Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Sachsenhausen

Av Leo Gullbring
Matthias Reeses och Daniel Libeskinds arbete med det forna SS-lägret Sachsenhausen visar att det ibland är både nödvändigt och lönt att bryta mot tävlingsförutsättningarna. Deras förslag till en dialog mellan historia och samtid visar att arkitekturen förmår ifrågasätta politiskt korrekt stadsförnyelse.

  

Fåglar kvittrar och solen gassar på de torra gräsmattorna. Dammigt grus och gamla löv. Jag har svårt att se koncentrationslägrets vardag framför mig. Lite rostig taggtråd i ett hörn. Minnesstenar på byggnadsfundament. Idag finns nästan inga ursprungliga byggnader kvar, endast några rekonstruktioner. Formen består dock orörd. En triangel. Redan 1933 byggdes det första lägret för naziregimens motståndare här i Oranienburg, i SS-staden strax norr om Berlin. Koncentrationslägret i Sachsenhausen uppfördes tre år senare på Heinrich Himmlers order. SS-arkitekten Kuiper såg triangeln som idealmodellen för alla koncentrationsläger. Knappast för att de logistiska arrangemangen fungerade särskilt väl, utan snarare som uttryck för absolut makt och absolut terror, som en dödens stadsplan.

Det är inte enstaka artefakt som ger Sachsenhausen liv igen, inte ens resterna av de gamla kremeringsugnarna. Vid entréen lånar man ett par hörlurar. Röster börjar berätta, ger liv åt de ödsliga ytorna. Nu står byggnaderna där, vakterna, de andra fångarna. Vittnesmål från de som gömde undan mat åt de sjuka. Från barnen som opererades utan bedövning, som skrek tills de svimmade. Från de som försökte fly. Och från de som efter krigsslutet fick sätt livet till i ett Sachsenhausen i sovjetisk regi.

— Det är precis detta som är huvudfrågan. Vad är autencitet? Alla baracker du såg där ute är återuppbyggda. Åk till Auschwitz, där reparerar man nu betonginhägnaden, man gjuter nytt. Objekten överlever inte, de är bara ett minne av något annat. Det räcker inte med dess blotta existens. Vad som krävs är en kontrastverkan, där minnet inte monumentaliserar vår sorg, utan som gör det möjligt för besökaren att finna sin egen väg mellan samtid, framtiden och vittnesmålen från förr.

Det är eftermiddag på cafée Orange strax intill synagogan på Oranienburger straßse inne i Berlin. Matthias Reese visar på planerna för Sachsenhausen hur han och Daniel Libeskind har tänkt sig att integrera historien med det nuvarande. Och det slår mig att området är mycket större än det jag just besökt. Själva koncentrationslägret och det som idag är museum utgör endast den övre delen av triangeln. Den T-formade byggnaden nere i ena hörnet varifrån alla Tysklands koncentrationsläger styrdes, inrymmer idag de lokala skattemyndigheterna. Planteringarna är återställda i SS-skick. Fabrikerna som producerade tegel för Speers ’Germania’, delar till flygplan och kemiska vapen, står också kvar. Likaså SS-officerarnas bostäder och Casinot. Polisen har sitt högkvarter här och kör in genom områdets gamla entrée. Oranienburg använder sedan länge stora delar av området, men utan att dialogen med historiens olika överlagringar hålls vid liv.

— År 1993 bjöd staden och Land Brandenburger in oss till en tävling med syftet att bebygga den här marken med 20 000 kvadratmeter bostäder. Området skulle återintegreras i staden. Men vårt tävlingsförslag gick emot hela idéen. Vi hade inte något emot att konfrontera besökare och stadsbor med historien i det här området, men vi motsatte oss tanken på att man skulle kunna bo här. Det skulle inte ge tillräcklig distans mellan samtid och historia.

Reese och Libeskind valde istället att utveckla skillnaden mellan ’då’ och ’nu’. Nya verksamheter på tydligt avgränsade områden som skjuter in bland historiska minnen. Deras förslag avfärdades med ett hedersomnämnande. Oranienburg hade haft nog av sin historia, skinheads som brände ner baracker, och då och då någon utryckning för att desarmera någon kvarglömd bomb. Första priset gick istället till arkitekten Hermann Chechs förslag till stadsförnyelse. En mängd nya radhus som skulle begrava SS-staden en gång för alla. Dagspressen refererade juryns omdöme om att Reeses och Libeskinds föreslog ett dekonstruktivistiskt monument som skulle vålla ’ett nytt trauma för Oranienburg’ med negativa återverkningar för hela Tyskland. Debatten vände dock till de två arkitekternas fördel, och alla inblandade parter började fundera över hur lämpligt det egentligen var att bygga i den gamla SS-staden vars mark dessutom visade sig ganska förorenad. Idag är man på god väg att förverkliga Matthias Reeses förslag, en stadsplan är antagen och detaljplanen är nästan igenom byråkratin. Polisen är på väg att flytta ut, deras lokaler tas nu över av Polisskolan.

