Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Orlan

Av Leo Gullbring
Orlan gjorde sig till det levande konstverket i slutet av åttiotalet när hon ersatte penseln med plastikkirurgens skalpeller. Hon fortsätter att ifrågasätta våra skönhetsideal, men samtidigt som den nya gentekniken reser allt komplexare frågor har Orlan också blivit alltmer accepterad. Och frågan är om hennes nionde operation i ordningen fortfarande kommer att förmå uppröra? Leo Gullbring har träffat henne på ett galleri i Paris.
    

Vem jag är? Egentligen? Ser mig i spegeln. Vad människor ser. Vad ser jag? Är mitt utseende jag? Jag! Jag! Ser vad andra människor ser. Ser något annat. Vad ser du? Men det är inte jag! Vad jag vill vara? Du? Vem är du? Är du ditt ansikte? Varje gest? Bara en? Är ditt utseende din själ? Vi speglar oss i varandra, ser fasetter av oss själva, skymtar våra drömmar, snuddar våra minnen. Tycker vi är födda med fel kropp, fel utseende, vill vara någon annan. Inkarnera såsom vi föreställer oss, amen. Till plastikkirurgen. En sådan där näsa, som Julia Roberts. Eller sådana där läppar, som Charlotte Nilssons. Forma till bysten, rumpan, sug ut lite fett. Men varför se ut som någon annan? Varför inte se helt annorlunda ut?

Galleri Yvanomor Palix. Rue Keller. Inte långt från Bastille. Tavlors ansikten stirrar stint förvridna. Vackra? Annorlunda. Förcolumbiska kvinnoideal. Antropologisk konst. ’Vet någon hur jag får tag på Orlan?’ Galleristen ler konspiratoriskt. ’Du har tur. Hon sitter ju där!’ I en stol vid stort fönster fullt av eftermiddagsljus. Orlan. Svartvit upptuperad hårplym. Svart läppstift. Svart nagellack. Samma ansikte som på tavlorna. Breda kinder. Breda ögon. Bred mun. Bred. Och silikonsvulster i tinningarna. Så detta är det levande konstverket? Så detta är kvinnan som karvar fram själen ur sin kropp? Och visst tar hon poäng. Utseende och själ är vitt skilda. Som Rilke i hörnet av Notre-Dame-des-Champs, den där kvinnan som förskräckt står där med sitt ansikte kvar i händerna, ser plötsligt upp, ett huvud utan ansikte. Orlan ställer frågan på sin spets, tar steget fullt ut. Samtidigt som hon dekonstruerar vår tids skönhetsideal, rekonstruerar hon sin kropp till oigenkännlighet. Ersätter konstnärsateljéen med operationssalen. Ställer frågan om relationen kropp och identitet.

— Visst är det galet, jag menar, det här är ju inte någon stor förändring, men det gör mig mycket, mycket annorlunda, trés appart, jag menar, jag gillade min kropp, mitt ansikte före de här operationerna, jag hade inga problem att förföra och förföras, jag var en vanlig flicka, men mitt konstnärskap handlar om hur vi ser på skönheten, jag har gjort min kropp till en plats för den offentliga debatten.

— Se på mina konstverk här, jag kallar dem för ’self-hybridization’, de beskriver en jordenruntresa i de gamla kulturernas skönhetsideal, de skiljer sig från våra normer, det handlar om samma sak som i mina operationer, våra civilisationer byggde kroppen, men inte bara kroppen, också människan, både hårdvaran och mjukvaran, och den alienerade kroppen i religionen, i sporten, också min sexualitet är en fabrikation, allt är konstruerat.

Figurerna på tavlorna skelar. En inopererad stenkula vid näsan resulterade i strabism. Det ansågs sexigt. Och man bandagerade spädbarns skallar för att de skulle bli spetsiga. Ett annat skönhetsideal. Får mig att minnas en väns födelsedag. Han fick ett fyrtioårs-set. Konjak. Glas. Rökrock. Cigarrer. Och några årgångsnummer av herrtidningar Riff och Raff. Dåligt papper. Men glada, nakna flickor. Frodigt runda. Håriga. Självmedvetet utmanande blickar. Något helt annat än dagens photoshopade svårmodiga modeller som visar allt men ändå ingenting. Och det är bara fyrtio år sedan.

