Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Milano återigen designens världshuvudstad

Av Leo Gullbring
Vernissage, cocktail, nya show-room, än starkare färger, än mer individualism. Hela Milano en enda stor utställningsyta med alla de stora och många unga, lovande formgivare. Fyrtioförsta upplagan av il Salone försöker spränga gränserna och befäster Milano som den internationella designmetropolen.

 

Trendsättande, eleganta Cappellini är först ut som alltid. Bjuder kvällen innan Milanos fyrtioförsta möbelmässa går igång återigen på fest. Superstudio Piú, Ansaldos gamla fabrikslokal, tiotusentals framför kravallstaket och vakter. Formgivare, studenter, inköpare, säljare. Svettig förväntan, partyträngtan. Var är inbjudningskortet? Mobiltelefonerna spelar i folkhavet. Inte bara svartklädda, också uppklädda, modeklädda. Cappellini möter tumlande folkhopen med ’AND’, spiralformad tunnel, signerad italiensk designs enfant terrible Fabio Novembre. Att sitta i, krypa i, ligga i. Redan fullsatt, mest att titta i. Bara att tränga sig längre in, till snittar och spumante, till pizza och öl. Karnevalsstämning. Ständigt nya produkter. Cappellini anno 2002: nya former i stora nätburar, på roterande plattformar: kända namn, nya namn. Se Marcel Wanders ’Wood Table’, anti-minimalistiskt soffbord med underfundig dekoration. Christian Ghions Corian-skapelse ’Shadow’ nu i produktion. Ora Itos ’Petal’. Och längre in än starkare färger. Magis håller egen lekfullt färggrann avdelning, presenterar möbler, och spel. Björn Dahlström introducerar urgotländska kubbspelet i helt nya kretsar med snygga plastpjäser. Konstantin Grcics alldeles mycket speciellt konstruktivistiska ’One Family’ en given favorit, helt i särklass. Håll ett öga på fransmännen, deras utställning VIA håller högsta klass, tar de över efter britterna? Åter in i folkhavet. Rykande espresso intas längs med bassäng exponerande lättjefullt lättklädda modeller i Emilio Pucci-badräkter. Småporrigt. Wallpaper nu igen? Nej, faktiskt Pucci: Puccipool! Och längre in lokalerna har han sällskap med Paul Smith, pinsamt oinspirerat för att komma från denne annars så nyfiket innovative britt. Alla svenska formgivare på plats förstås. Thomas Sandells utlovade hus i Corian gick under med 11 september. Eero Koivisto lika i gasen som vanligt, presenterar blygsamt liten vas. Men ’Pebbles’ från förra året säljer bra, och så förstås i jakt på nya formgivare till Offecct och andra. Vart är vi på väg? Trender? ’Här finns ju allt, folk kommer upp med samma sak samtidigt, tack vare Internet och all global kommunikation, idéer föds på flera olika ställen samtidigt’, Visst, ta bara den så upphaussade Karim Rashid och hans blob-lika skapelser, de dyker upp överallt, går igen i hela designersamhället, hos arkitekter, se Jacob & MacFarlanes restaurang George i Centre Pompidou, än mer hos Gregg Lynn. Men blobbarna är ju aliens, varför inte lämna dem kvar i femtiotalets science-fiction filmer? Rashid om någon visar på kommersialiseringen av designvärlden. Ironiska gester säljer bra. Och Giulio Cappellini kan inte låta bli att haka på, nu räcker det inte längre att framgångsrikt jaga nya formgivartalanger, säljer T-shirts som på vilken rockkonsert som helst.

Mode möter design

Versace har lyckats göra möbler. Fendi anstränger sig inte, tjänar storkovan på att kränga sitt varumärke på ytterligare en produkt. Armani håller fest. Philippe Starck gör sängkläder. Femtioårsjubilerande Moroso bjuder in Jean-Paul Gaultier, Trussardi till att drömma fram sina möbler. I New York shoppingbags med texten ’It’s fun to shop again.’ Mode som design må vara. Men omvänt? Från Total Look till Total Living? Att designen blir lika nyckfullt säsongsbetonad? Vico Magistretti varnar för att design lockas av modet, endast yta, helt i händerna på marknadsföringsavdelningarna, funktionen glöms bort, ersätts av det läckert glättigt frivolt häftiga. Civilisation istället för Kultur. Syna och ses istället för att söka ’sanningen’. Överdriven rädsla kanske. Mode är känsligare och reagerar snabbare på samhällsförändringar, nya levnadsmönster, nya subkulturer, försöker anföra nya, bryta upp, provocera. Designvärlden kan lära, behöver inte fler objekt, behöver subjekt, handlar inte om ergonomi, om funktion, handlar om kommunikation, om upplevelsen just mittemellan de direkt drabbande sinnesintrycken och den oundvikliga tolkningen av det vi ser, om gränssnittet som sådant. Just det som Ericsson gick bet på, att utgå från kommunikationsakten som sådan. Modeskaparna säljer livsstilar, förädlande attribut som ska individualisera, definiera, låna identitet. Spelar inte formgivningen en lika viktig roll i att accentuera livets teater, med människan som en mer eller mindre lyckad händelse i spänningsfältet mellan natur, kultur och civilisation, med livet balanserande på gränsen mellan sinne och själ, mellan varseblivning och tolkning, mellan upplevt och drömt.

