Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Hans kläder passar alla åldrar

Av Leo Gullbring
Paul Smith kan utan blygsel kalla sig Storbrittaniens mest framgångsrike klädskapare. Hans kläder går hem i alla åldrar. Men det är inte pengarna som driver honom, istället vill han slå ett slag för individualismen i en alltmer varumärkesfixerad värld.


  

Jag fingrar lite förstrött på kavajer, halsdukar, manschetter. Kanske den här skjortan? Det är inget smäck, sömmarna är dubbla där det krävs, och här innanför finns små extrafickor. Belysningen i Paul Smiths butik på vid Covent Garden är nedtonad, mörka mahognyskåp, personalen välklätt diskret. Men det är inte brittiskt snobbigt, utan 'classical with a twist', utmärkt engelskt skrädderi med omisskännliga influenser av streetwear, av pop och framförallt en stor måtta egensinne. Visst är det dyrt, men det är välsytt, och med just det rätta stänket ironi.

-- Gå du bara uppför trätrappan innanför dörren. Fortsätt uppför den gamla svarta spiraltrappan. Paul sitter uppe i sitt krypin högst uppe på vinden.

Paul Smiths minst sagt anspråkslösa studio ligger ovanför butiken på Floral Street. Här både formger han sina kläder och leder sitt klädimperium. De oputsade tegelväggarna är nedhängda med tyger, med kläder, borden är fulla av leksaker. Några dinosaurieprylar och skateboards är fulltejpade med frimärken, de har skickats oinslagna från några glada vänner i USA. Paul själv ser inte särdeles trött ut trots att han varit uppe sedan halv sex i morse.

-- Jag reser så mycket. Förrförra veckan var jag i Japan. Se'n i Indien. Och förra veckan i Italien. Jag reser sju månader om året. Min kropp är full av jet-lag. Det är därför jag går upp tidigt. Det går ändå inte att försöka sova mer. Min fru Pauline kör upp mig när jag inte kan ligga still längre.

-- Leksakerna? Det är inspiration! En del tycker kanske det är barnslig. Men jag skulle vilja kalla det för att ha barnasinnet kvar, nyfikenheten, viljan till att tänka annorlunda.

Kanske är det också därför han jämt är på resande fot, beväpnad med skissblock, kamera och ett osedvanligt godlynt humör. Han visar bilder på en gammal kinesisk man, påbyltad med flera lager av tröjor i olika färger. Punkare från sjuttiotalet. En japansk affärsman som vågat välja en skjorta som skär sig alldeles precis lagom mot kavajen. Hela tiden finner han nya uppslag när han är ute på sin globala trendspotting, och ut kommer något allt annat än det förväntade: en ryggsäck tryckt på en T-shirt, dambyxor med knäskydd, hans egen randiga Hundkoja. Själv fastnar jag för alla små detaljer, en diskret men tydlig brittisk humor som kombinerar en klassisk elegans med uppsluppna referenser till den brittiska ungdomskulturen, och så förstås Pauls alldeles egna infall som lånas från hela världen.

-- Jag menar att det här med individualitet är viktigare än någonsin i modevärlden. Men trots att vi är så upplysta, att vi har tillgång till så mycket information, att vi reser så mycket, så är det ändå samma affärer vi möter världen runt. Samma interiörer, samma kläder, och oftast i samma affärskvarter. Många företag tänker bara på att göra pengar. Det tar död på det unikt individuella. Det är så många formgivare som inte får formge. Modeföretagen styrs allt oftare av sina marknads- eller försäljningschefer, och de kopierar istället för att tänka själva.

Paul nämner Hennes & Mauritz som ett av många avskräckande exempel på hur börsnoterade bolag styrs av aktieägarnas avkastningskrav. Den ohejdade kommersialismen dödar kreativiteten. Samma profitbegär är också orsaken till modetidningarnas alltmer ocensurerade fokusering på sex, med allt yngre och tanigare modeller, kroppsfixeringen säljer.

Han tar fram några gamla nötta exemplar av Harper's Bazaar från femtiotalet. Här finns bilder av en ung okänd fotograf vid namn Richard Avedon, och några illustrationer av en ännu mindre känd Andy Warhol. Var finns det utrymme för dagens talanger, undrar Paul, varför kan inte de rika företagen och tidningarna satsa lite stålar på nya idéer och framtidsvisioner? Själv påstår han sig aldrig snegla på konkurrenterna, han går sin egen väg, han är mer intresserad av livet självt än av mode. Och det verkar stämma, hans kollektioner fortfar att överraska efter snart trettio år i branschen.

-- Jag började jobba som affärsbiträde en regnig tisdag när jag var arton. Jag hade inte någon särskild utbildning. De var far min som fixade anställningen åt mig. Att det blev kläder var mer en tillfällighet. Själv hade jag tänkt bli tävlingscyklist. Men jag råkade ut för en olycka. När jag se'n brukade sitta på puben om kvällen mötte jag konstnärer, arkitekter och designers. Det var då jag insåg att det här med mode var min grej.

