Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English
architecture
design


Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Artikelarkiv


Den nya Posten

Av Leo Gullbring
Postens nya servicemodul göms bakom kattmatshyllan på ICA. Systemet bygger om till snabbköps. Personalens kompetens stoppas undan på dyra huvudkontor. När de flesta av folkhemmets och välfärdsstatens varumärken blir historia tar rondellen över som en offentlighetens symbol i stadsbilden.


 

Detta är konkret. Detta är personligt. Jag ska hämta ut ett paket. Och jag ska köpa en flaska vin. ’Nej, det är inte här du ska hämta det paketet, utan på ICA.’ På det som numera kallas Postens Kassaservice blir jag hänvisad vidare. Och jag är inte ensam. Men det ska inte vara så mycket längre bort, några hundra meter, runt hörnet. ICA-entréen är full av bingolotter, kundvagnar, tappade vantar, någon frusen hund och så alla som ska in och ut samtidigt. ICA är knutpunkten, och förutom banktjänster kan man nu också stoltsera med postgång. Men var är mitt paket, butiken är ju enorm. Inte vid grönsaksdisken. Inte vid ostarna. Inte bland läsken. Men se där hänger en liten skylt, den gamla loggan: blått posthorn på gul botten. En pil pekar till vänster. Rader med hyllor fulla katt- och barnmat. Blöjor. Aha, där borta vid väggen finns något: en liten lucka och några hyllor med paketemballage och kuvert. Inga bruna jiffypåsar. Prydligt. Tydligt. Förfrankerat. Vad praktiskt. Fast betydligt dyrare än före årsskiftet. ’Nej, ditt paket finns inte här. Jo, det står ju så på avin. Jag är ledsen, du får nog gå tillbaks till Bangatan, här finns det inte.’ ’Frimärken, nej, vi har inga här ännu, du får ställa dig i kö till ICA:s egen kassa, jo, jag vet den är lång.’ ’En postgiroutbetalning, nej, det är borta på Bangatan också.’ Och kommer det sedan en försändelse från Telia så får man gå till någon trång närbutik där de anställda handfallet letar på överfulla hyllor. Fast Telia blir ju lite mer lönsamt, sparar några kronor. Känns servicen igen? Hur var det nu SJ-chefen sade: Att få tågen att gå i tid är en utmaning. Det gamla ordspråket ’säkert som ett brev på posten’ har redan urholkats, nu följer något av det svenskaste vi har, med anor i sextonhundratalet, ner i privatiseringsträsket.

Jag kan tänka mig hur snacket har gått bland organisationskonsulter och postens varumärkesstrateger: ’Så här kan Posten inte fortsätta. Vi blöder pengar. Staten är inte beredd att skjuta till mer. Och snart kommer tyskarna. Deutsche Post. Hur ska vi kunna konkurrera med dom? Vi måste göra något.’ ’Är det någon service ni måste utföra?’ ’Jo, statsmakterna kräver vi ska dela ut brev och paket, över hela jävla landet. Om man ändå jobbade på DHL.’ ’Men ni har ju hela 140 varumärken. hur har ni råd? Vykort, tejp, CD-skivor, det ger väl inga pengar?’ ’OK, back to basic, vi satsar på kärnverksamheten. Vi stryker 139. Till och Från? Jo, det låter bra, det är ju vad de handlar om.’ ’Jag menar, Posten finns i varenda liten håla, oftast med absolut dyraste lokalhyran. Kolla statistiken, folk går ju oftare till matbutiken än till Posten. Vi slopar lokalerna och flyttar in hos ICA, bensinmackar, restauranger! Så finns Posten överallt. Större tillgänglighet! Inga fasta kostnader, bara rörliga. Och personalstyrkan kan skäras ner med 1500-2000 pers!’

Vilken varumärkesstrategi: Överallt och ändå ingenstans! Kanske inte riktigt lika kul för alla kreativa på Formula DDB, med Peter Neumeister och Robert Bau i spetsen. En mardröm skulle jag tro. Fast ett fett konto. Hur ska man profilera ett varumärke om företaget överger sina fysiska etableringar? Hur synas bland läsk och pasta? Men på Formula är de skickliga. Och deras uppdrag är inte att fundera på om design bara är yta som ska piffa upp en kontroversiell varumärkesstrategi. Minsta möjliga förändring. Behåller det gamla posthornet, med kronan som botten. Raka motsatsen mot vad Telia gjorde. Man skulle nästan kunna kalla det modigt, att våga stå för tradition, och ändå ge förnyelse. Svenskt och urgammalt. Bra! Inte minst när den utländska konkurrensen bryter in. Nya cyklar. Bilar. Brevlådor. Web. Kläder. Servicemoduler. Fast loggan är förstås lite blekare, men så är också varumärkeskonceptet.

