Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Københavns Sorte Diamant

Av Leo Gullbring
Tvärs över vattnet ligger Christianshavn. Byggkranarna svingar fram och tillbaka. En rundtursbåt bryter den silvriga vattenytan. Guidens mässande försvinner i stadens sus, bland trutarnas skri. Men bredvid mig på det nylagda trädäcket råder stillhet. Visserligen är inte allt byggbråte bortstädat ännu, men den Sorte Diamant vilar tung i sig själv, till synes ointaglig, en sluten monolit.


 

Och här kommer Kim Jensen, nytillkommen delägare i det unga arkitektkontoret Schmidt, Hammer & Lassen. Han har slitit med projektet alltsedan man i konkurrens med 179 förslag vann den prestigefulla tävlingen för sex år sedan. Då var det visserligen tänkt att Henning Larsen skulle bygga ett stort Musikhus strax intill, men därav blev ingenting. Köpenhamns storslagna planer för att öppna staden mot vattnet kom på skam, istället fokuserade politikerna på Ørestaden utåt Kastrup till.

- Utgångspunkten har varit att frilägga Tøjhusmuséets gamla tegelgavlar på andra sidan Christians Brygge, och tanken var att det här nya stadsrummet, Søren Kierkegaards plads, skulle flankeras både av bibliotekstillbyggnaden och Musikhuset. Inte desto mindre så har vi lyckats att få staden att fortsätta ner till vattnet. Just här ska det bli en fontän, den ska fungera som en ljudbild i övergången från trafiken till biblioteksbyggnaden.

Lösningen känns igen från det gamla Kungliga Biblioteket, den tunga sekelskiftsbyggnaden i tegel på andra sidan vägen. I början av åttiotalet var det någon termin jag gick dit tidigt varje morgon, gick förbi Folketinget, in genom ett par gamla portvalv. Och tvärs över en prunknande trädgård, en oumbärlig visuell och akustisk paus som får en att lämna vardagen bakom sig, ligger den gamla entréen. Läsesalarna är fortfarande idag högtidligt sobra med sina tunga mahognymöbler och Strindbergslampor. Men det strikta är nog bara på ytan. Första dagen bland de dammiga böckerna, som buntvis bars fram av vaktmästarna, upptäckte jag killen vid bordet bredvid som med stor iver plöjde igenom några gamla årgångar Stålmannen. Och farbrorn på andra sidan luktade lätt av cigarr och hade somnat i den bekväma stolen.

Kim öppnar dörrarna till den nya entréen, och här är det inga varma naturmaterial, istället glas och grafitfärgat stål i skulpturala former. Takhöjden just innanför dörrarna är rätt så låg och fungerar som ytterligare en övergång från staden in till böckerna. Men det är inte biblioteket som först möter, utan en bokhandel i form av helt inglasad cirkelformad volym. Överbibliotikarie Erling K Nielsen har vinnlagt sig om att öppna Nordens största bibliotek mot samtiden och erbjuder ett välkomponerat kulturutbud. Förutom bokhandeln GAD finns även en femstjärnig restaurang och en konferens- och musiksal.

- Här nere i den här cylindern finns också tre utställningssalar, säger Kim när vi stegar in i den sju våningar höga höga atriumhallen.

Hallen är hissnande imponerande och kontrasterar effektfullt i sin inbjudande öppenhet mot den slutna exteriören. Fasaden mot vattnet, som öppnar upp med uteservering och allt, är helt genomsiktlig, helt i glas, och uppspänd med modern riggningsteknik. Balkongernas böljande linjer bryter effektivt mot det yttre, en välkomnande öppen form innesluten i den kantigt rigida svarta monoliten. Här skapas också en dynamik i ett omväxlande användande av dubbla respektive enkla takhöjder, samtidigt som kontakten med atriumhallen och vattnet utanför hela tiden bibehålls.

Ny mötesplats i Köpenhamn

Det kräver också en hel del mod att våga avsätta så pass mycket byggnadsvolym till tomrum, men till skillnad från Statens Museum för Konst, är detta ett rum som kommer att användas. Här passerar 3000 personer per dag, och kulturevenemangen kommer att hållas in till sent på kvällen. Läsesalarna får dessutom alla utblick mot vattnet och in mot det gemensamma rummet. Och trots alla sneda väggar är byggnaden klar och tydlig, allt utstrålande en klar och genomsiktlig ordning, utan onödiga gester som i t ex Arken eller arkitektkollegorna KHR:s byggnad för HT-bussar på Rådhusplatsen. Den Sorte Diamant är snarare en mer skulptural och solid frände till 3xNielsens Arkitekturhus borta vid Gamle Dok på andra sidan vattnet.

- Med de här abstrakta formerna vill vi ge biblioteket en ny och klar identitet, vi vill betona att det Kungliga Biblioteket är en kulturskatt, ett kassaskrin, fortsätter Kim och tar travelatorn upp till nästa plan.

Mitt på den axel som leder över till den gamla biblioteksbyggnaden befinner vi oss på den inglasade bron över Christians Brygge. Här har Schmidt, Hammer & Lassen tagit upp de rundare formerna i den äldre byggnaden med ett gloriaformad lampa. Härunder sker också in- och utlåning. Tyvärr skymmer och skuggar armaturen Per Kirkebys 240 kvm stora målning i taket, här borde man varit mer konsekvent och valt antingen eller. Men i övrigt är byggnaden ett ypperligt exempel på den danska omsorgen om detaljer. Här finns inga senkomna installationer som tar udden av arkitekturen. Allt som går att dölja är gömt och materialkontrasterna tillåts komma helt till sin rätt.

Läsesalarna med dubbel rumshöjd skiljer sig markant från den äldre delen, här råder en stram enkel geometri med låga öppna bord i parallella rader, alla försedda med el- och datoruttag. Och Kim Jensen betonar att färgsättningen är medvetet kall i hela byggnaden, det är istället böcker och människor som ska ge värme.

Kontrasten mellan olika material, mellan gammalt och nytt, går också igen i byggnadens placering. För visst har förre kulturministern Jytte Hilden i att detta liknar en svart diamant som ständigt skiftar karaktär. Den polerade granitfasaden lever med ljusets skiftningar, med vågornas svall. Visst kan den tyckas som en ointaglig monolit, en enskild solitär, men den är samtidigt en medveten komposition som klart och tydligt relaterar till den omgivande staden. Allt tal om att underordna sig platsen och dess kontext tycks helt främmande för Kim och hans Århuskollegor, ingen kan ta fel på den svarta diamantens uttryck av både egen och dansk arkitektonisk identitet.

Publicerad i Nordisk Interiör


UPP   Tillbaka

2001 Calimero