— Vår ursprungliga idé var att låta de kvarvarande byggnaderna vittra bort med tiden. Därför att om vi behåller dem är de inte längre original. Men Gedenkstätte, museumadministrationen, motsatte sig vårt förslag, de hävdade att ju färre överlevare som finns kvar, desto mer behövs de kvarvarande objekten. De gick så långt i sitt bevarande att de hävdade att SS-arkitekturen skulle bevaras som vilken annan stil som helst. Och vi lät oss övertygas, även om de inte längre är original fungerar de ändå som en representation av historia och minne. Samtidigt så har vi än mer betonat dialogen mellan vår tid och historien, att katalysera skillnaderna genom att visa vad som fanns där tidigare. Istället för vårt ursprungliga förslag på en topografisk variation, har vi ersatt den med en vegetation som fungerar som ett historiskt avtryck.

De här nutida tilläggen är inte klart definierade. Men här ska finnas både ateljéer och olika människorättsorganisationer. Om inte också annat. De planerade gångarna och vattenspeglarna visar att det finns en distans här. Nutid och historia skiljs tydligt åt. Det blir aldrig frågan om att täcka över och gömma undan det som hänt, en politik som kännetecknar alltför mycket av det nya Berlin där knappast några rester av muren står kvar.

Vi träffades tidigare under hösten då Reese besökte konferensen Art+Architecture+Monument+Propaganda på ABF-huset i Stockholm, helgen innan attacken mot Manhattan. Och man står inför samma problematik i New York som i Sachsenhausen. Många vill lämna platsen för World Trade Center obebyggd, som en minnesplats. Samtidigt vill än fler visa att USA inte viker sig, och genast bygga igen, helst ännu högre.

— Jag tror bägge har rätt. Historien måste få lämna spår. Samtidigt kan man inte konservera vår sorg, då betyder den inte något. Det krävs ett mer komplext svar. Det behövs lager av minnen, samtidigt som vår tids närvaro är oumbärlig.

Den nya infrastrukturen kommer ha ett eget uttryck. Likheterna med Libeskinds andra planer är inte att ta fel på. Ett dekonstruktivistiskt upplägg som skär sönder området. Men såret är inte lika uppenbart som på det Judiska Muséet inne i Berlin. Reese ser tillbaks på den snart tioåriga processen som en omistlig dialog, som inneburit en nödvändig bearbetning av det ursprungliga, alltför dramatiska förslaget.

Och kanske är detta också något av framtidens stadsplanering, just som ’work in progress’, inte färdigt, utan ständigt utsatt för omtolkningar? Ute i Sachsenhausen har det ursprungliga förslagets dramatik tonats ner till förmån för en mer subtil fintolkning av denna differensens estetik. Genom att gräva ner en plastfolie på 10 cm djup där de gamla barackerna legat, återuppstår de som skuggor. Under sommaren står gräset lite torrare än på omgivande områden, under hösten blir avtrycken lite blötare. SS:s gamla exercisplats plöjs istället en gång om året. Och denna skillnad i vegetation blir ett tunt spår av historien, inte fullt förklarat, men likafullt en ständigt närvarande påminnelse.

— Visst finns det en risk för att även Förintelsen blir en turistindustri. Men det är lätt att värja sig mot det. Iallafall så länge du tillåter besökarna att skapa sig sina egna tolkningarna av de objekt de möter. De här konstgjorda såren vi hade tänkt oss först hade nog inte fungerat, de uttryckte en slags romantisk idé om att sända kalla kårar nedför ryggen på besökarna. Istället betonar vi nu den spatiala upplevelsen. Arkitekturen kan inte i sig ersätta den nödvändiga dialogen, endast bära och möjliggöra den. Vad vi försöker finna är just balansen mellan spåren från det förflutna och vår egen tids tillägg genom att ge det nytt liv.

Reese betonar att arkitekturen kan underlätta förhållandet till det förflutna, men utan att för den skull kunna representera och ersätta det. Och i vår samtid finns det en uppenbar risk att minnet musealiseras och kommersialiseras, att monumentet gömmer historien, och tillåter oss att glömma istället för att komma ihåg. Kirsten Ortweds Raul Wallenberg-monument på Stockholms Alexanderplatz vilar på en omvänd problematik. När resterna av gjutformarna ska fungera som symbol finns det en risk för att avsaknaden av en tydlig bild riskerar motverka syftet. Reese hävdar att Historien är ett medel till att förstå sin egen tid.

— Tyskland kan inte skära banden med det förflutna. Nazisterna förgrep sig på alla som var tyskt, romantiken, ingenjörskonsten, det är därför såren förblir öppna. Förintelsen går inte att sopa under mattan, den handlar i grunden om den tyska identiteten.

Jag dricker upp det sista av kaffet och tummar på Reeses planer. Jag är ändå inte helt övertygad. Visst visar Reeses och Libeskinds arbete på att arkitekturen kan ha ett samvete. Men trots de storstilade arkitektritningarna kvarstår de där raspiga vittnesmålen från strax efter krigsslutet som den starkaste kontakten med historien. Det räckte med rösterna för att jag skulle kunna skapa en mening av murarna, det brända gräset och det dammiga gruset. Kanske ska relationen mellan vårt ’nu’ och deras ’då’ inte sökas så mycket i den arkitektoniska planen, på samma sätt som att det är inte byggnaderna i sig som ger verklig stadsförnyelse, utan vad som händer emellan dem. Lösningen ligger kanske snarare i ett ultramodernt ljudsystem av samma typ som finns på Moderna Muséet i Stockholm. Istället för muséets texter längs med vår tids tillägg i form av asfalterade gångar, endast hörlurar som plötsligt tystnar när man kliver över gränsen till historien?

Publicerad i Area 2002

UPP   Tillbaka

2002 Calimero