Större tillgänglighet? Bakom Kattmatshyllan? Det är nya tider. Statsmakten kräver service. Men den ska utföras av företag med lönsamhet som ledstjärna. Resultat? Skolan ska vara lönsam. Sjukhusen. Äldrevården. Tågen. Posten. Telefonin. All samhällsservice ska konkurrensutsättas. Kassaservicen måste Posten ha kvar. Men inte kan man köpa frimärken där, inte heller posta något. Istället blir man konkurrensneutral - delar verksamheten med utvalda banker. Och Posten som för många var något hederligt, som man kunde lita på, där man slapp bankernas kostymnissar och överflådiga inredningar. Alltså, man kan inte längre gå till Postkontoret för att posta brev och paket. Då måste man leta sig fram på ICA. Och på en del av dessa nya ’serviceställen’ finns bara frimärken. Fast bakom Kattmatshyllan är inget problem, säger en av Postens informationsansvariga: ’Vi får bättre öppettider än idag, förut fanns det 1800 postkontor, nu får vi hela 3000 serviceställen, ökad tillgänglighet i tid och rum. Vi investerar 900 miljoner i det här nya tänket och vi kommer spara 200 miljoner om året. Vi sparar pengar samtidigt som det blir bättre för kunderna. Och vi kan öka andelen spontanköp!’ Spontanköp, vad är nu det? Av färdigfrankerade brev och paket? Låter som taget direkt från kursen på Handelshögskolan. ’Jo, man handlar på ett helt annat sätt i ett snabbköp.’

Det underliga är att många företag som har problem med lönsamheten adderar verksamheter med bättre marginal. Bensinmackar säljer mat. Modeföretagen sätter namn på klockor, smycken, leksaker, kosmetik. DN kränger cyklar, resor, böcker. Posten har valt motsatt strategi. De har valt bakom Kattmatshyllan. De avvecklar sina varumärken: Postgirot, Lita, Torget. Posten Partners skriver centrala samarbetsavtal med ICA, X-food (Vivo, Willys, Spar, Hemköp), OK/Q8 och Pressbyrån. Och snabbköpen är överlyckliga, de får en jättechans att dränka postkunderna i sin egen marknadsföring, de får till och med betalt för det! Avtalen är givetvis hemliga.

Under ledord som flexibelt, innovativt, snabbt, säkert och tillgänglighet avvecklar Posten sina rent fysiska etableringar. Och är inte redan Folkhemmets och Välfärdsstatens varumärken redan ett minne blott i stadsbilden? Polisen på sta’n är borta. SJ är bara ett namn, vem har hand om trafiken, om spåren? Televerket har virtualiserats. I ett stadslandskap översållat av varumärken och logotyper försvinner offentlighetens markeringar. Vår orienteringsförmåga i stadsrummet rubbas. För dyra hyror resonerar man, men lokala fotobutiken finns kvar och tobakshandlaren och blomsterhandlaren. Det är något som inte stämmer.

Men visst finns det en vår tids offentliga fysiska varumärke. Rondellen. Borta på andra sidan järnvägsspåren har de byggt en. Ingen har en aning varför, inte precis en vältrafikerad korsning. Busschaufförerna förstår inte kurvaturen, verkar lite snålt tilltagen, så de kör rakt igenom. Men placeringen är väl vald. Mitt framför polishuset där man sällan ser några poliser men en väldig massa administration döljer sig bakom de välupplysta fönstren. Rondellen är ju konfliktlösaren par excellence.

Jag ringer upp Göran Greider, han gillar ju inte privatiseringar, och är också lite nostalgiskt ’K-märkt’. Hans tidning Dalademokraten är full av exempel på ett nytt annorlunda postväsende: Posten räknar varenda krona. Tobakshandlarna får sänkt ersättning och slutar sälja frimärken. Föreningar ska i fortsättningen betala för att sätta in sina dagskassor, vilket tär rejält på insamlade medel både till lokala idrottsföreningen och till Röda Korset. Postboxhyrorna höjs med 120 procent. På flera orter töms de gula postlådorna redan på förmiddagen, och aldrig på helgerna. Lördagsstängt.

