av de stora arkitekterna, man köper på sig tyger och porslin från femtiotal, sextiotal, sjuttiotal. Men är inte denna retronostalgi bara en form av arkitekturfetischism som inte vågar ta sig an vår tids utmaningar? Odile Decq hävdar bestämt att vi måste våga ta språnget in i framtiden, och det kräver en arkitektur som sätter vårt behov av det sinnligt sensuella i fokus


 

— Visst är det bra att arkitektur fått en ny status i populärkulturen. Men samtidigt är alla dessa bilder som visas upp bara en representerad arkitektur. Det handlar alltför mycket om att reprisera det bästa ur modernismen, ur sextiotalet, till och med ur postmodernismen. Men man har tappat bort visionerna. Vår tids arkitektur kan inte bara vara en omtolkning av det förflutna, vi måste uppfinna framtiden.

Arbetet med modebutiken Shiatzy Chen på rue Saint Honoré mitt i Paris är så gott som färdigt, och Odile är nöjd med resultatet. Trots att det denna gång blivit en sparsmakat enkel interiör understryker hela hennes uppenbarelse att hon tar avstånd från den minimalistiska trend som präglar många av hennes franska kollegors verk. Istället för den annars gängse diskret svartklädda arkitekten, möter jag något som ser ut som en korsning mellan Nina Hagen och den där barnboksfiguren Plupp. Hennes svarta hårman infärgad med orange och röda slingor, det svarta läppstiftet, det svarta nagellacket , uttrycker nog så bestämt hennes egensinniga temperament och ovilja till att låta sig sorteras in i ett fack.

— Jag hoppas att vi äntligen har nått fram till en lustens och fägringens arkitektur, det om något kommer att få oss att åter uppskatta arkitekturen. Det är vår tids största arkitektoniska utmaning. Återupptäckandet av kroppen i arkitekturen är fundamental, det handlar om något som går utöver funktion, form och program, det handlar om sensualitet och om material, om att sätta människan i centrum.

Vi vandrar iväg till hennes kontor i kanten av Marais-kvarteren. Inne på gården lyser det i de hippa reklamföretagens fönster. Och flera arkitekturateljéer är inrymda i det gamla industrikvarteret, intrikata husmodeller skymtar här och där inne på ritborden. Uppe på sitt kontor tar Odile fram sitt förslag till ny interiör för tunnelbane-stationen Franklin D Roosevelt vid Champs-Élysées. Och trots att hon förlorade mot kollegan Jean Nouvel, visar projektet med all tydlighet den arkitektursyn hon utvecklade tillsammans med sin avlidne make Benoît Cornette. Just hur hon bygger upp rumsupplevelsen runt människors rörelse är symptomatiskt för hennes arkitektur. Här har hon helt lämnat modernismens statiska rum bakom sig, och bygger istället upp komplexa rumsamband. Upplägget bygger på kontraster mellan mjukt och hårt, transparent och slutet, ljus och skuggor, mellan flöden och pauser. Jean Nouvels förslag, som har hamnat i malpåse, är betydligt kyligare och stiliserat abstrakt.

— Min utgångspunkt är kontakten med materialen, jag har försökt att arbeta med de omfamnade ytorna som hud, som textur. Man ska vilja röra vid aluminiumväggarna, nyfiket stanna till vid de här små tittskåpen. Rum ska inte vara abstraktioner, utan ska utgå från oss människor och hur våra kroppar ständigt omskapar och formar rumsligheter.

Odile rafsar ihop sina ritningar och understryker att vad som kan se komplext ut egentligen är nog så påtagligt närvarande. Utgångspunkten är det sinnliga, själva upplevelsen, hur vår rörelse i dynamiska spänningsfält skapar tillfälliga, aldrig på förhand givna rumsligheter. Jag tänker genast på barockens mästare, och Odile instämmer, hennes arbete handlar till stor del om perception och kroppens relation till rummet. Och hennes fokus på arkitekturens tredimensionella kvaliteter betonar att vår tid bygger på rörelse, att ständigt nya livsmönster ifrågasätter vår syn på civilisation och kultur. De överlappande rumsekvenser hon skissar upp på sitt ritbord påminner också om filmmediets diskontinuerligt fragmentariska flöde. När hon tidigare undervisade tillsammans med arkitekten och filosofen Paul Virilio gjorde de analysen att funktionalismen löste de funktionella problemen med abstrakta rationella lösningar. Under efterkrigstiden gav sedan arkitekterna kvantitativa lösningar på de sociala utmaningarna. Men nu är det dags att gå vidare, tvåtusentalets kräver en arkitektur som ständigt återupptäcker det arkitektoniska rummet, och som sätter vårt behov av subtilt sensuella kvaliteter i fokus.

