Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Andrée Putman

Av Leo Gullbring
Det är något speciellt med fransk arkitektur och design. Vid en hastig anblick tycks den lika sobert minimalistisk som i Sverige, men under den till synes rena ytan döljs något annat, en sensualitet, överraskande små finesser, hela tiden ett löfte om en upplevelse bortom det gängse. Och om det är någon som excellerar i tomrummen mellan arkitekturens noter så är det fransk designs grande dame Andrée Putman.



Det ståndsmässiga huset gömmer sig inne på en bakgård i Montparnasse-kvarteren. Rappade murar mot tung grönska. Grått grus. Röda rosor. Högst upp på taket en vidlyftig terrass där man tror sig nästan på landet, stadens buller reducerat till ett humlelikt brummande. Mörkgröna utemöbler i plåt står i spridda grupper. Och redan här finns en sinnebild för Andrée Putmans arkitektur, den rytm som skapas mellan tomrum och objekt, mellan kaos och funktion, mellan ljus och mörker.

— I mitt arbete som inredare arbetar man med proportioner, volymer, axlar, perspektiv, färger, material och ljus, men det jag egentligen vill tala om är känslor, om början till något annat, om rummets intima scenografi.

Andrée Putman sitter vid sitt skrivbord. Oklanderligt klädd i någon fashionabel dräkt jag inte kan placera. Hennes miljö är lika välkomponerat elegant som hon själv. Allt är enkelt, smakfullt, resultatet av många små medvetna val, men utan att vara utstuderat. Arbetsrummet är dessutom tacksamt befriat alla dessa datorer, skissbord, pärmar och andra avslaget själlösa ting som brukar belamra så kallat kreativa miljöer. Några böcker, en omsorgsfullt utvald lampa, en målning, ett tomt pappersark på bordet framför henne.

— Med Minimalismen har alla avsteg, allt som är kul blivit bannlyst. Design har blivit diktatur. Mitt hopp är att människor kommer förstå att deras hem blir vackra först när de liknar dem själva.

— Själv hör jag inte hemma i designvärlden, jag förstår mig inte på de här människorna. Jag intresserar mig mer för litteratur, konst, ballett, jag läser mycket, gärna poesi...

I hyllan bredvid henne skymtar vältummade bokryggar. Marguerite Duras, Marcel Proust, Claude Simon, Katherine Mansfield. Hon kan skryta med att hon inrett för modekungar som Thierry Mugler och Karl Lagerfeld. För att inte tala om kulturministern och finansministerns kontor. Och James Browns lägenhet i Paris. Och att hon just inreder Robert Weils Pagoda Building i Tel Aviv. Många av hennes inredningar är så sparsmakat precisa att jag osvikligen kommer att tänka på Concorde-planet, och då visar det sig att hon har nyinrett det för några år sedan, med samma självklarhet som när hon gav sig i kast med ett av Le Courbusiers första hus. Men hon nämner det mest i förbigående, som någon spännande utmaning hon råkat på. Att hon blivit så pass berömd och efterfrågad tycks henne mest en tillfällighet, en ödets nyck.

— Jag planerade aldrig min karriär, jag följde bara min intuition. Det hela började kanske när jag vände upp och ner på mitt rum hemma, några vänner bad mig göra samma sak hos dem, och de älskade det.

Andrée drömde knappast om att bli formgivare. Hon berättar att hennes mor skämde bort henne och systern i en förtrollad men överbeskyddad barndom. Modern spelade piano dagarna i ända, helst de stycken som rörde småflickorna till tårar, sydde fantastiska kläder inspirerade av sorgsna romanfigurer som gjorde sig bättre på teaterscener än i verkliga livet, drog med dem på museum efter museum. Redan innan de fyllde fyra gick de på konsert en gång i veckan. Musiken blev Andrées liv i den här abstrakt affekterade världen, ända tills en av hennes kompositioner vann pris vid musikkonservatoriet i Paris. Då bestämde hon sig för att göra uppror. Hon rev ut allt i sitt rum, ställde in en militärsäng, ett bord, några tavlor av okända konstnärer som Bram Van Velde och Pierre Alechinsky, och på bordet en bok av en då så gott som okänd författare vid namn Samuel Beckett.