Orlan påbörjar sin serie om hitintills åtta plastikoperationer när hon själv fyller fyrtio år 1987. Och det blir något helt annat än den body-art hon deltar i på sextiotalet. Om hon med sina en francs-kyssar, ’baisser de l’artiste’, utmanade kvinnoidealet, så vänder hennes operationer upp och ner på allt. Feminister avfärdade henne som propagandör för estetisk kirurgi, de få kritiker som stödde henne var desto oroligare för hennes hälsa. Men hon försvarar sig med att alltsedan Jesus fick förkroppsliga Gud har konsten handlat om kroppen, så varför inte göra kroppen till konst? Carnal Art!

I operationsrummet. Sjuksköterskor i kreationer av Paco Rabanne och Issey Miayke. Ritar upp snitten med markörpenna. I Toronto, Banaff, Paris och New York utvalda gallerier uppkopplade. Konsthappening i direktsändning. Blod. Konstsamlare på plats, kritiker, och vi vanliga dödliga. Föreställningen kan börja. Blodet rinner. Debattörer ventilerar genteknikens faror, vår tids narcissism, vår kroppsfixering. Marjorie Cramer börjar skära. Sticka. Klippa. Hon är mer än plastikkirurg. Feminist. Nu också skulptör. Orlan har fullt förtroende. Lokalbedövning. Blodet rinner i mungiporna. Läser sluddrande Eugenie Lemoine-Luccionis text ’La robe’.

— Vår hud sviker oss, i livet är vår hud allt vi har, men den sviker oss i våra mänskliga relationer, vi är aldrig det vi ser ut att vara. Jag har en ängels hud, men jag är en schakal, jag har en krokodils hud, men jag är en valp, jag har svart hud, men jag är vit, jag har en kvinnas hud, men jag är man, jag är inte min egen hud.

Istället för tama tavlor på bara väggar - konceptkonst. Remodelleringar av kristna skönhetsideal. Fullt jobb för konstkritikerna. Saint Orlan. Vit madonna. Svart madonna. Svarta kors. Vita kors. Alluderingar på västerlandets konsthistoria. Orlans utsugna fett i moderna relikskrin. Naivt? Och är den där hennes haka från Botticellis Venus? Ögonen från Fontainbleaus Diana? Och läpparna, från Gustave Moreaus Europa? Svulsterna i pannan ett försök till tinningar i stil med da Vincis Mona Lisa? Bara tanken på att komponerad kropp ersätter det enhetligt naturliga, att kvinnan kan skiljas från naturen, att vi kan ersätta naturen.

Orlan donerar sin kropp till konsten. Efter hennes död ska hon ställas ut på museum. Uppstoppad? Nej, som en del i en videoinstallation. Orlan vänder slutorden i Germaine Greers bok ’The Obstacle Race’ till sin motsats och tar steget ut i ett ingenmansland, skälet till att det funnits så få stora kvinnliga konstnärer i historien är att stor konst just kräver ’mutilated egos’.

— Jag är den första konstnären som använder plastikkirugin som ett medium, och som ger oss ett helt annat skäl till att använda den, inte för att se bättre ut, för att se yngre ut, utan för att ”Je est un autre” Jag är en annan. Jag är en utmaning.

— Jag har alltid ansett att konstens uppgift är att förändra oss, att uppröra, konsten måste ta risker, måste våga vara avvikande, ett av mina budord är: kom ihåg framtiden!