Och som lärare vid l'Ecole Spéciale d'Architecture lär hon ut att formen är sekundär, arkitektur får inte handla om lätt konsumerbara bilder, utgångspunkten ska vara vad som sker i byggnaderna, hur vi ska leva, och det med insikten att vi människor är olika med vitt skilda begär. Och när jag frågar om den nya ekonomins utmaningar och möjligheter så är det något mer än det överreklamerade intelligenta hemmet hon har i bakhuvudet. Istället för att man ska behöva bråka med trilskande datorer menar hon, att precis som på sextiotalet, kan arkitekterna spela en avgörande roll i att göra det komplexa enkelt och brukbart. Och kanske finns här också ett specifikt kvinnligt perspektiv som gör sig påmint, just detta att undvika det fixt färdiga och ge plats för det möjliga?

— Non, det finns ingenting som heter feministisk arkitektur, det är bara dumheter. Varför skulle de hus jag ritar vara annorlunda bara för att jag är kvinna? Jag är arkitekt, och därmed punkt.

Med vår tids feminisering av kulturen känner en annan ju sig onekligen tvungen att fråga om det inte finns ett förbisett alldeles kvinnligt arkitektoniskt språk. Och fastän jag håller med henne om vad vi ska bedömas som in, så motsäger hon nästan sig själv när hon i nästa andetag börjar tala om att den modernistiska arkitekturen förnekat vårt behov av passion och sensualism.

— Om vi ser till det framtida hemmet så tänker jag mig det som en avskild sfär med en extremt flexibel inredning som gör det möjligt att enkelt ändra om. Vi är ju alla olika och har olika behov. Och det sensuellt sinnliga intar högsätet, det är det som skänker identitet, det är det enda som är permanent när allt det rent funktionella blir så föränderligt som möjligt.

Bakom hennes humanistiska credo ligger en kritik av en arkitektur alltför fjärmad från människan. Medan bildesigners och möbelformgivare är beredda att bejaka vår trängtan till både det nya och det bekvämt flärdfulla hävdar hon att det mesta av vår samtida arkitektur är oförmöget att svara till nya livsmönster och den nya ekonomin. Men ser man till inredningsarkitektur, mode och möbeldesign så handlar den till stor del just om att bjuda lust och fägring, att låta individen skapa sina egna livssituationer.

— Jag gillar förändring, jag gillar när det rör på sig, visst ska vi utveckla vad vi har, men också det nya, det som är framtiden. Vi måste våga riskera, våga uppfinna, våga förändra.

Och Odile beklagar sig över att hon hela förmiddagen har suttit och granskat arkitektskolornas elevprojekt för att hitta något man kan premiera. Hon är förtvivlad. Även de unga arkitektstudenterna ser byggnader som objekt. Och även om man påstår motsatsen så är man helt inriktad på det rent formmässiga, man saknar det politiskt medvetande som kännetecknade det sextiotal man vurmar för.

— Det verkar som även de unga är rädda för ta sig an framtiden. Istället förlitar de sig till andra tiders lösningar. Men det är sorgligt om man tror att det var bättre förr och att vi inte kan göra saker bättre. Modernismen är historia, det tjugonde århundradet är förbi, vi lever i nytt sekel, det är nu vi uppfinner framtidens arkitektur.

Och jag som trodde att denna arkitekturfetischism var mer av ett svenskt problem, som beror på att arkitektkårens slutenhet och oförmåga att lämna det modernistiska paradigmet bakom sig. Odile menar att Mitterrands alla grand projet till trots, med I M Peis glaspyramid vid Louvren, Dominique Perraults Nationalbibliotek, så tenderar man till att bygga en arkitektur som är mer bilden av minnen och drömmar, istället för ett svar på vår tids nya livsmönster och utmaningar.

— Den här i Frankrike dominerande minimalistiska arkitektursynen är ju inte någon vision om det nya, snarare representerar den en rädsla för framtiden. Den innebär att arkitekturen görs diskret, osynlig, att den raderas ut, den blir till slut en anti-arkitektur. Vad man hävdar är ju att arkitektur inte ska synas och göra sig gällande. Visst kan kan minimalismen vara motiverad ibland, men den har blivit till en dogm.

— Arkitekturen har fastnat i en cirkel. Men att tro att att arkitekturen bara kan referera till sig själv är ju helt sterilt, det leder ju till arkitekturens död! Arkitekturen måste relatera och låta sig influeras av allt vad vi har omkring oss; byggnader, bilar, nätverk, IT-världen, kommunikationer, allt detta måste ständigt ifrågasätta arkitekturen.

Utanför Paris är hon snart helt klar med Saint-Gobains forskningslab i Aubervilliers. Och här kan hon tyckas falla offer för sin egen kritik. Byggnaden är nog så bildmässigt attraktiv. Den inre husfasaden består helt av gammalt glas i olika nyanser vilket ger interiören ett skiftande, levande ljus, samtidigt som utsikten blir geometriskt mångfasetterad. Men även här understryker hon att arkitektur handlar om upplevelser, om just hur våra sinnen stimuleras.

UPP   Tillbaka

2001 Calimero