Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




En stol är en stol är en stol?

Av Leo Gullbring
En stol som kan säljas per meter. Som kan dras ut, skjutas ihop. En stol som formar sig efter kroppen. Som både stöder upp och ger efter. Anna von Schewen ifrågasätter formgivningens objektfixering. Hennes ’Latta’ lever ett eget liv. Den ifrågasätter sig själv som perfekt fixt och färdigt designobjekt. Den är inte färdig form. Den sätter brukaren i centrum, frågar hur den ska användas, hur den ska se ut. Den vill bli en förlängning av människan. Men kan man verkligen ha en korsett som förlaga till en stol?


 

— Med Latta-stolen vill jag ge uttryck för en idé om sittandet, det är också en idé om hur en möbel kan påverka en miljö och inte minst vilken roll möbler kan ha i framtidens hem.

— Det är inte en engångs-stol jag tänkt mig, men samtidigt är det ändå något av det jag är ute efter, att man ska kunna köpa en stol som metervara, som man köper ett tyg, och när man se’n får gäster till kvällen kan man dra ut den som ett dragspel och forma den som man vill. En stol som kan byta skepnad...

Vi sitter på fiket vid Björns Trädgård. Ser ut över ödsligt tomt litet stadstorg tidig förmiddag. Parkleken ligger fortfarande i skugga, skateboard-rampen är tom. Lite skräp ligger kvar sedan igår kväll. Inne på Kvarnen är det mörkt. Och A-laget har ännu inte intagit sina platser. Anna pekar upp mot ett hustak, säger att hon har sin ateljé däruppe. Bland de vanliga designuppdragen återkommer hon gång på gång till Latta.

— Just nu håller jag själv i produktionen av Latta-stolen och exporterar bl a till Japan. Samtidigt är jag igång med att utveckla konstruktionen och hitta en mer industriell tillverkningsmetod. Idag görs stolen av tunna formpressade trälattor som träs in i en väv. Men jag arbetar med att ta fram ett material, eller en materialkombination, som innehåller de egenskaper en mjuk stol ska ha, både det mjukt formbara och det hårdare elastiska.

— Många mjuka stolar har stor volym eftersom de är uppbyggda med stoppmaterial. Tanken är att Latta ska vara bekväm att sitta i, men ändå tunn som ett flak. Den ska vara lätt att ta med sig och rulla ut som ett tyg. När jag tog med min pall och fåtölj till en utställning i London häromåret kunde jag checka in den som handbagage!

Hon skissar snabbt upp sitt- och ryggvinklar på mitt anteckningsblock, säger att ’Latta’ både ska stödja och omfamna. Inte helt olikt en korsett, föreslår hon, fullt medveten om att det kan låta kontroversiellt. Men korsetten som utgångspunkt för en slags ’body container’ är inte så galen. Den ger mer av en flexibel struktur än ett färdigt objekt, eller som hon säger själv, stolen ska vara ett verktyg som både är mjukt och som ger stöd. Ergonomiskt är det genialt. Latta ligger helt rätt i tiden. Två år i rad har hon fått utmärkelsen Utmärkt Svensk Form. När hon fick specialpriset 1998 började juryns omdöme med orden: ’Vi älskar den!’. I fjor fick hon priset för sin lampa i polyamid och glasfiber, en organisk form som även den har något av sitt eget liv, glasfiberlattorna skapar sina egna kurvor, de låter sig inte böjas i några strikt ritade former.

Men det är inte lätt att ge sig på detta Babels torn av stolar som produceras jorden runt, alla så snarlikt lika varandra, fixt färdiga objekt, födda som rätvinkliga abstraktioner, en tribut till hur sittandet som ett fängelse för våra kroppar. Ändå framhärdar Anna i sin vision om en annan typ av möbler som kan leva i symbios med sina brukare. Istället för att fokusera på former och vackra linjer försöker hon ifrågasätta möbeltypologier, just hur vi sitter, hur vi använder våra möbler.