I boken ’Making the body beautiful’ skriver Sander Gilman att man alltsedan renässansen sysslat med plastikoperationer. Näsor skulle förkortas, etniska drag skulle dämpas, men hela tiden handlade det om att göra sig normal, att inte avvika, att bli vacker. Orlan hävdar själv att eftersom normallivslängden fördubblats på några generationer, finns det ju ingen anledning att bara acceptera kroppens förfall, varför inte ständigt föryngra oss, varför inte förverkliga vår egen självbild? Och marknaden för estetisk kirurgi växer explosionsartat, estetiserandet av kroppen är storindustri. I Los Angeles’ gula sidor listas fler specialister på att rätta till plastikkirurgernas misstag än ansiktslyftningskliniker. Men frågan får ett annat djup när det inte finns några gränser för vad som är möjligt. Om det räcker med ett piller, en liten bakterie för att skapa sig ett nytt utseende? Och det är något av framtidens förbannelse att den individens frigörelse som renässansen lovade, nu plötsligt inte har några hämningar, med genterapi och liknande våt teknik lovas vi kunna modellera om, reparera och förbättra våra kroppar intill oigenkännlighet. Samtidigt kan jag undra varför vi är så rädda att till oss det nya, lika undrande som jag är inför allt detta bråk om doping vareviga gång det blir Olympiad. Varför inte ge idrottarna fria tyglar och låta dem bygga om sig till perfekta löparmaskiner utan överkroppar och med massor av ben? OS som freak show.

Orlan är fascinerad över möjligheten att gå över gränsen. Men det är inte lätt att själv vara det levande konstverket, att ha fört konsten utanför gallerierna, att gå i clinch med de gängse skönhetsidealen, att själv vara exempel på en formgivning som inte längre handlar om objekt utan om människan själv.

— Så fort jag tar Metron blir jag stoppad av människor som frågar mig saker, attackerar mig, ger sig på mig, som tvingar mig att förklara min konst. Jag kan inte ens gå till bageriet och köpa mitt bröd, det är hemskt.

På andra sidan galleriets två stora fönster: typisk storstadsnomad. Bligar lite trevande på ung dams häck. Genuint förundrad. Hon oberörd. Vet kanske inte vad som tänder honom. De snyggt slitna jeansen? Eller det de döljer? Fetischdyrkan? Kanske. Kanske inte. Vad göms bak plaggen? Hennes jag? Image? Var finns jaget? I utseendet? I de objekt hon omger sig med? I denna så kallat goda smak hon fyllt sitt liv och sitt hem med? Egentligen samma förundran som drabbar post coitus, största behållningen i förförelsen, avklädandet lätta tunna tygstycken på varm hud, avklädandet alla dessa konventioner vi gömmer oss bakom, för vissa livet självt. Hans villrådighet skylls upplevelsen mittemellan direkt drabbande sinnesförnimmelser och den ofrånkomliga tolkningen genom minnen, drömmar. Människan som en mer eller mindre lyckad händelse i spänningsfältet natur-kultur-civilisation.

— Moi? Vem jag är? När jag började med mina operationer tänkte jag att även om min kropp förändrades skulle min personlighet vara densamma, men jag förändras mycket, och det berodde inte på mitt nya ansikte, min nya kropp, utan på hur hela kontexten förändras, du förändras mer än du tror, och det är förstås som en sportprestation, jag kan inte fortsätta så här, jag har en gräns.

Var går gränsen för den mänskliga identiteten, var sätter vi gränserna när man kan inkarnera sig som den drömda bilden av sig själv? Hur långt kan vi driva vår utseendefixering.Kan en ny identitet någonsin bli lika äkta som den gamla? Eller har begreppet identitet redan förlorat sin innebörd i ett samhälle som fjärmat sig fullständigt från naturen, som bygger sig ett nytt Babels torn där ödet inte längre är outgrundligt okänt behärskat av naturens nycker, utan istället i händerna på multinationella företag? I ’Corps, Art et Société’ skriver Lydie Pearl att västerlandet alltid har sökt det ’andra’, för att assimilera det, ’men kanske finns det redan där, vid vår dörr, högmodigt och förskräckande, därför att vi har blivit exotiska och obegripliga inför oss själva.’

