Runtomkring mig råder ett grått halvmörker. Ljusreflexer kilar fram över det släta golvet. Allt är stilla. Samtidigt kan jag inte komma ifrån en krypande olustkänsla. Det känns som om allt rör sig. Och i ögonvrån händer det något. Tankarna ilar iväg till sådana där nanotec-skyskrapor som sf-författaren William Gibson skriver om, byggnader som förändrar form, som växer och byter skepnad allt efter hur många som flyttar in, något mycket mer än de intelligenta hus en del arkitekter drömmer om. Och väggarna rör verkligen på sig, det är som om de lever. Bländande ljus tränger in förbi tunna, sköra metallskivor, kryper likt kackerlackor vidare in i rummet, över det grafitgråa borden och stolarna. Hela den här inredningen liknar ett överdesignat rymdskepp, inga instrument så långt ögat når förvisso, men det räcker väl att nudda en panel så materialiseras den under ens fingrar? Kanske är jag ivägskickad på en av de här rymdresorna för vanliga dödliga det talas om, ta rymdfärjan för 4000 dollar och du får se jorden från universum. Man gör business av den där gamla idéen från sextiotalet, det som amerikanarna kallade 'to put spams in cans'. Men det är tyst. Jag hör inte ens tillstymmelse till raketmotorer.

-Det finns många slags kroppar för oss människor: virtuella, vitala, förbättrade, protesförsedda, digitala, maskinlika, för att bara nämna några. Genteknik och andra nya metoder gör att vi kan klä oss i vilken kropp som helst. Samtidigt är vi rädda för vår egen kropp av kött och blod och dess epidemiska entropi. Vi längtar efter att befrias från dess sårbarhet och långsamma förfall. Vi går till våra maskiner och informationsnät för att få oss en dos odödlighet.

-Den nya tekniken både trasar sönder och befriar våra kroppar, tillåter oss se längre bort och djupare. Samtidigt ger den oss utvidgade men ständigt alltmer fragmentariserade versioner av oss själva. Våra kroppar ligger uppslängda på teknikens altare, i väntan på att vetenskapens gamar ska dra ur dess senor och muskler och smeta ut dem i IT-landskapet. Molekulärbiologin har blivit ett paradigm och en metod för avancerat produktassemblage. Vår hud är bara ännu ett organ för en kropp utan ordning. Allt kan manipuleras och modifieras, ingenting är helt, allt delas upp, allt måste fixas och knytas ihop på nytt.

Vad är det för en röst? Den låter engelskt uppfostrad. Men nu minns jag. Jag måste ha slumrat till. Jag befinner mig i arabinstitutet i Paris, Jean Nouvels mästerbygge, ett försök till att skapa en byggnad som inte bara är objekt, som lever och förändras med dagen, där väggarna består av ett oräkneligt antal kamerabländare, som öppnas och stängs alltefter solens intensitet. Jag får vakna till, det här måste vara den här Neil Spiller från Bartlett i London jag ska intervjua, apropå hans bok 'Digital Dreams', om hur IT-samhället kommer att revolutionera vår arkitektur och design.

-Många arkitekter är fortfarande fast i det modernistiska paradigmet, trots att det är snart hundra år gammalt. De talar fortfarande om dumheter som 'Form follows function', att 'ornament is a crime', om 'truth to materials'. Därför kan arkitekter fortfarande tillhandahålla billig och statisk fulhet i den moderna arkitekturens namn.

-I framtiden kommer vi se en mer tillgänglig, lyhörd och upplöst arkitektur. Men knappast om vi fortsätter att käbbla om sån't som autencitet, renhet och ärlighet. Visserligen har arkitektur alltid handlat om myter, ritualer, historia och tradition, men så här i slutet av seklet handlar det mer om rörlighet och perception. Det handlar om digital, smart, mjuk och 'våt' teknik och informationsflöden, det handlar om mångkulturell inspiration. Här har vi fröet till nästa århundrades arkitektur och design.

Sådär, nu sitter jag ordentligt. Vore det här en riktigt intelligent byggnad skulle den ju ha väckt mig i tid, och de här levande väggarna skulle varit en förlängning av min egen kropp, de skulle öppnats upp helt för att pigga upp mig med Parisljuset.

Neil sitter där i andra änden av bordet och smuttar på en öl. Han är inte heller nöjd med sin kropp, han vill förändra den, även om öl är ett ganska oskyldigt sätt. Men det är väl inte det han menar med våt teknik. Han hävdar att vi blir alltmer beroende av både artificiella droger och så kallat naturliga sådana. Med genterapi och liknande metoder kan vi göra om, reparera, förbättra våra kroppar utan att ens ge sig på att byta ut organ eller stoppa in metallbitar eller annat. Att bättra på ett par bröst med silikon, eller tatuera sig, är gammalt. Genmanipulering kan få dem växa, vi kan odla fram ett nytt hjärta, och istället för att dekorera huden kan man låta skelettet anta nya intrikata mönster. Med s k våt teknik kompletterar vi våra kroppar med virtuella och syntetiska sinnen.

