Under tio år lade han arkitektarbetet åt sidan och granskade istället kritiskt kollegornas verk som kritiker för Village Voice i New York. Och när jag hör denne välformulerade Brooklynbo lägga ut texten om dagens amerikanska städer, så undrar jag om han inte någonstans drömmer om främmande rymdskepp och några välriktade kirurgiska ingrepp. Han beskriver Amerikas 'suburban sprawl': rad på rad av förorter utan en tillstymmelse till stadskänsla, ett 'Cyburbia' som likt svampar skjuter upp där pengar investeras. Staden förvandlas till en en gigantisk nöjespark där postmoderna klichéer ska locka oss än hit, än dit mellan konsumtionens tempel. Han menar att vad som saknas är inte byggnader utan plats emellan dem, offentliga rumdär människor från skilda miljöer kan mötas ansikte mot ansikte.

- 'Main street' är numera sträckorna mellan flygplatserna, det är de fiberoptiska kablar som förbinder de multinationella företagens utlokaliserade kontorsbyggnader. Man är så fixerad vid var man ska producera respektive sälja, så att man helt har gjort sig av med tanken på staden som en träffpunkt för människor och en förutsättning samhällslivet.

Jag undrar vad dessa amerikanska excesser har att göra med det svenska samhället. Men när jag tänker efter inser jag att hans kritik är nog så relevant. Han är visserligen full av beundran för det höstliga Stockholm där vi träffas på de unga huvudstadsarkitekternas mycket ambitiösa konferens 'Form follows anything'. Men här bråkar politikerna om huruvida slottet ska vara brunt eller gult, om det nya Moderna Muséet ska vara grått eller mörkgrönt. Att arkitekter i brist på visioner hänger sig till estetiska grubblerier är nog så beklagligt, men att de som har makten inte diskuterar de väsentliga frågorna som innehåll och planering är långt värre. Och Michael Sorkins 'Cyburbia' är redan på väg att växa fram i Sverige.

Alltsedan åttiotalet expanderar privata, slutna företagsmiljöer upp på det offentliga rummets bekostnad. Kontrasten mellan Astra Hässle och Sahlgrenska är tydlig nog. Konkurrerande kontorsstäder och köpcentra längs motorvägarna utarmar stadskärnorna. Vad Michael Sorkin egentligen talar om är demokrati, om att vi inte får förlora staden.

- Arkitekterna övergav stadsplaneringen när modernismens teknologiska hybris spårade ut, men med dagens problem behövs planering mer än någonsin.

- Modernismens misstag var dess tro på en universell planering, den skapade en arkitektur som utgick från att alla var lika. Och därför förtjänade modernismen att gå under. Idag är vi lite smartare. Vi är en massa olika människor, vi lever i ett pluralistiskt samhälle. Arkitektur idag måste förlika sig med och till och med göra något av det faktum att vi alla är olika. Idag är huvudproblemet att våra städer håller på att överbefolkas. Vi behöver hundratals nya städer, låt dem alla vara olika, istället för en massa versioner av samma gamla stad!

Men vad är då lösningen, hur bygger vi idag den goda staden? Michael Sorkin har för tillfället lämnat sin post som bitsk kritiker på Village Voice och på sitt kontor arbetar han numera med vad han kallar för 'the loft-city'. Efter att USAs motsvarighet till miljonprogrammet hade uppförts sökte sig många konstnärer och intellektuella in till stadskärnorna. I New York förvandlades Sohos gamla fabrikslokaler till spaciösa loft. Det var inga oproblematiska lösningar, men här byggdes en levande stad, här var mötet mellan människor avgörande.

När Michael Sorkin beskriver hur staden kan växa fritt utifrån ny förutsättningar, befriad från modernismens rutmönstersystem, kommer jag att tänka på science-fiction författaren William Gibsons bok 'Virtual light'. Där intas bron i centrala San Francisco av allsköns folk när en jordbävning gör den obrukbar, lite på samma sätt som en gång Christiania. Spelhålor, sushibarer, pantbanker breder ut sig bland pulserande neonreklam och sprakande transformatorstationer. Ovan primitiva stegar och intrikata avloppssystem vidtar små och stora kyffen för allsköns invånare. I detta muminland är staden en organisk parasit som växer sig fast på en relik frånmodernismens storhetstid. Och Michael Sorkin håller med mig om att Gibsons framtidsbeskrivning är betydligt mer tilltalande än Disneyland.

Tänk om näringsdepartementets byggkostnadsdelegation hade lyssnat till mr Sorkin. Vem vet, kanske skulle de låta sig inspireras till att förenkla plan- och bygglagstiftningen (PBL) till några få enkla regler. Det skulle om något sänka byggnadskostnader väsentligt. Det skulle bli möjligt att bygga bostäder i övergivna fabriker, förvandla dyra lägenheter till kontor, integrera industrialismens övergivna områden med staden. Studenter skulle få råd att bo centralt och det vore en lämplig väg att komma ifrån den segregering som fortfarande råder i våra städer. Men frågan är om samhällsplanerare, antikvarier och andra skulle våga släppa kontrollen. På Michael Sorkins skisser ser hans loft-stad sympatiskt ut, men risken är förstås att staden helt förlorar sin form, och därför är han också övertygad om att planeringen är oumbärlig.

- Jag tror på experter och jag tror på arkitektur, det behövs ritningar. Men samtidigt är det sant att en av de stora inspirationerna i reaktionen mot modernismen var slumstäderna i Sydamerika, och där har vi på sätt och vis William Gibsons stad. Men de är inte särskilt trevliga platser, vi måste sträva efter något mittemellan, något som både uttrycker det kollektiva, kulturen och stadens permanens.

publicerad i GP