En rad filmer, böcker flimrar förbi. Franz Kafkas Förvandlingen. William Goldings ’Flugan’. Oscar Wildes ’Dorian Gray’. ’Vortex’. ’The Cell’. Men också Cindy Shermans, Stelarcs och Matthew Barneys konst som på ett mer subtilt sätt hanterar vår självuppfattning och dekonstruerar vår kultur. Här finns en fascination över det abnorma, monstret, skönheten och odjuret i en och samma person. När Orlan ställer frågan var skönheten sitter, angriper hon biologismens reduktionism och determinism, samtidigt som hon frågar oss om vi kan bli vår egen image? Är det Platons idévärld som är vår förlaga? Men Olympens gudar föredrog ju de jordiska kvinnorna, de var förgängliga, unika individer, när Zeus istället förgrep sig på Nemesis blev också konsekvenserna kaotiskt okontrollerbara, avkomman den sköna Helenas blotta uppenbarelse satte hela den antika världen i gungning. Själv har jag alltid trott att det här med skönhet är en självuppfyllande profetia, när en ung grabb i Italien ropar åt en gammal ful tant att det är vår och mår hon inte bra, då skiner hon upp och blir faktiskt vacker för en stund.

Men jag får en känsla av att Orlan inte riktigt har insett vidden av genteknikens möjligheter, att tiden gått henne förbi. Hennes operationer tillhör snart en annan tid. Det här med att skära och suga och pumpa in är gammalt. Snart kan vi med genmanipulering få brösten att växa med biotech-manipulation, och om hjärtat börjar ge upp så är det bara att klona en färsk och fin kopia, och istället för tatuering kan man låta skelettet anta nya intrikata mönster. Nano- och biotech är vår tids alkemi, de kommer att ge oss möjligheten att göra mycket mer än vad en ansiktslyftning eller en Prozac förmår. Och det är bara en början, vi kommer försöka omprogrammera naturen och komplettera våra kroppar med virtuella och syntetiska sinnen anpassade till nya verkligheter. Istället för komponerade kroppar väntar oss helt nya, lika oigenkännligt främmande som aliens hämtade ur vårt inre. Så varför inte åtminstone skaffa sig riktiga horn istället för de där svulsterna i pannan?

— Är det farligt, jag vet inte... men jag ska göra en till operation, i David Cronenbergs nästa film, men den här gången ska jag inte ändra på mitt utseende, jag ska bara öppnas och sys igen.

Som vore hennes kropp en skattkista. Vi gläntar på locket. Biopubliken ändaktigt förväntansfull. Hon prövar nya vägar för en konst som ska uppröra och chockera, debuterar i filmens värld. Hollywoodrulle - ’Pain killer’. David Cronenberg har tänkt Orlan en biroll. Nicholas Cage i huvudrollen. Men David är orolig för det juridiska, trots att som alltid besatt av muterande kroppar. Och Orlans agent ansöker om nya pass för vart och ett av hennes olika identiteter. Men skönhet som annat än det visuellt sköna har piercande, Marilyn Manson-lika och trashiga ungdomar upptäckt sedan länge. För dem är den icke-konforma kroppen legio. När den belgiske modeskaparen Walter Van Beirendonck låter sina modeller låna Orlans fysionomi till sin kollektion häromåret är hon plötsligt hipp och accepterad. Och vem vet? Hade man råd att gå till plastikkirurgen som till frisörn, så hade kanske alla och envar silikon i tinningarna? I reklam- och modevärlden förvånas ingen över Orlans arbete med barockens citatteknik, där konsthistoriska citat lämnar ursprungliga kontext och skapar ny. Det är en sak att ifrågasätta på vad vi grundar vår identitet, en helt annan att skapa ny

Läs mer i:
Sander L. Gilman, ’Making the body beautiful’, utgiven av Princeton University Press
ed Lydie Pearl, ’Corps, Art et Société’, utgiven av L’Harmattan
Christine Buci-Glucksmann, ’Orlan - triomphe du baroque’
monografin on Orlan på cd-rom, ed Jériko

UPP

2004 Calimero, publicerad i tidskriften Form nr 3, 2001