Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Intervju med Philip Johnson

Av Leo Gullbring
-Ta en taxi och kom över genast, Philip Johnson sitter i sammanträde hela förmiddagen, men vi kan nog pressa in dig om du kommer nu!
   

Sekreteraren lägger på och jag vevar fatt i en yellow cab för att snabbt föras genom trafikstockningarna upp till tredje avenyn och femtiotredje gatan. Den pakistanske taxi-chauffören släpper av mig vid en ellipsformad skyskrapa i svensk röd granit som folk kallar ”The Lipstick”, och jag undrar om Philip Johnson har kontoret i denna hans egna egensinniga kreation eller om han sitter i skrapan mittemot för att bättre njuta sitt verk, jag hann inte få med mig hela adressen.

Men det ska visst vara nummer åttahundraåttiofem. Jag åker upp till tjugofemte våningen och väntar på ett litet kontor. Här kan man tala om fåfänga, Philip Johnson har sitt kontor här i ”The Lipstick”, i sin senaste skyskrapa, och från fönstret ser han rakt ut på sin AT&T Building från år 1984, den som startade den postmoderna revolutionen i New York. Någon har dessutom lagt fram en artikel för mig ur gårdagens New York Times som meddelar att Manhattans mest oberäknelige arkitekt ska få New York Landmarks Preservation Foundations hedersmedalj, men det är oklart om han får den för sina insatser eller för att han själv är en levande arkitekturhistorisk referens.

Och här har vi honom, fortfarande plirande bakom de klassiska Le Corbusier-glasögonen. Och det trots att han vänt modernismens ryggen, han som en gång myntade uttrycket The International Style, den stil som gav oss alla dessa intetsägande lådor. Men de postmoderna ”cash-flow monuments” han nu förespråkar är minst lika förutsägbara.

- Jovisst, detta kopierande är för bedrövligt, men det finns inga byggare som vågar något längre. Ta Trump till exempel, han kan investera 900 miljoner dollar, men han ska ha tillbaks varenda cent.

Han döljer inte sin pessimism och pekar suckande ut genom fönstret på en av de trista glaslådorna tvärs över avenyn och säger att det där är en Cesar Pelli. Det låter som han talade om ett konstverk på något av Sohos fashionabla gallerier, och inte om en annan av New York arkitekturens storfräsare.

- Man kan ju inte orientera sig bland de där lådorna, men med ”läppstiftet” har vi lyckats, den har blivit en tydlig referens, nu vet folk att de befinner sig på 53rd st/Third Avenue. Bara det att folk har gett den ett namn visar att vi har lyckats.

Han skrattar och säger att han själv är på jakt efter en expressionistisk skyskrapa, men ännu inte kommit fram till hur den ska se ut. Det är väl så långt man kan komma från hans huvudkontor för AT&T, men han lär knappast släppa sin besatt för monumentaliserandet av byggnadernas detaljer, ett estetiskt konstgrepp han destillerat fram ur sitt forna samarbete med modernisten Mies van der Rohe. Utställningen om dekonstruktivismen han ordnade tillsammans med Peter Eisenman för några år sedan har däremot fått honom att avlägsna sig från de mest överdrivna postmoderna utfallen.

Trots att han är åttiotta år gammal är han en av de viktigaste personerna i samtida amerikansk arkitektur och oberäkneligare än någonsin. Han håller New York i spänd förväntan inför nästa utspel och det är han om någon som är New Yorks arkitekt, de enda jämbördiga konkurrenterna kommer från andra städer, likt Helmut Jahn från Chicago.

- Den här byggnaden är ett undantag, det kostade faktiskt femtio procent mer än vanligt, men den här Gerald Hines ville verkligen ha ett iögonfallande landmärke, och det har han fått, han är en av de få byggherrar som vågar pröva på något nytt.

Texasbon Hines har låtit bygga en rad spektakulära skyskrapor över USA, och affärerna går lysande, satsningen på att skapa en stark image gör att varje kvadratmeter kontorsyta är uthyrd. Philip Johnsons oberäknelighet passar alldeles utmärkt, och jag undrar om det är sant som kritikerna säger, att han byter stil som han byter kläder?

- Vad är det för fel med det, skrattar han stort, jag vill alltid göra det annorlunda!

Jag frågar honom om han kan minnas sitt första intryck som liten av skyskraporna, och han kommer ihåg att norr om Grand Central så fanns ingenting.