Kanske skönjer jag här också en slags kvinnlig syn på formgivning, att möbler ska vara något mer än abstrakta former, att de ska kunna förändras. I den nordiska gruppen ’Kropsholder’ undersöker Anna och ett antal andra kvinnliga möbelformgivare om det finns ett specifikt kvinnligt möbelspråk, men framförallt handlar deras årliga temautställningar om att ifrågasäta de gängse möbelbegreppen i ett fritt experimenterande utanför den kommersiella sfären. Samma idéer återfinns hos Gaetano Pesce, en av hennes favoriter. Han slåss för en design som inte är perfekt, där konsumenten själv är medskapare till objekt som förändras, som har rent subjektiva kvaliteter. Det är något av samma idéer som Pesce och hans italienska kollegor arbetade med redan på sextiotalet, samtidigt som Hans Hollein, Peter Cook, Helmut Richter och andra sökte en arkitektur som anpassade sig till människans behov. Och varför skulle inte möbler kunna vara mer formbart anpassningsbara, precis som kläder?

— När jag gick på Konstfack förstod jag inte varför jag skulle göra ännu en stol, det finns ju så många redan. Lattan föddes när jag åkte över som utbytesstudent till Helsingfors, jag frågade mig, kan man sitta så här istället, eller så här, eller så här? Jag byggde olika stolsmodeller för att undersöka hur vi förhåller oss till sittandet, hur vi reagerar på olika extrema sittvinklar.

Anna smuttar på kaffet. Vi tittar ut mot Medborgarplatsen. Det har blivit ett egendomligt torg. Medborgarhuset, Söder Torn, saluhallar och biopalats. Kanske är det tack vare kontrasterna som det fungerar, just för att man på något underligt vis klarat sig undan Stockholms numera genomestetiserade stadsplaneideal där varenda kvadratmeter ska designas till död perfektionism. I Annas design finns inte heller någon bestämd form som utgångspunkten, istället är det hennes ifrågasättande av material och teknik som gör att hon uppnår en så pass tydlig expressiv form.

— Jovisst, det stämmer, Medborgarplatsen lever sitt eget liv, även om det inte är vackert. Och arkitektur är något jag vill arbeta mer med. Till H99 gjorde jag Spillersboden, en friggebod där jag utifrån begränsningen på 10 kvadratmeter försökte skapa ett rum som är skönt att vara i. Ett rum som är ljust och har rymd, trots att det är litet och har många funktioner. Ett litet hus med egen karaktär, format av de inre funktionerna.

— De friggebodar som erbjuds på byggmarknader ser i stort sett alla likadana ut. Men de är långt ifrån några neutrala lådor som man kan sätta sin egen prägel på, oftast ser de ut som ett nedförminskat ’vanligt’ hus. Men intresset för en annan sort friggebod finns där, jag har redan fått in många beställningar på Spillersbodar, en del är redan uppförda.

Annas vill vidareutveckla Spillersboden till ett antal modulhus i olika storlek. Och marknaden borde finnas där. De flesta av de enfamiljshus som byggs idag är planerade för att man ska leva på ett visst förutbestämt sätt. De modulhus som erbjuds tar inte hänsyn till att familjesituationerna skiljer sig från förr, samtidigt som de är mycket olika sinsemellan.

– Dessutom är det enormt trist att det finns så mycket nostalgi i det som byggs idag. Ett hus ska enligt min mening inte byggas efter någon ’stil’, utan istället ha som utgångspunkt att vara ’en byggd form i vilken olika aktiviteter sker’. Arkitekturen ska ge förutsättningar och inspirera, ett hus är en sorts personligt äventyr, och därför är det så trist att så mycket byggs utan engagemang.

— Min friggebod är ett hus som byggs inifrån, där funktionerna på insidan gör avtryck på utsidan. Ett hus behöver inte nödvändigtvis ha fyra horisontella väggar. I Spillersboden viker den horisontella väggen av och blir vertikal: hylla/skärmtak, diskbänk/plats för vattentunnor, gasoltub och så vidare. Det ger en speciell karaktär åt exteriören och är en sorts lek med interiör/exteriör.

Liknande idéer präglar det sommarhus i Roslagen hon ritade häromåret. Snabbt skissar hon upp planlösningen. Utgångspunkten är även här det inre livet. Tre ihopfogade byggnadskroppar. Eldstaden i mitten. En stor öppen rumsvolym med väggar i vitmålad slätspont. Vitlutat furugolv. Luftigt och öppet, med en tunn skjutdörr ut till trädäcket utanför. Också här finns en försmak om hur Annas designidéer skulle kunna påverka framtiden. Här anas en en arkitektur som inte utesluter brukarens vilja till att dekorera och förändra rum, och där lattorna kan breda ut sig och bygga än mer rum.

UPP   Tillbaka

2001 Calimero