Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Gaetano Pesce

Av Leo Gullbring
Utan att tveka påstår Gaetano Pesce att det är kvinnan, och inte mannen, som kommer inspirera framtidens arkitektur. Det hårda ersätts av det mjuka, det kantiga av det fritt formade. Favoritmaterialen är gummi och plast, medan oflexibla material som glas, stål och betong förpassas till historieböckerna.



— Efter mer än femtusen år av dogmatisk, trist, rigid, maskulin arkitektur är det dags för den feminina. Och är inte vår tids informationssamhälle med alla sina korsbefruktningar just raka motsatsen till det manligt monolitiskt enahanda? Står inte det kvinnliga för det flexibla, det mångfasetterade? Jag är övertygad om att framtiden ligger i elastiska, mjuka, transparenta, färgstarka, flexibla, odogmatiska lösningar. Arkitektur ska både göra glad och vara praktiskt ’nyttig’.

Visst kan jag hålla med Gaetano Pesce om att vår tids arkitektur ofta är oinspirerat förutsägbar. Varför fortsätta att bygga i stål, glas och armerad betong, material som gjorde rubriker för sina innovativa möjligheter för mer än hundra år sedan? Varför inte utforska helt nya material för att finna lösningar på vår tids utmaningar? Själv har jag alltid fascinerats av arkitekter som vågat träda ur sin enhanda svarta klädsel för att pröva nya grepp fjärran från det slentrianmässigt vedertagna.

Nu är Gaetanos slitna grå kavaj inte så mycket bättre, men hans stora ateljé nere på Broadway i SoHo är fylld med desto mer färgsprakande fantastiska ting. Eftermiddagsljuset faller in över objekt i plast, silikon och gummi. Och det är inte lätt att veta vad som är vad. Bakom några mjuka, halvtransparenta skärmar skymtar glödlampor, så de torde vara bidrag till belysningshistorien, andra former inbjuder till att sitta i. Men det är långtifrån några entydiga budskap. Hans relanserade ’Up’-fåtölj från sextiotalet är lika mycket skulptur som lekmöbel. På den tiden gick han i spetsen för den nya italienska designen utforskande plastens möjligheter som konsumtionsobjekt, och det är ett arbete som han är långtifrån klar med.

Mina ögon fastnar för ett litet modellhus som murats upp med små svarta skifferstenar och med vitmjölkig silikon som fogmassa. De skrovligt hårda väggarna sviktar lätt när jag trycker på dem. Kul. Och jag kommer att tänka på min dröm om att finna en arkitekt som vågar bygga hus i gummi. Tänk vilka partyn man skulle kunna ha!

— Gummihus? Jovisst, se här, mina skisser till mitt sommarhus i Salvador di Bahia, i Brasilien, det är helt och hållet byggt i gummi, utan någon armering. Väggarna blir precis som i den här lilla modellen, både hårda och flexibelt mjuka.

Gaetano tänder en cigarett och slår sig ner i sin Golgata-stol från åttiotalet och förklarar att där nere har han hur mycket gummi som helst till förfogande. Naturgummit har konkurrerats ut av sin syntetiska motsvarighet, så att bygga sig ett hus i gummi innebär i själva verket att ta tillvara de lokala resurserna. Byggnaden reser sig på pålar och skuggas av bananträdens stora blad, och fasaden skimrar i tusentalet färger. Men jag undrar om inte gummit luktar?

— Det här är ju ett experiment, ingen har någonsin gjort något liknande, och jag vet inte ännu vad resultatet kommer att bli. Jag frågade dem som tappar träden på gummi hur de tvättar bort odören, och lärde mig att man kan gnida in händerna med enbärssaft. Så när jag gjuter gummit till byggblock häller jag i lite. Det luktar utmärkt! Och på så vis har jag dessutom blivit först med att uppfinna det parfymerade huset!

Gummits lätt doftande mjuka yta drar dessutom till sig insekter som formar egendomliga skiftande mönster. Men det stör knappast Gaetano att han inte har någon kontroll över arkitekturen, snarare tvärtom.

— Det imperfekta är det perfekta, det är framtidens skönhet. Att fela anses i vår civilisation som något negativt, men defekter och misstag kan låta oss upptäcka nya saker som vi inte annars skulle se. De här kvinnliga materialen låter sig inte kontrolleras, de ger hela tiden olika resultat och överraskar gång på gång!

Han stryker sig över det gråa skägget, fimpar den utbrunna cigaretten, och berättar att han i sydfranska Avignon arbetat med ett liknande projekt, men då med byggklossar av silikon gjutna i plywood-former. Också där blir det en helt ny typ av arkitektur, där väggarna inte bara är mjuka, utan också följer dagens gång från det första tunna gryningsljuset över middagens skarpa solskuggor fram till skymningen. Men nog är det lite egendomligt att så få kvinnliga arkitekter vill tala om en feminin arkitektur, medan däremot en man som Gaetano är helt vild med den?

— Män kan vara feminina, och jag talar inte om homosexualitet, utan om att vi ska våga lyssna till våra känslor. Det handlar inte om man eller kvinna, utan om att använda också den andra hjärnhalvan. Det manliga har genom arkitekturhistorien uttryckts i det totalitära, i abstrakta former, i traditionella, konservativa värderingar, i symmetri, rationalitet, brist på tolerans, det har handlat om politisk och ekonomisk makt, om försvar av privilegier. Vår tid tar istället sin utgångspunkt i kvinnans simultana förmåga, att klara av vitt skilda uppgifter samtidigt, att både vara mor, partner och sköta ett jobb.

På hyllan bakom står något som ser ut som en hel hög spagetti, eller är det ett havsodjur frågar jag? En lampa, förklarar Gaetano med ett skratt, och sveper ut med handen över alla sina designobjekt. Och tillägger att de ska förföra, de ska ge något utöver det förväntade, de ska vara taktilt sinnliga. Och visst är de fjärran den minimalism och övervintrade modernism som kännetecknar det mesta av vad som anses trendigt i vår tids glättiga tidskrifter. Redan 1962 gick han emot den modernistiska dogmen om att massproducera goda vardagsvaror för alla, istället kombinerade han plastens oförutsägbara egenskaper med den industriella processen och skapade redan då det serieproducerade originalet, plastobjekt som alla är olika till form och färg. Till skillnad från det avskalat abstrakta tar han fasta på motsatsen, denna vår vilja till att dekorera vardagen, att omge oss med unika ting som berättar något. Och just det här figurativt narrativa elementet är ju det som fullbordar ett designobjekt, som utöver det rent funktionellt tekniska adderar en kulturell dimension.

Men formen är inte ett självändamål. Jag inser att Gaetano inte gör hus i gummi och silikon bara för att de ska vara kul att gunga runt i. Syftet är istället att utforska nya typologier, att skapa rum för vår tids livsmönster. Och visst borde man ta lärdom av att traditionell byggnadsteknik gång på gång visar sig otillräcklig på jordbävningshotade platser, om inte gummi så lär det finnas en mängd andra material att pröva på.

— Tyvärr så ägnar sig de flesta arkitekter mer åt form än åt framtiden. Men arkitektur handlar lika lite om att vara dekoratör som att skapa monument av former, utan om att uppfinna och skapa rum för nya levnadssätt. Och om arkitekterna inte begriper det, så är det risk att de gör sig själva överflödiga, att man bygger framtiden utan deras hjälp.


UPP   Tillbaka

2001 Calimero, publicerad i GP, 2000