- Jag kommer ihåg järnvägsspåren, och Broadway var något helt annat, idag är det en mörk ravin. Men själva skyskraporna kommer jag inte ihåg, här bygger vi ju om vår stad vart tionde år, och det är något helt annat än i Europa där man vill bevara allting. Amerikaner gillar förändring. Och jag kan bara konstatera att det här var ingen stad då, och det är det inte heller idag.

- Men Daily News Building kommer jag ihåg, säger han med ett stort leende, det var den första sant moderna byggnaden.

Han samlar ihop sina papper, ser ut mot sin AT&T Building och ler ett lätt ironiskt leende innan han beklagar att han måste skynda vidare.

- På trettiotalet besökte jag Sverige, och efter det hatade jag New York. Men efter att jag talade med Raymond Hood, övertygade han mig om att amerikanerna gillar att leva trångt, de tycker det är häftigt!

Leo Gullbring

/Text/

På väg upp genom södra Manhattans finansdistrikt möts jag av dessa gigantiska guldkantade kreationer som likt sandslott strävar upp mot himlen, en hel hop gotiska och beaux-arts-inspirerade skapelser. Egentligen är det bara de som verkligen gör skäl för namnet skyskrapor, bara de som ger Manhattans skyline dess verkliga karaktär och som helt igenom lyckas romantisera makten.

I en eklektisk yra roffade arkitekterna ur historiens arkiv, vilt kopierande italienska renässanspalats, romerska tempel, barocka kyrkor, och till slut lyckades de också göra makten respektabel. Och denna stilhistoriska snatteri skyldes nog inte enbart ett mindervärdighetskomplex gentemot Europa. Genom att snabbt och effektivt bygga bort bristen på en egen historia, blev denna arkitekturhistoriska kolonialism också ett sätt att befästa världsstadens New Yorks växande makt och prestige inför såväl omvärlden som inför de egna medborgarna. Men trots sandslottens abnorma höjder, förlorar de aldrig kontakten med människorna, makten har alltid ett ansikte och gatan fortfarande plats för civilisationen.

Daily News redaktionshus kan tyckas som en oansenlig byggnad i jämförelse, om nu en skyskrapa på trettiosju våningar kan vara oansenlig. Men Philip Johnson har rätt i att den innebar ett banbrytande stilbrott när den invigdes år 1930. Plötsligt hade man övergett den plikttroget klassiska tredelningen i bas, mittsektion och kapitäl. Borta var alla uppåtsträvande spiror, istället var taket modernistiskt platt. Men arkitekterna Raymond Hood och John Mead Howells bröt inte helt med den eklektiska traditionen, man underströk byggnadens vertikalitet med hjälp av tunna sandstenspelare utanför fönsterraderna, och höjden byggdes upp genom att formsäkert stapla upp volymerna på varandr. Den gotiska skyskrapan var fortfarande vid liv, men tacksamt befriad alla sina tunga ornament, arkitekterna tog skickligt Louis Sullivans motto ”Form follows function” ad notam.

Men vill man finna den säkraste kandidaten bland modernismens förlagor, måste man gå än längre tillbaks i tiden, till år 1891 och Monadnock Building i Chicago. Här finns en av de första skyskraporna, de som väckte drömmarna om den framtida staden. Men till skillnad från grannhusens överlastade fasader har här all ornamentering skalats bort, förkastad av byggaren som överflödig dekoration. Det osminkat anonyma intrycket mildras dock av det mörksvarta teglet som kanthuggits för att välva fram de mjuka burspråken. Här fann säkert de blivande europeiska modernisterna sin inspiration, medan amerikanarna fortsatte att frenetiskt bläddra i arkitekturhistoriens stilkataloger. Men först med Mies van der Rohes slog de nakna fasadernas skulpturala kompromisslöshet igenom, i femtio- och sextiottalens The International Style stod den exponerade strukturen som det enda kvarvarande ornamentet. Men trots att man med curtain walls-konstruktionen hade de tekniska möjligheterna att hänga på i princip vad som helst för fasader på stålskeletten, var det var få som lyckades kopiera Mies supermatistiska abstraktioner, och än färre som lyckades hitta på något nytt, det mesta blev till anonyma fantasilösa lådor. Stadslandskapet passade nu bilarna bättre än människorna.