— På landsbygden är Postens omläggning ett trauma, framförallt för de äldre står Posten som symbol för ett samhälle som hänger ihop. Och även vi medelålders och yngre får svårare att orientera sig när vissa av samhällets institutioner utprivatiseras. Ingen vet längre vad Telia gör, samma sak med SJ och Banverket, denna omläggning av de stora statliga bolagen gör att vi förlorar orienteringsförmågan och får ett mer oöverskådligt samhälle. Vi orkar inte med en så stor egennytta, det ger höga transaktionskostnader att hitta information, istället driver många med strömmen, man orkar inte, man kan inte göra ett rationellt val.

— Var helst man bygger en nationell, europeisk gemenskap så måste den kretsa kring vissa bärande balkar, och här spelar kommunikationerna en oerhörd roll. Det ligger mycket stora symboliska värden nedlagda här, som det tagit decennier att arbeta in på allvar. Under lång tid kom vi nästan längst i att bygga upp ett offentligt system, nu går vi i spetsen för avreglering. Sverige är nyliberalismens stamort i Europa! Nu får man börja från noll igen. Det är ett enormt slöseri med symboliskt kapital.

Nyliberalism? Jag är inte helt ense med Göran. Är det inte samma gamla materialism som alltid präglat socialdemokraterna, och som också blev högerns enda käpphäst när de helt glömde sin konservatism: pengar som människors enda gemensamma nämnare? En överlevd positivism som genomsyrar bägge partierna. Skillnaden försvann när (s) gav upp anspråken på att driva Saltsjöbadsandan vidare, det gör ju företagen så mycket bättre själva.

Det hela är en enda stor konspiration. Och inte bara att man lägger ner en fungerande infrastruktur. Trots att vi lever i ett av världens rikaste länder har vi inte frihet att diskutera de rent existentiella frågor - vad som är meningen med livet, universum och allting - istället är vår tid mer materialistisk än någonsin. All vår tid ska gå åt till att irra fram i den här fiktiva valfriheten, välja mellan elleverantör, tandborstar, telefonleverantör, tamponger, jaga runt bland olika butiker för att kunna skicka ett helt vanligt brev, svara snällt och intresserat på alla telemarketingsförsäljares lock och pock. När får man chans att tillbringa lite ’kvalitetstid’ med sitt eget liv? Vår tids motto: shop and enjoy, shop till you drop, retail therapy, eller med Barbara Krugmans ord: ’I shop, therefore I am.’ Min ena granne går på Novalucol, hon ovanför på Optimaltelecom. Visst, statliga monopol var inte något alternativ. Men knappast heller privata oligopol.

Utgångspunkten är inte lätt. Att förena lönsamhet med ett statligt uppdrag. Ingen tycks ha frågat kunderna. Lovade inte Björn Rosengren häromåret att alla postkontoret skulle vara kvar? Alla dessa pensionärer och andra som trots allt nyttjar Posten. Knappt hälften av svenska folket lär använda sig av Internet för att sköta post- och bankärenden. Och IT-samhället är inte så virtuellt som man tror, har inte den totala volymen sänd post ändå ökat genom åren? Men kanske behöver Posten inte fråga kunderna, lösningen känns ändå enkel och övertygande på något sätt. Ta bort alla fasta kostnader, bara rörliga. Till och Från. Inget annat. På Formula har man identifierat varenda liten kontaktyta. Det ska synas att det är Posten. Fast blir det inte lite desperat där bakom Kattmatshyllan? Krävs det inte en helt annan fysisk manifestation för att man inte ska försvinna i varumärkesfloran, om nu har bestämt sig för att arbeta på det här viset?