Individualism kontra kommersialism

Ute i mässhallarna är det high-tec, low-tec, lekfulla former, dekorerat, sparsmakat abstrakt, organiskt, strömlinjeformat, starka färger i cerise, rapsgult, mintgrönt, lila, lime, rött, och så förstås orange, modefärgen framför alla, nu lite mer urvattnad, sliten, världsvan. Är det inte Philippe Starck som glider iväg där borta? För tre år sedan gjorde han trädgårdstomten till designikon, nu är det istället kolossala tänder som blivit till pallarna ’The Tooth’ hos Xo-Design. Desto mer nyttiga är alla dessa multifunktionella möbler som inte längre handlar om compact living, utan snarare om att svara mot nya sätt att leva när soffan har plats för dator, när bord också är förvaringsboxar, när pallar kan fällas upp till länstolar. Och även om designutbudet på ytan kan tyckas alltmer kommersiellt, visar många företag att de vågar ge allt större utrymme för kreativitet. Designvärlden har blivit som musiken, hektisk, frenetisk, man lånar friskt från varandra, stilar kommer och går som vindfläktar, är det där en Starck? en Rashid? en Abba? en Morisette? Franske Christian Ghion ser bara en väg, var dig själv, finn din egen värld, ’Minimalismen som stil är ute, iallafall den som gick ut på att bara dra ifrån. Visst kan mina objekt ses som minimalistiska, men för mig handlar det om organiska former. Och om att vara personlig, att uttrycka mig själv och mina visioner’. Hans ’Shadow’ är allt annat än ironisk, men han vill inte kalla den streamlined. Fabio Novembre insisterar dock, ’Se på dekonstruktivismen, den började med en utställning om rysk konstruktivism, nu är den så gott som utdöd. Samma sak med minimalismen. Streamlining lanserades däremot för ett halvår sedan på ett museum i Amsterdam, det är vår nästa stora stil!’ Kanske har Fabio rätt, i att designen alltmer styrs av datorgenererade perfekta former, exakta snitt, fulländade proportioner, helt i Ross Lovegroves, Franco Polis anda. Men protesten finns där, egensinnet florerar, varken Fabio eller Ron Arad är ensamma. Se Paola Urquiola som nu också hon övergett minimalismen, Fat-Fat, Lady Fat, för B&B Italia, påminner om askkoppar, men mer passande som brickor, inuti gömma böcker, tidningar, sprit, whatever. Ännu bättre är hennes säng för Molteni: minimala linjer och ändå så expressiv. Och hos Edra, bröderna Campanas Boa, en favorit denna nittio meter lång orm som slagit knut på sig själv, ett sammetsklätt nystan att trassla in sig i, vila i, sova i, en organisk protest milsvida från Niemeyer. Eller Olivier Peyricots ’Body Prop’, typologiska gränsöverskridningar. Mot Eurocucinas resturangskökslika stålinredningar står Boffis sensuella badrumsinredningar: stengods, trä, koppar, flärdfull enkelhet.

Designvärlden föder nya rörelser, fjärran slentrianmodernism, minimalism, kommersialism, likt ett Babels torn av idéer, allt mer varierat ju högre upp vi klättrar, olika riktningar som epidemier, infekterar, sprider sig som virus. Ju längre bort från ett gemensamt språk desto mer kreativitet i att försöka förstå varandra, utan att någonsin finna fram helt. Vi är fångna i vårt språk, hemmavana, i jakt på äventyr, här och nu, i det förflutna, i framtiden. Vad är annars Monica Försters uppmärksammade tält hos Snowcrash? Ett återupplivande av sextiotalets Hans Hollein, Helmut Richter, Archigram, Kenzo Tange: instant office, instant living. Då var det en gest som pejlade framtiden. Och idag, med fungerande material, trådlösa lösningar? En naturligt fortsättning på uppblåsbara lampan ’Glow-blow’. Publik- och pressuccén är given, men vem ska köpa, ett löfte om produkter för framtida IT-kontoret eller bara ögongodis?

From Sweden with Love

Andra svenskar? Björn Dahlström har gjort spel för Magis, i hopp om att kubbspelet ska slå internationellt? Och efter många års tjat finns nu de stora svenska designföretagen på plats. Swedese och Offecct håller gemensam fest. Helt i vitt och mest svenskar i uppsluppen publik. Bra party trots att det är samma objekt som presenterades i Stockholm. Karim Rashids stol håller dock på att arbetas om helt. David Carlsson lyckas än bättre med ’From Sweden with Love’ i trång lokal full av rosor och svettig DJ och vodkadrinkar, men utan att egentligen presentera några nya produkter. Säljer livsstilskoncept framgångsrikt. Egentligen skulle det varit han, inte Stockholm New, som stylade om kronprinsessan. Blå Station pushar ute på mässan för nyupptäckte Fredrik Mattsson vars multifunktionella C-connection gör succé.