Detta avståndstagande från all realism hade också sin motsvarighet inom litteraturen. Istället för att analysera tidsandan och makten, gav författarna upp som inför en omöjlig uppgift och hängav sig åt modernistiska formexperiment. Modet föreskrev absurdism, magisk realism eller minimalistiska vardagsskildringar av små fragment ur verkligheten. På samma sätt avsade sig arkitekturens alla glaslådor allt ansvar. I en slags nihilistisk lojhet försjönk man i ett ensidigt fragmentariskt reflekterande av ett New York där fattiga och rika levde i helt olika världar, trots att The Apple tillhör jordens mest tätbefolkade områden. Makten fragmentariserades till oigenkännlighet och fick representeras av anonyma börs- och optionsmäklarfirmor.

Philip Johnsons huvudkontor för AT&T blev den stora vändpunkten. Drömmen om den perfekta framtiden fick ge vika för nuet, och plötsligt hade historien, i form av ett enormt romerskt pediment, återigen fått en plats i arkitekturen. Nu var det modernismen som dömdes ut som reaktionär, därför att den hade förnekat oss vårt förflutna. Det stilhistoriska citerandet blev åter legio, och fördes till ditintills oanade höjder med ansenliga doser ironi. Men det febrila sökandet efter nya scenografier, dessa ”eyecatching landmarks” Philip Johnson talar om, blev alltför ofta till tomma utropstecken bland alla skyskrapor, där nyhetens behag snart förbyttes i gäspningar, lite som inför den senaste sedda reklamfilmen, fast med skillnaden att byggnaderna står kvar där och skäms över sina lättsinnig arkitekter.

Men det går inte att förneka att Manhattans skyline blivit mer enhetlig, att postmodernismens företrädare lärt sig av de gamla sandslotten hur man relaterar en byggnad till gatulivet, hur man avslutar den mot himlen, samtidigt som de bygger vidare på modernismens konstfulla geometriska abstraktioner. De flesta har insett att sökandet efter en enhetlig stil inte längre fyller något syfte i vår pluralistiska tid, men samtidigt har det inte inneburit att arkitekterna tagit sitt ansvar, de sysslar enbart med form och hänger sig till att leka fram maktens nya image med de gamla beprövade stilgreppen. Det är alltför få som innovativt ifrågasätter skyskrapans form likt ngelsmannen Norman Foster. USAs främsta arkitekter som Frank Gehry, Richard Meier, Peter Eisenman med flera, ritar inga skyskrapor alls. Philip Johnson själv upphör förvisso aldrig att förvåna, men jag misstänker att för honom har för länge sedan arkitekturen upphört vara en mission och enbart blivit till en stiluppvisning.

Sekreteraren lägger på och jag vevar fatt i en yellow cab för att snabbt föras genom trafikstockningarna upp till tredje avenyn och femtiotredje gatan. Den pakistanske taxi-chauffören släpper av mig vid en ellipsformad skyskrapa i svensk röd granit som folk kallar ”The Lipstick”, och jag undrar om Philip Johnson har kontoret i denna hans egna egensinniga kreation eller om han sitter i skrapan mittemot för att bättre njuta sitt verk, jag hann inte få med mig hela adressen.

Men det ska visst vara nummer åttahundraåttiofem. Jag åker upp till tjugofemte våningen och väntar på ett litet kontor. Här kan man tala om fåfänga, Philip Johnson har sitt kontor här i ”The Lipstick”, i sin senaste skyskrapa, och från fönstret ser han rakt ut på sin AT&T Building från år 1984, den som startade den postmoderna revolutionen i New York. Någon har dessutom lagt fram en artikel för mig ur gårdagens New York Times som meddelar att Manhattans mest oberäknelige arkitekt ska få New York Landmarks Preservation Foundations hedersmedalj, men det är oklart om han får den för sina insatser eller för att han själv är en levande arkitekturhistorisk referens.

Och här har vi honom, fortfarande plirande bakom de klassiska Le Corbusier-glasögonen. Och det trots att han vänt modernismens ryggen, han som en gång myntade uttrycket The International Style, den stil som gav oss alla dessa intetsägande lådor. Men de postmoderna ”cash-flow monuments” han nu förespråkar är minst lika förutsägbara.

- Jovisst, detta kopierande är för bedrövligt, men det finns inga byggare som vågar något längre. Ta Trump till exempel, han kan investera 900 miljoner dollar, men han ska ha tillbaks varenda cent.

Han döljer inte sin pessimism och pekar suckande ut genom fönstret på en av de trista glaslådorna tvärs över avenyn och säger att det där är en Cesar Pelli. Det låter som han talade om ett konstverk på något av Sohos fashionabla gallerier, och inte om en annan av New York arkitekturens storfräsare.

