Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Player’s House Internetkafé

Av Leo Gullbring
Auberginelila till tomatrött. Apelsinorange till pistage. Och så en inställd gyllene vägg. Färgsättningen av Muhsen Awads Internetcafé är minst sagt annorlunda. Rent scenografisk i sin karaktär. Jämför med de megaställen som tagit plats i en del utländska storstäder, där rad efter rad av identiska skärmar och stolar påminner om Kafkalika kontorslandskap.
 
Muhsen Ahwad ville absolut ha en unik lokal. Vill man göra något för ungdomen ska det inte vara det allra enklast, utan ge något av dig själv. Muhsen har tidigare arbetat som tolk, men i förra våren kom han över en skoaffär lämpligt placerad i närheten av både Möllevången och Triangeln i centrala Malmö. Och för att verkligen kunna erbjuda det där lilla extra beslöt han sig för att anlita en arkitekt. Sagt och gjort. Han slog upp Gula Sidorna och valde det första namnet under rubriken inredningsarkitekter. Kanske hade han tänkt sig för två gånger om han känt till att Abelardo Gonzalez är ett av de hetare svenska arkitektnamnen, anlitad av krögare, reklambyråer och Per Gessle, och dessutom professor i formlära vid Lunds Tekniska Högskola.

Abelardo säger att han ändå skulle ut på sta’n, och väl på plats i den ruffigt slitna lokalen tog det honom en knapp halvtimme att finna fram till en både ekonomisk och iögonfallande inredning. Med färg och ljus har Abelardo tillsammans med Johan Larsson och Ulrika Abrahamsson gett den 126 kvm stora lokalen en särpräglad karaktär.

Medan den datorbestyckade Internetavdelningen vänder sig inåt och uppåt i lokalen, med en dämpad ljussättning, söker sig kafédelen ut mot den urbana omgivningen. Längs med fönstret ett enkelt vitt bord med svarta stolar. Den orangemålade bardiskens tydliga geometriska form accentueras av röda plaststolar och rostfria bord. I den andra änden finns dessutom en illgul låda, en handikapptoalett som adderar en tydligt rebellisk volym.

— Ambitionen har varit att skapa en rumslig avgränsning mellan funktioner som kräver mer avskildhet och funktioner som på ett tydligare sätt kan och behöver samtala med stadsrummet.

Johan Larsson pekar på belysning och armatur som tagits fram enkom för Player’s House på kontoret. Mest iögonfallande är de stora kvadratiska galonklädda kuddarna som utgör ett slags undertak. Nakna glödlampor är placerade som knappar i en läderfåtölj. Och det guldmålade väggelementet är upplyst med effektbelysning bakifrån. Ytterligare en scenografisk effekt.

— Lamporna ger rummet ytterligare kontrastverkan och tredimensionellt spel mellan former och ljus. Vår inredningen har framförallt handlat om att använda färger och ljus som effekter. Detta har varit medel för att skapa kontraster och dramatik till lokalen.

Nu kan man ju undra varför bygga Internetcaféer när de flesta har tillgång till nätet hemma, eller åtminstone på skola eller på jobbet? Men dock inte alla. Och varför jämt samma miljö? Varför inte ta en promenad bort till Player’s House, ta en kopp kaffe och kolla mejl, surfa en stund, spela flipper och testa något nytt dataspel?

En gång i tiden stod kyrkan för slags portal, för att använda vår tids språkbruk, till en annan dimension fjärran vardagen, en andlig utväg bort ut ur stadslandskapets. Bak kyrkdörrar är det fortfarande tyst, så när som på ett antytt eko som får rymden att växa. Slät sten, tunt damm och ljus i regnbågens alla färger. Sedan begåvades våra storstäder med betydligt mer pragmatiskt profana flyktlösningar i form av järnvägsstationer, motorvägar och flygplatser. Och där kyrkan utgjorde en centrerande mittpunkt, splittrade den moderna tidens transportnoder upp staden med breda körfält och rostbruna bangårdar. På flygplatser, längs vägar och i stationerna frodas nu konkurrerande handelscentra.

Men så kommer Internet som en joker i leken. En del tror att den digitala infrastrukturen kommer att splittra staden ännu mer, att stadens materialitet virtualiseras alltmer, inte minst med tanke på att tiden upphöjs till den allom organiserande faktorn, med en alltmer decentraliserad stad till följd. Eller så drar man lite vidare växlar av den nya tiden och inser att de digitala nätverken tillåter oss överkomma stadens rent fysiska begränsning.

Och Player’s House bidrar själv till något av alla dessa frestelser som dessa portaler lockar med. Inredningen är något alldeles utöver det ordinära. Lokalen fungerar utmärkt som ett urbant vattenhål där man kan både mötas och chatta på distans. Muhsen Ahwad har dessutom gjort ett eget tillägg till projektet. Varför inte erbjuda något av Möllevångens mångkulturella utbud? En orientalisk hörn arrangerades med brokiga mattor och skinnpuffar, kuddar skiftande i guld och silver och små arabiska bord med mosaikinläggningar. Och här dricker man inte endast sitt arabiska kaffe, utan spelar också orientaliska icke-digitala spel och röker vattenpipa. Också det en dimension bortom den malmöitiska vardagen.

Publicerad i Nordisk Interiör 1/02

UPP   

2002 Calimero