Hon letar rätt på cigarettpaket och tändare, och tillägger att erfarenheten att som ung radera ut allt och börja om på nytt var som en repetition inför beslutet att som vuxen skilja sig och leva som ensam kvinna. Och med ett stort leende bakom all rök säger hon sig regera över tomheten, och det är ju inte dåligt. Men hennes avskalat nakna rum var nog mer frågan om ett distansierande snarare än ett avståndstagande från den värld hon vuxit upp. Nu förvandlades hon till något av en amatörarkeolog som hängde på loppmarknader och grävde fram bortglömda knappt generationen gamla designobjekt, i hennes showroom Écart återfanns ting av mästare som Eileen Gray, Mallet-Steven och Michel Dufet.

— Tomrummet är på sätt och vis tomhetens motsats. Och det här blanka, vita pappret framför mig är en sinnebild för att allt är möjligt. En början är en förutsättning för en kreativ handling, tomrummet är också relaterad till idéen om en renässans. Tomrummet tvättar bort spår av det förflutna.

Säger hon och drar långa bloss på sin cigarett. Men trots hennes försök att frigöra sig från alla konventioner, skapar hon inte bara nya, nytt tvång, ny instängdhet, precis som när modernismens frontfigurer ersatte klassicismens regler med en omgång nya men minst lika strikt rigida? Eller så vänder man likt många minimalister nästan helt om, drar ifrån allt och förnekar all vad ögon och andra sinnen kräver. Hon invänder att materialen inte är objektiva element, de är istället orden i ett språk. Är det inte på samma sätt som i musiken, att det vi framförallt intresserar oss för är den tystnad som uppstår mellan två noter? Där finns lika mycket kontrast som i noterna själva.

— Rytm är viktigt, det är den dynamik som animerar rummet, men det är tomrummet mellan tingen som anger rytmen. Den geometri som skapar rummets ordning är inte symmetri, utan bestämmer vår relation till rummet, den är förutsättningen för framtida frihet.

Och som exempel tar hon sin inredning av Morgans på Madison Avenue, första länken i Ian Schragers exklusiva hotellkedja och utnämnt av Vanity Fair till ’The handsomest hotel in New York’. Här ställs badrummens nära nog hallucinatoriska svartvita mosaikmönster i Art Déco-stil mot sovrummens självklart enkla elegans. Det billiga mot det dyrbara, det polerade mot det obehandlade, det transparenta mot det opaka. På väggarna foton av Maplethorpe, som hon uppmärksammade långt före de flesta. Under spegeln som fälls upp ur bordet kan man lägga smink och små privata ting.

— Min utmaning var att skapa en inredning som är både privat och publik, både permanent och tillfällig. Hotellgästerna ska känna sig som hemma i elegant enkla och framförallt bekväma rum, utan onödiga extravaganser. Samtidigt ska där finnas något annorlunda, något av reslustens längtan andra världar.

Morgans är ett gott exempel på hennes säkra handlag med olika material, hur hon filterar ljus genom glas och textil och natur, hur hon skapar en skattgömma av intryck, av invävda historier. Själv refererar hon gärna till Marcel Proust, och även till Ingmar Bergman. Hennes förmåga att skapa mångtydiga mångfasetterade scenografier som utan att dominera ändå bjuder ett överflöd av narrativa fragment är ännu tydligare i Andrées arbete med Peter Greenaways film ’The Pillow Book’ från 1995. Precis som nakna kroppar bär huvudpersonen Nagikos berättelser, adderar tingen ytterligare en språklig dimension. Och det är just iscensättandet, detta adderande och subtraherande, som är hennes mästerskap.

UPP   Tillbaka

© 2001 Calimero, publicerad i tidskriften Nordisk Interiör, 2001