- Man kan ju inte orientera sig bland de där lådorna, men med ”läppstiftet” har vi lyckats, den har blivit en tydlig referens, nu vet folk att de befinner sig på 53rd st/Third Avenue. Bara det att folk har gett den ett namn visar att vi har lyckats.

Han skrattar och säger att han själv är på jakt efter en expressionistisk skyskrapa, men ännu inte kommit fram till hur den ska se ut. Det är väl så långt man kan komma från hans huvudkontor för AT&T, men han lär knappast släppa sin besatt för monumentaliserandet av byggnadernas detaljer, ett estetiskt konstgrepp han destillerat fram ur sitt forna samarbete med modernisten Mies van der Rohe. Utställningen om dekonstruktivismen han ordnade tillsammans med Peter Eisenman för några år sedan har däremot fått honom att avlägsna sig från de mest överdrivna postmoderna utfallen.

Trots att han är åttiotta år gammal är han en av de viktigaste personerna i samtida amerikansk arkitektur och oberäkneligare än någonsin. Han håller New York i spänd förväntan inför nästa utspel och det är han om någon som är New Yorks arkitekt, de enda jämbördiga konkurrenterna kommer från andra städer, likt Helmut Jahn från Chicago.

- Den här byggnaden är ett undantag, det kostade faktiskt femtio procent mer än vanligt, men den här Gerald Hines ville verkligen ha ett iögonfallande landmärke, och det har han fått, han är en av de få byggherrar som vågar pröva på något nytt.

Texasbon Hines har låtit bygga en rad spektakulära skyskrapor över USA, och affärerna går lysande, satsningen på att skapa en stark image gör att varje kvadratmeter kontorsyta är uthyrd. Philip Johnsons oberäknelighet passar alldeles utmärkt, och jag undrar om det är sant som kritikerna säger, att han byter stil som han byter kläder?

- Vad är det för fel med det, skrattar han stort, jag vill alltid göra det annorlunda!

Jag frågar honom om han kan minnas sitt första intryck som liten av skyskraporna, och han kommer ihåg att norr om Grand Central så fanns ingenting.

- Jag kommer ihåg järnvägsspåren, och Broadway var något helt annat, idag är det en mörk ravin. Men själva skyskraporna kommer jag inte ihåg, här bygger vi ju om vår stad vart tionde år, och det är något helt annat än i Europa där man vill bevara allting. Amerikaner gillar förändring. Och jag kan bara konstatera att det här var ingen stad då, och det är det inte heller idag.

- Men Daily News Building kommer jag ihåg, säger han med ett stort leende, det var den första sant moderna byggnaden.

Han samlar ihop sina papper, ser ut mot sin AT&T Building och ler ett lätt ironiskt leende innan han beklagar att han måste skynda vidare.

- På trettiotalet besökte jag Sverige, och efter det hatade jag New York. Men efter att jag talade med Raymond Hood, övertygade han mig om att amerikanerna gillar att leva trångt, de tycker det är häftigt!

Leo Gullbring

/Text/

På väg upp genom södra Manhattans finansdistrikt möts jag av dessa gigantiska guldkantade kreationer som likt sandslott strävar upp mot himlen, en hel hop gotiska och beaux-arts-inspirerade skapelser. Egentligen är det bara de som verkligen gör skäl för namnet skyskrapor, bara de som ger Manhattans skyline dess verkliga karaktär och som helt igenom lyckas romantisera makten.

I en eklektisk yra roffade arkitekterna ur historiens arkiv, vilt kopierande italienska renässanspalats, romerska tempel, barocka kyrkor, och till slut lyckades de också göra makten respektabel. Och denna stilhistoriska snatteri skyldes nog inte enbart ett mindervärdighetskomplex gentemot Europa. Genom att snabbt och effektivt bygga bort bristen på en egen historia, blev denna arkitekturhistoriska kolonialism också ett sätt att befästa världsstadens New Yorks växande makt och prestige inför såväl omvärlden som inför de egna medborgarna. Men trots sandslottens abnorma höjder, förlorar de aldrig kontakten med människorna, makten har alltid ett ansikte och gatan fortfarande plats för civilisationen.

