Och visst har Richard Seymour rätt. Teknik är betydligt lättare att anpassa än människor. Se bara på alla oss bargäster, som kommer tillbaka kväll efter kväll. Vi är ganska tröga, vi är vana att göra på ett visst vis. Och kan man använda en mobiltelefon som flasköppnare, gäller det att som designer se till att den håller för det. Han talar om "design for miss-use" och betonar vikten av rent antropologiska studier av medmänniskorna. Själv tar jag fjärrkontroll för videospelare som ett flagrant exempel på hur man helt bortsett från människan. - Det visar vad som händer när du glömt bort vem som är slutanvändare. Och vi skrattar. Men det är inte roligt. Det är en absurditet. Hur kunde man vara så okänslig för våra behov? Vem gjorde det? Samtidigt handlar design inte enbart om att känna igen sig, att använda välbekanta arketyper. Den nya tekniken ger möjlighet till nya uttryck. Men datorernas kapacitet tillvaratas knappast. Fortfarande är det drömmarna om det potentiella som är starkast, inte vad programvarorna verkligen tillåter oss göra. Richard Seymour anammade tekniken från första början, men utan någon större entusiasm.

- E-postens utseende till exempel. Det är en ful liten ASCII-kod. Allt ser likadant ut. Mina mail ser ut som dina. Jämför med vad du kan göra med ett ark brevpapper, ett kuvert och en penna! Hur uttrycker du ilska, skönhet eller affärsmässighet i ett e-mail? Det är den minst passande formen för kommunikation om vi verkligen vill uttrycka något.

Klädesplagg, klockor, smycken är inte först och främst bruksvaror, till för att uppfylla en viss funktion, utan ett slags förädlande attribut som gör att vi framstår som individer inför varandra, och inför oss själva förstås. Vår identitet ligger i ett slags spänningsfält mellan natur, kultur och civilisation, i en livets teater, på gränsen mellan sinne och själ, mellan varseblivning och tolkning,

Publicerad i Form