Framtidens LED-lampor

Men sextiotalets upproriska egensinne brinner inte lika intensivt överallt. Visst borde man kunna förvänta sig att SaloneSatellite, de unga, oprövade, förhoppningsfulla formgivarnas parnass vågade ännu mer. Här blandas amatörmässigt med proffsigt. Nordiskt trä med italiensk plats med japanska experiment. De stora producenterna går kvällsrond efter stängningsdags. Långa dagar i väntan på att bli upptäckt, kontrakterad. Ta Sean Yoo, han borde passa Offecct med sina stilsäkra experiment. David Trubridge är redan etablerad med ’Body Raft’ hos Cappellini, men dyker upp med ’Sling’ som är strået vassare. Även om utbudets omfång är imponerande så är det bara varianter på ett och samma språk. En formgivning i Claes Oldenburgs anda, som hjälper, överraskar, ifrågasätter är fortfarande alltför sällsynt. Det är alltför lätt att kalla sig designer efter några år på skola. I alltför många montrar stjäl Apples nya iMac helt rättmätigt intresset. Industridesignen adresserar helt andra behov. Revolutionerande är dock de nya ljusstarka LED-lamporna från ett av Philips dotterbolag. Designteamet Bianchini & Rozenberg förfärdigar bordslampor i papperstunn aluminium, med dessa pyttesmå ljuskällor, nära nog lika ljusstarka som halogen. De är som gjorda för formexperiment, och lär dessutom dra ner rejält på vår elförbrukning när de slår igenom om några år. Egentligen hade man förväntat att hitta dem hos Ingo Maurer, men han har tagit sabbatsår, bjuder fest med kandy-kolored tangerine-flake memorialdekorerad Cadillac -77:a som publikdragare. Fiberoptiköverraskningar fanns dessutom i överflöd med Tord Boontje hos Swarovski, för att inte tala om bröderna Etro och Niels Van Eijk. Här anas redan nästa års överraskningar.

Om montrarna ute på mässan är uppseendeväckande så är scenografierna inne i sta’n desto mer radikala. Visserligen brukar Il Salone vara ett vårtecken. Men i år kan blommande mandelträd inte lysa upp grådis och envist regn. Uppemot 200 000 besökare lär ändå ha dragit runt mellan showrooms, happenings och cocktailpartyn, en rejäl ökning sedan förra året. Mer än någonsin befäster il Salone Milano som världens designhuvudstad. Spazio Consolo, Felicerossi, Pitti immagine, Emporio 13, uppemot 400 olika ställen finns att besöka. Bland de underligaste Bang & Olufsen: utan belysning, hundratalet regissörsstolar fritt svävande i gigantiskt spindelnät, absolut tystnad så när som på fågelkvitter, instrument som stäms. Omdömena pendlar mellan domedagsstämning och metafysisk elegans. Ryktet säger att danskarna utnyttjat Milanos jobbhungriga grafiker, formgivare, iscensättare för en spottstyver. Största partyt istället hos Moroso på centralstation, med celebra VIP som Alexander McQueen, Ron Arad, John Galliano, Denis Santachiara.... Holländarnas egensinne är förstås i sitt esse. Ute på Spazio Consolo överraskar intrikata fiberoptiklampor och en hel rad med pumpande diskmaskiner fyllda av bisarr keramik. Och inne i centrum lyckas Bisazza öppna nytt show-room, trots att man kvällen innan är en byggarbetsplats, halvfärdigt, mosaiken fortfarande på väg upp, armaturer halv iskruvade, en enorm bassäng som ska tätas, samma kaos som i en filminspelning, alla på plats, total kaos på ytan, med regissören Fabio Novembre vid tyglarna. Och så dagen därpå, allt klart, lukten av färsk färg: tjugotalskänsla i ny skepnad, en fläkt av Medelhav och Casa Malaparte mitt i Milano, med en ypperligt mosaik av konstnären Sandro Chia. En vibrerande mimetisk inredning i röd, grön, brun, vit, gul, turkos, blå mosaik. Fabio avviker helt från det gängse (se Nordisk Interiör 3/00, 2/02) samtidigt som hans berömmelse växer. Hans diskotek och restauranger givna träffpunkter för nattsuddande mässbesökare Beror det på att italienarnas komplicerade förhållande till modernismen gör att de omfamnar all kritik, och alla problematiserande uttryck? Eller är orsaken att Italien visserligen står för nära en femtedel av den internationella möbelförsäljningen men är ytterst svaga vad gäller inredningsprojektering, med Fabio som ett av de mer lysande undantagen?.

Publicerad i Nordisk Interiör 3/02

UPP

2001 Calimero