Och här kommer Kim Jensen, nytillkommen
delägare i det unga arkitektkontoret Schmidt, Hammer
& Lassen. Han har slitit med projektet alltsedan man i
konkurrens med 179 förslag vann den prestigefulla
tävlingen för sex år sedan. Då var det
visserligen tänkt att Henning Larsen skulle bygga ett
stort Musikhus strax intill, men därav blev ingenting.
Köpenhamns storslagna planer för att öppna
staden mot vattnet kom på skam, istället
fokuserade politikerna på Ørestaden utåt
Kastrup till.
- Utgångspunkten har varit att frilägga
Tøjhusmuséets gamla tegelgavlar på andra
sidan Christians Brygge, och tanken var att det här nya
stadsrummet, Søren Kierkegaards plads, skulle
flankeras både av bibliotekstillbyggnaden och
Musikhuset. Inte desto mindre så har vi lyckats att
få staden att fortsätta ner till vattnet. Just
här ska det bli en fontän, den ska fungera som en
ljudbild i övergången från trafiken till
biblioteksbyggnaden.
Lösningen känns igen från det gamla
Kungliga Biblioteket, den tunga sekelskiftsbyggnaden i tegel
på andra sidan vägen. I början av
åttiotalet var det någon termin jag gick dit
tidigt varje morgon, gick förbi Folketinget, in genom
ett par gamla portvalv. Och tvärs över en
prunknande trädgård, en oumbärlig visuell
och akustisk paus som får en att lämna vardagen
bakom sig, ligger den gamla entréen. Läsesalarna
är fortfarande idag högtidligt sobra med sina
tunga mahognymöbler och Strindbergslampor. Men det
strikta är nog bara på ytan. Första dagen
bland de dammiga böckerna, som buntvis bars fram av
vaktmästarna, upptäckte jag killen vid bordet
bredvid som med stor iver plöjde igenom några
gamla årgångar Stålmannen. Och farbrorn
på andra sidan luktade lätt av cigarr och hade
somnat i den bekväma stolen.
Kim öppnar dörrarna till den nya
entréen, och här är det inga varma
naturmaterial, istället glas och grafitfärgat
stål i skulpturala former. Takhöjden just
innanför dörrarna är rätt så
låg och fungerar som ytterligare en
övergång från staden in till böckerna.
Men det är inte biblioteket som först möter,
utan en bokhandel i form av helt inglasad cirkelformad
volym. Överbibliotikarie Erling K Nielsen har vinnlagt
sig om att öppna Nordens största bibliotek mot
samtiden och erbjuder ett välkomponerat kulturutbud.
Förutom bokhandeln GAD finns även en
femstjärnig restaurang och en konferens- och musiksal.
- Här nere i den här cylindern finns
också tre utställningssalar, säger Kim
när vi stegar in i den sju våningar höga
höga atriumhallen.
Hallen är hissnande imponerande och kontrasterar
effektfullt i sin inbjudande öppenhet mot den slutna
exteriören. Fasaden mot vattnet, som öppnar upp
med uteservering och allt, är helt genomsiktlig, helt i
glas, och uppspänd med modern riggningsteknik.
Balkongernas böljande linjer bryter effektivt mot det
yttre, en välkomnande öppen form innesluten i den
kantigt rigida svarta monoliten. Här skapas också
en dynamik i ett omväxlande användande av dubbla
respektive enkla takhöjder, samtidigt som kontakten med
atriumhallen och vattnet utanför hela tiden
bibehålls.
Ny mötesplats i Köpenhamn
Det kräver också en hel del mod att våga
avsätta så pass mycket byggnadsvolym till tomrum,
men till skillnad från Statens Museum för Konst,
är detta ett rum som kommer att användas. Här
passerar 3000 personer per dag, och kulturevenemangen kommer
att hållas in till sent på kvällen.
Läsesalarna får dessutom alla utblick mot vattnet
och in mot det gemensamma rummet. Och trots alla sneda
väggar är byggnaden klar och tydlig, allt
utstrålande en klar och genomsiktlig ordning, utan
onödiga gester som i t ex Arken eller
arkitektkollegorna KHR:s byggnad för HT-bussar på
Rådhusplatsen. Den Sorte Diamant är snarare en
mer skulptural och solid frände till 3xNielsens
Arkitekturhus borta vid Gamle Dok på andra sidan
vattnet.
- Med de här abstrakta formerna vill vi ge
biblioteket en ny och klar identitet, vi vill betona att det
Kungliga Biblioteket är en kulturskatt, ett kassaskrin,
fortsätter Kim och tar travelatorn upp till nästa
plan.
Mitt på den axel som leder över till den gamla
biblioteksbyggnaden befinner vi oss på den inglasade
bron över Christians Brygge. Här har Schmidt,
Hammer & Lassen tagit upp de rundare formerna i den
äldre byggnaden med ett gloriaformad lampa.
Härunder sker också in- och utlåning.
Tyvärr skymmer och skuggar armaturen Per Kirkebys 240
kvm stora målning i taket, här borde man varit
mer konsekvent och valt antingen eller. Men i övrigt
är byggnaden ett ypperligt exempel på den danska
omsorgen om detaljer. Här finns inga senkomna
installationer som tar udden av arkitekturen. Allt som
går att dölja är gömt och
materialkontrasterna tillåts komma helt till sin
rätt.
Läsesalarna med dubbel rumshöjd skiljer sig
markant från den äldre delen, här
råder en stram enkel geometri med låga
öppna bord i parallella rader, alla försedda med
el- och datoruttag. Och Kim Jensen betonar att
färgsättningen är medvetet kall i hela
byggnaden, det är istället böcker och
människor som ska ge värme.
Kontrasten mellan olika material, mellan gammalt och
nytt, går också igen i byggnadens placering.
För visst har förre kulturministern Jytte Hilden i
att detta liknar en svart diamant som ständigt skiftar
karaktär. Den polerade granitfasaden lever med ljusets
skiftningar, med vågornas svall. Visst kan den tyckas
som en ointaglig monolit, en enskild solitär, men den
är samtidigt en medveten komposition som klart och
tydligt relaterar till den omgivande staden. Allt tal om att
underordna sig platsen och dess kontext tycks helt
främmande för Kim och hans Århuskollegor,
ingen kan ta fel på den svarta diamantens uttryck av
både egen och dansk arkitektonisk identitet.
Publicerad i Nordisk Interiör
UPP Tillbaka