Några år senare, med några hundra pund på fickan, startade denne arbetargrabb sin egen butik i hemstaden Nottingham, den enda med märkeskläder som Kenzo och Margaret Howell utanför London. Den var bara öppen fredag och lördag, resten av veckan jobbade han och flickvännen Pauline Denyer med att ta fram en egen kollektion. Och utan Paulines hjälp hade han kanske aldrig klarat sig, hon tillät aldrig framgången stiga dem åt huvudet. Men det var inte lätt. Han letar i minnet och berättar att en klädfirma gav honom i uppdrag att ta fram en skjorta, och han arbetade länge, den blev snygg, vit, och extra stor på sina ställen för att sitta helt rätt. Helt i stil med dagens Paul Smith, gott hantverk med modern touch. När kunden surt frågade varför det inte var några extrafickor visade Paul förgäves på de dubbla sömmarna, på hur välsydd den var.

När punken slog igenom och Vivienne Westwood och Malcom McLaren stylade Sex Pistols arbetade Paul redan som konsult åt italienska klädfirmor och han visade sin första kollektion i Paris. Idag har han ett internationellt klädimperium med butiker i London, i New York, Paris. I Japan är han den mest sålde europeiske modeskaparen, och hans kollektioner säljs på mer än tvåhundra ställen, varumärket Paul Smith har blivit synonymt med internationellt mode.

-- Jag och Pauline gillade mode. Men vi hade aldrig en klar strategi. Verksamheten har bara växt och växt. Men nyckeln till framgången är att vi gick den långa vägen. Vi startade med en affär och det finns inga bättre kritiker än kunderna själva, de säger vad de gillar, frågar varför inte just det finns, säger att det är billigare i nästa butik.

Och även om han inte kan förutspå vad som ska hända i det nya millenniet, mer än att de bara blir mer av allting, så understryker han gång på gång att individualitet och egen karaktär aldrig varit viktigare. Detta med att status ska uttryckas i varumärken skrämmer honom, i Japan råkar han tvååringar som skriker tills de får just den youghurten, med just den loggan.

-- Jag vill stå för idéen att det är okej att vara sig själv. Försök inte se ut som någon annan! Var dig själv!

-- Problemet är att vi inte har tid längre. När man går upp på morgonen så vill man ha plagg som fungerar tillsammans, man har inte tid till att fundera på om den här lila skjortan fungerar med den här kavajen. Det var därför svart var populärt så länge. Svart med svart är ju inte något problem.

Han ser, nästan generat, på sina egna kläder. Han har svart kavaj idag, med blå jeansskjorta och T-shirt. Han stod ju själv för allt det där mattsvarta på åttiotalet. Men nu har han tröttnat, och så även på vitmålade butiker med etsat glas, att vi alla etiketterar oss själva med klockor, skor, mobiltelefoner, kläder, att alla ser likadana ut. Hans senaste butik är mot alla regler inrymd i ett vanligt Viktorianskt hyreshus i Londons Notting Hill-kvarter. Går man den halvtransparenta trappan högst upp finns där till och med ett gäng ex-Saville Row skräddare som kan ge den som har råd en än mer personlig touch. Denna halvprivata lokalisering är stor succé, och han jobbar själv några timmar varje lördag efter att ha strosat färdigt på Portobello market strax intill.

Paul har inte läst Terry Agins bok 'The End of Fashion', men samtidigt som han inte tror på något slut för modekulturen, tar han varningen till sig.

-- Kritiken är inte helt oberättigad, med ett alltmer uniformt mode är det upp till företag som mitt att vara annorlunda, att göra det från hjärtat. Men samtidigt tror jag knappast att dagens streetwear kommer ta över, se hur trist de klär sig, de är inga innovatörer, jämför med det riktiga gatumodet, med modsen, rockers, punks, new romantics, det var fantastiskt, det handlade om kreativitet och inte om pengar.

Om vinter och höst fortfarande gått i dova, mörka färger, så är vår/sommar kollektionen än mer eklektiskt inspirerad av olika kulturer. Här finns Judo-brallor, Prince of Wales-mönstring, Indiska arméjackor, Djellabah-skjortor, Mexikanska bröllopsskjortor, T-shirts med afrikanska masker och fraser på swahili, allt i en salig röra. Det är ett nästan hippieaktigt färg- och tygval. Paul skrattar och undrar vad det är för fel med att se ut som en hippie? Armani-uniformerna har ju överlevt sig själva.

-- Vår nästa kollektion ska vara ljus, rolig och glad. Här finns inga pseudo-intellektuella manifest, utan sjyssta kläder som man trivs i. Det är allt annat än utslätat och svalt. Dessutom kommer vi med en ny skokollektion och en parfymserie för män.

Publicerad i GP


UPP   Tillbaka

2001 Calimero