’Vad säger du? Det kan inte vara sant. Ett nytt huvudkontor för en miljard? Samtidigt som de ska spara på personal och service.’ En postanställd undrar över nybygget som redan gått igång ute i Solna. Den dyrbara upprustningen av förra huvudkontoret på Vasagatan. Felinvestering? En tom Klaraterminal sedan flera år. Själv tänker jag, varför kan de inte hyra in administrationen hos någon annan, har inte ICA något huvudkontor någonstans med lite extra plats? Men det var andra organisationskonsulter och idéer i omlopp när beslutet om Solna togs. Inte lika radikala. Tusentalet administratörer och påläggskalvar ska ha det fint. Arkitekttävling i form av parallella uppdrag. Ett av världens mest spännande arkitektkontor bland de inbjudna. MVRDV utvecklar idéen de utförde för videobolaget VPRO utanför Utrecht, nu i en helt annan skala. ’Silicon Hill’ tar utgångspunkt i och kopierar terrängen, skapar höga, öppna bergrum. Istället för huslåda en organisk lösning utan motstycke. Två artificiella bergtoppar, bestående av fribärande betongdomer, skapar stora öppna terrasserade rum. Man kan gå på taket. Bort med hierarkier och ändlösa korridorer med minotauriska cellkontor. Här fanns det där radikala greppet för en och i allra högsta grad iögonfallande fysisk manifestation av det nya Posten.

Juryn är överhövan entusiastisk: ’ett rum vars karaktär aldrig har skådats’, ’mycket flexibelt eftersom projektgrupper kan förändras i storlek och växa fritt över terrasserna.’ ’Den föreslagna grottan ... representerar en i kontorssammanhang helt ny byggnadstypologi som skulle innebära revolutionära förändringar för kontorsarbetet. ’ Ändå bara andrapris. Jag förstår att Posten genast viftade bort förslaget direkt: ’Inte kan vi ta det här holländska förslaget, bara namnet på dem, MVRDV, vad ska det betyda? Och vi kan ju inte arbeta som hobbitar!’ Det var visserligen innan filmen Sagan om Ringen haft premiär och fått oss drömma hobbitbostäder. Men ändå, de har skådat in i framtiden, och de har förskräckts. En unik ’Worldwide identity’ vore alltför vågat, och skulle nog sticka väl blodigt i övriga anställdas ögon. Winy Maas på MVRDV konstaterar lakoniskt: ’Visst är vi besvikna, Posten har ju en bra marknad och internationell anda, vår byggnad skulle ha blivit en fantastisk tolkning av Postens nya image. De talade om intimitet och James Bond-design, men istället valde de något betydligt mer klassiskt. Men det lär visst vara symptomatiskt för svensk arkitektur?’

Jag höll på att glömma. Den där flaskan med vin. Systembolaget ligger kvar på sin gamla plats. De syns ännu tydligare än förr. Det har blivit mer ljus. Inga nummerlappar, stå i kö igen, inga bänkar vare sig för pensionärer eller A-lagare. Jaxvall Design har ritat. Snabbköpslösning med självservice. Också här ska det sparas pengar. Också här heter det att servicen blir bättre. ’Nej, sortimentet har inte minskat bara för att vi har självbetjäning. Har det inte blivit trevligare så säg? Jo, butiken har ju inte plats för lika mycket. Men vi har lika mycket i sortimentet, även om det inte finns på hyllorna, man kan beställa, målet är att förhoppningsvis till i höst kunna leverera inom 24 timmar.’ Man kan beställa på webben också. Där står det: ’Vi ska överträffa kundens förväntningar genom att ständigt utveckla sortiment, kunnande, service och ansvar.’ Bra! Och jag vill ha den där flaskan nu. Lever vi inte i IT-samhället där allt ska gå så fort, kunna hända här och nu? Anitra Steens omläggning av Systembolaget lär vara regisserad av Harry Franzén, den där ICA-handlaren i Röstånga som själv sålde vin i butiken på trots mot monopolet.

Utan betjäning och med centralstyrt starkt reducerat sortiment förlorar Systemet sin unika kompetens och också motivet till varför inte just ICA skulle kunna sälja vin. ’Nej, där har du fel, vi har fått behålla monopolet av folkhälsoskäl.’ Tro't det den som vill, med vinprovning och lördagsöppet och en stigande konsumtion. ’Vi har inte riktigt hunnit med förstås, vårt mål är att det ska finnas en person ständigt tillgänglig för frågor, där har vi inte nått hela vägen fram.’ Fast dessa utfästelser från centralt håll avfärdas av lokala butikschefer, det ryms inte inom budgeten. Och en kundtelefon att fråga på och beställa på? Icke. Och även här kunde varumärket ha behandlats annorlunda. Istället för ett självmål kunde man ha gjort tvärtom, expanderat utomlands. Få utländska vinhandlare har samma breda kompetens och lika konkurrenskraftiga priser som Systemet. I New York. Sidney. Paris.

Förkortad version publicerad i Form 3/02

UPP
2002 Calimero