Daily News redaktionshus kan tyckas som en oansenlig byggnad i jämförelse, om nu en skyskrapa på trettiosju våningar kan vara oansenlig. Men Philip Johnson har rätt i att den innebar ett banbrytande stilbrott när den invigdes år 1930. Plötsligt hade man övergett den plikttroget klassiska tredelningen i bas, mittsektion och kapitäl. Borta var alla uppåtsträvande spiror, istället var taket modernistiskt platt. Men arkitekterna Raymond Hood och John Mead Howells bröt inte helt med den eklektiska traditionen, man underströk byggnadens vertikalitet med hjälp av tunna sandstenspelare utanför fönsterraderna, och höjden byggdes upp genom att formsäkert stapla upp volymerna på varandr. Den gotiska skyskrapan var fortfarande vid liv, men tacksamt befriad alla sina tunga ornament, arkitekterna tog skickligt Louis Sullivans motto ”Form follows function” ad notam.

Men vill man finna den säkraste kandidaten bland modernismens förlagor, måste man gå än längre tillbaks i tiden, till år 1891 och Monadnock Building i Chicago. Här finns en av de första skyskraporna, de som väckte drömmarna om den framtida staden. Men till skillnad från grannhusens överlastade fasader har här all ornamentering skalats bort, förkastad av byggaren som överflödig dekoration. Det osminkat anonyma intrycket mildras dock av det mörksvarta teglet som kanthuggits för att välva fram de mjuka burspråken. Här fann säkert de blivande europeiska modernisterna sin inspiration, medan amerikanarna fortsatte att frenetiskt bläddra i arkitekturhistoriens stilkataloger. Men först med Mies van der Rohes slog de nakna fasadernas skulpturala kompromisslöshet igenom, i femtio- och sextiottalens The International Style stod den exponerade strukturen som det enda kvarvarande ornamentet. Men trots att man med curtain walls-konstruktionen hade de tekniska möjligheterna att hänga på i princip vad som helst för fasader på stålskeletten, var det var få som lyckades kopiera Mies supermatistiska abstraktioner, och än färre som lyckades hitta på något nytt, det mesta blev till anonyma fantasilösa lådor. Stadslandskapet passade nu bilarna bättre än människorna.

Detta avståndstagande från all realism hade också sin motsvarighet inom litteraturen. Istället för att analysera tidsandan och makten, gav författarna upp som inför en omöjlig uppgift och hängav sig åt modernistiska formexperiment. Modet föreskrev absurdism, magisk realism eller minimalistiska vardagsskildringar av små fragment ur verkligheten. På samma sätt avsade sig arkitekturens alla glaslådor allt ansvar. I en slags nihilistisk lojhet försjönk man i ett ensidigt fragmentariskt reflekterande av ett New York där fattiga och rika levde i helt olika världar, trots att The Apple tillhör jordens mest tätbefolkade områden. Makten fragmentariserades till oigenkännlighet och fick representeras av anonyma börs- och optionsmäklarfirmor.

Philip Johnsons huvudkontor för AT&T blev den stora vändpunkten. Drömmen om den perfekta framtiden fick ge vika för nuet, och plötsligt hade historien, i form av ett enormt romerskt pediment, återigen fått en plats i arkitekturen. Nu var det modernismen som dömdes ut som reaktionär, därför att den hade förnekat oss vårt förflutna. Det stilhistoriska citerandet blev åter legio, och fördes till ditintills oanade höjder med ansenliga doser ironi. Men det febrila sökandet efter nya scenografier, dessa ”eyecatching landmarks” Philip Johnson talar om, blev alltför ofta till tomma utropstecken bland alla skyskrapor, där nyhetens behag snart förbyttes i gäspningar, lite som inför den senaste sedda reklamfilmen, fast med skillnaden att byggnaderna står kvar där och skäms över sina lättsinnig arkitekter.

Men det går inte att förneka att Manhattans skyline blivit mer enhetlig, att postmodernismens företrädare lärt sig av de gamla sandslotten hur man relaterar en byggnad till gatulivet, hur man avslutar den mot himlen, samtidigt som de bygger vidare på modernismens konstfulla geometriska abstraktioner. De flesta har insett att sökandet efter en enhetlig stil inte längre fyller något syfte i vår pluralistiska tid, men samtidigt har det inte inneburit att arkitekterna tagit sitt ansvar, de sysslar enbart med form och hänger sig till att leka fram maktens nya image med de gamla beprövade stilgreppen. Det är alltför få som innovativt ifrågasätter skyskrapans form likt ngelsmannen Norman Foster. USAs främsta arkitekter som Frank Gehry, Richard Meier, Peter Eisenman med flera, ritar inga skyskrapor alls. Philip Johnson själv upphör förvisso aldrig att förvåna, men jag misstänker att för honom har för länge sedan arkitekturen upphört vara en mission och enbart blivit till en stiluppvisning.

UPP   Tillbaka

2001 Calimero