- All den här nya tekniken skapar en massa etiska problem. Men vi är alla fulla av droger, vi sitter ju här och dricker öl! Vi förändrar oss själva med droger eller osynlig teknik. Ändå är vi så här inför sekelskiftet rädda att lämna våra kroppar bakom oss. Vi tror att med alltför mycket cyberspace och extrem teknik som sliter sönder oss och sprider ut oss, så förlorar vi det som gör oss till människor. Men jag tror inte att så är fallet. Bara för att man förlorar ett ben eller en arm blir man inte mindre mänsklig, och kan vi nå ut till fler platser samtidigt så ökar det ju bara vår mänskliga påverkan.

Förstår jag Neil Spiller rätt så har vi kommit över vår motvilja mot att förändra vår natur. Att identifiera sig med en image, att låta image och kropp sammansmälta till ett helt, är idag accepterat, även om anorexi och bulami är oförutsedda överdrifter. Vi skyr de första rynkorna, de första valkarna, den annalkande ålderdomen. Vi hör att vi människor egentligen är gjorda för att leva i 120 år, och utan att tveka byter vi ut fallerande organ. Ett hjärta, en lever, en hornhinna byts mot dito från någon annan, eller från en gris. Snart nog kan genetiken låta nya organ växa upp inom oss. Ny genmanipulerande teknik kan odödliggöra den eftersträvade bilden av oss själva bättre än våra impotenta kroppar.

Uppdelningen kropp och själ blir en realitet, det fysiska skiljs från det virtuella. Vi kan överleva våra egna kroppar, våra minnen och sinnen lagras för evigt i en dator, på nätet är vi mer levande än någonsin. Eller så låter vi klona oss. Vi kan till och med råka åt för att kropp och själ begär skilsmässa, att vår själ inte längre gillar gå på toa, käka, idka sex och annat. Själen lägger in om skilsmässa, kräver att få skiljas från kroppen.

Det finns en bok som heter 'Automated Alice', av Jeff Noon, en framtidens fortsättning på Alice i underlandet, där en reverse butcher skapar levande varelser utifrån slaktdelar och skrot. Det är egentligen inte helt olikt s k soft engineering, science-fiction-filmernas cyborg är redan här.

Men om han nu har rätt denne Neil? Om det är helt rätt att låta ens sinnen skärpas, förlängas, förbättras, kompletteras med bio- och nanoteknik, så att vi bättre kan överleva både i våra fysiska och våra virtuella verkligheter. Hur ska då vår arkitektur och vår design se ut? Det handlar ju inte bara om ett annat slags hem, ett annat slags kontor, där vi kan assistera och regenerera våra kroppar, koppla in oss på olika nätverk och virtualiteter. Om gränsen mellan oss själva och det omgivande börjar luckras upp, vad är då objekt, vad är då subjekt. Var går gränsen? När blir ett hus så intelligent att det kan kräva medborgarskap?

Neil ställer upp några öl till på det inte längre så skinande blanka bordet. Ute har skymningen börjat falla och bländaröppningarna blir allt större i väggen. Vi ser hustak, kyrkospiror, vi anar Seine som flyter fram under broarna. Någonstans därborta står Centre Beaubourg, huset som maskin, inspirerat av Neils mentor Peter Cook, han som redan på sextiotalet sökte en arkitektur som reagerade på och anpassade sig till till människan. Men att blanda ihop maskin och människa, att göra oss till en slags cyborg? Neil hävdar bestämt att vetenskapen har enorma möjligheter att frigöra oss människor från oss själva.

-Traditionell design handlar om att skapa objekt som svarar mot ett speciellt uppdrag. I framtiden kommer däremot design att bli mer lik dataspel. De byggs upp på en alogaritm och användarna kan sedan navigera sig fram på många olika sätt. På så sätt befrias användaren från designerns estetiska tyranni. Vad som är god eller dålig smak blir irrelevant.

-Nanotec är den mest kraftfulla teknologi människan någonsin skapat, det är oroande, samtidigt som det skapar enorma möjligheter. Vi har egentligen inte en aning om vart det kan leda oss. Nu kan vi radikalt omprogrammera växter. Djurceller kan användas till att skapa proteiner som skulle kunna fungera som byggnadsmaterial. De senaste framgångarna med odlande av mänskliga vävnader och benkulturer visar till exempel på möjligheten att använda ben som ett nytt konstruktionsmaterial.

Så istället för all denna stål, all plast, allt detta glas, odlar jag upp min egen DNA. Och när jag blir gammal drabbas även mitt hus av benskörhet... Jag reser mig upp, det är dags att lämna detta allt kallare rum, att gå ut i kvällningen. Och det är som om ett rus släpper, är det verkligen möjligt eller yrar denne Neil bara?

-De nya ekstatiska arkitekturerna kommer att bygga på bioteknik, cybernetik, i ständig förändring och fokuserad på att underlätta informationsflöden. De kommer att vara avgörande för om våra sinnen kan agera interaktivt med IT-landskapet.

-Än så länge är det bara en dröm, visst. För mig är tekniken en metafor, jag vill inte längre se arkitektur som något statiskt stillastående. Jag tror byggnader kan bli mycket mer lyhörda för våra behov, och med all denna extrema teknik är det möjligt.

Publicerad i Nordisk Interiör