Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Nouveau Riche

Av Leo Gullbring
Riche har fått sig en ansiktslyftning som placerar den anrika krogen i samma liga som Birger Jarlsgatan alla nytillkomna modebutiker och påkostade etablissemang. Meny och inredning har fräschats upp i hopp om att locka både nya och gamla stammisar.

 

Nog vågar man säga att Riche länge varit en bedagad inrättning. Jag brukade åka hit framemot midnatt i mitten av åttiotalet, efter hektiska timmar på jobbet. Var inte hungern stillad så var köket alltid öppet sent. Guldkrogsetiketten från sjuttiotalet hade visserligen falnat, men baren var alltid full in på småtimmarna, i dubbel bemärkelse. Men med växande krogkonkurrens var det bara att konstatera att maten inte levde upp till allt högre ställda förväntningar. Fortfarande fullt till helgen, men allt glesare befolkat under veckan, och mellan lunch- och middagssittning gapade lokalerna ödsligt tomma.

Och nu sitter jag här och drar i mig en chèvrebestyckade kycklingbröst vid en bardisk i diskret grå sten. Väggarna är lätt blåtonade. Lätta Bohlinska möbler med ystra ben. Intrycket är inte kallt. Snarare svalt. Med klass. Som den sång av Françoise Hardy som utgör bakgrund till lunchsorlet. Min tallrik är konstfullt arrangerad. Rött, grönt och ljust kött. Men knappast någon smaksensation. Och bordsgrannen gör gällande att hans skaldjurssoppa är alltför syrlig. Visst har man fått styr på alltför väl tilltagna priser, men fortfarande behöver menyn köras in lite. De gamla favoriterna finns förstås kvar, nu kompletterad med bättre svensk husmanskost i Tore Wretmans anda. Från 95:- till 265:-. Steak Tartare. Ostron. Hummer. Kantarellrisotto. Och ett rikligt vinutbud. Och mat är en smaksak. Som att bak bardiskens buteljrader är det vit klinker istället för spegelglas. Jag gillar reflektioner. Andra gillar att snegla. På andras framgång. Eller undergång. Och sin egen. Åter andra uppskattar en skymt av trafik och gatuvimmel.

Bakom inredningen står Jonas Bohlin. Och han ska ha en eloge för att ha gjort något av Riches bedagade själ. Även salig herr G Peterson m vara nöjd, han som en gång tog parisiska Café Riche till förlaga för ett guldkantat Rôtisserie i hufvudstaden. Atmosfären är lätt och luftig, bekväm och med väl avgränsade volymer, med tydlig klass. Betydligt mer genomtänkt och sansat än hans arbete för Nilsson och Co:s grannkrog Sturehof. Inget tyll utan öppna stora rum. Bohlin må vara ojämn, men när han väl lyckas går det inte att ta fel på hans talang. Kan han bara stävja den här tendens till att ta sig själv på för stort allvar, så kommer han att gå långt.

Samtidigt betvivlar jag att Carina Rydberg kommer att sitta här vid bardisken och tråna efter kärlek och romanstoff. Därtill är stämningen allt för upplyst förklarad. I taket hänger vackra finlemmade ljusskulpturer. Runda former som ovanför bardisken också tjänar som glasförvaring. Men glödtrådslamporna är alltför intensiva. Och de konstfullt utsvängda halogenspottarna avslöjar varenda rynka och kastar hårda skuggor. Ett modernistiskt ideal. En tydligt tecknande belysning som avslöjar, som inte tillåter svunna tiders skuggdagrar och gråzoner. Men det är kanske vår tid. Nya Riche är en plats för att mötas. Skiljas. Gå vidare. Men inte för att förföra. Förälska. Förtala. Inte något för Carina.

Bohlin påstås ha eftersträvat samma jämna överbelysning som länge varit populär runt Medelhavet, inte minst i Italien, fast med en varmare ton. Men han får nog resa ner igen. De senaste årens restauranginredningar i Rom och Milano är sensuellt nedbländade, ibland till och med nybarockt mystiska med något tidigare så otänkbart som stearinljus på borden. Trots det ryktas det att Bohlin inte tillåter att man dimmar ner ljuset. Men det är nog elakt förtal. Nog har han väl förstånd att låta lokalen leva sitt eget liv när den väl är klar? Precis som han lät göra med krogsuccén Rolfs kök, förfärdigad tillsammans med Thomas Sandell och något av det sena åttiotalets startskott för en förnyelse av Stockholms krogvärld.

Publicerad i Nordisk Interiör 1/02

UPP   

2002 Calimero