Hans Edvard Nørregård-Nielsen är Ny Carlsbergfondens ordförande, och på min fråga om inte en sådan här mer eller mindre privat filantropi riskerar att styra konsttrenderna, förklarar han att anslagen inte går till olika muséers dagliga drift, utan till konstinköp. Han hävdar bestämt att han inte är någon smakdomare, muséerna får allt som oftast vad de själva önskar. Bara nu pengarna räcker till, på sistone har man förbrukat runt 100 miljoner danska kronor på den omfattande ombyggnaden av Glyptoteket.

- I Danmark tror vi på kultur, säger Hans Edvard i sitt sparsmakat inredda kontor där också två Asger Jorns hänger på väggen, till många museichefers avund. Kultur är det onödiga som är det mest nödvändiga. Kultur färgar av sig, breder ut sig i alla samhällsgrupper och skapar optimism.

Hans Edvard berättar att Ny Carlsbergfonden grundades av Carl Jacobsen i början av seklet, och precis som sin far J.C. Jacobsen betraktade Carl inte sin rikedom som ett självändamål, utan som ett medel för att uppnå mål som låg utan för hans egen privata sfär. Men det handlade inte om att skapa självförhärligande monument till eftervärlden. När Carl invigde Glyptoteket var hans motto att den levande konsten hör det levande folket till, den ska inte vara förbehållen de rika. Denna Public Spirit, som blev till en inspiration för det danska borgerskapet runt sekelskiftet, är kanske förståelig även idag med tanke på att det var ölbryggning som gjorde far och son Jacobsen förmögna.

De två Carlsbergfonderna stödjer kultur och vetenskap med summor motsvarande en tiondel av Carlsbergs resultat. De är de största bland Danmarks alla fonder, men förklaringen till att runt en fjärdedel av alla större företag delvis ägs eller har nära kontakt med fonder beror på att det skattemässigt varit en fördel för familjeföretag vid generationsskifte. Helst skulle danska företag vilja sponsra kulturen mer direkt, med samma krav på motprestationer som i Sverige, men då får man som hos oss också problem med avdragen hos skattemyndigheterna. Fördelen med fondsystemet är istället för kulturens utövare, eftersom man slipper krav på motprestationer, samtidigt som företagen får möjlighet att stödja enskilda konstnärer, artister och kulturidkare. Danmark kallas mycket riktigt också för kulturens förlovade land i Europa.

Jag frågar Hans Edvard hur det kommer sig att Danmark håller en så pass mycket högre kulturell nivå än Sverige, beror det kanske på att danskar är mer konservativa än vi, att de med traditionen i ryggen är mer beredda att pröva på det nya, medan vi som förlorat kontakten med historien istället fåfängt söker efter svar i det förflutna?

- Jag föredrog Sverige som det var för en generation sedan, jag saknar Selma Lagerlöfs Sverige, jag saknar karaktär!

- Varje generation frambringar ett begränsat antal konstnärer, tillägger han bestämt och sticker inte under stolen med att kulturstödet inte kan utgå urskillningslöst som något slags statligt kulturstöd. Det skulle väcka ett ramaskri om vi skulle behandla fotbollsspelare efter sådana principer. Man måste ha mod att skilja mellan det värdefulla, det som bara duger en tid och det som inte duger alls.

Samtidigt sitter Regeringrättens jurister i Stockholm och grunnar på hur de ska avgöra ärendet med tre storföretags yrkande på att få göra avdrag för sina sponsorbidrag till Operan. Ärendet har bollats hit och dit. På de lokala länsskattekontoren menar man sig vara tvungna att underkänna den här typen av avdrag, företagen har ju inte någon direkt marknadsföringsnytta av sitt mångmiljonerstöd. Idrottssponsring är däremot inte något problem. Att Pharmacia & Upjohn använt sina 3,3 miljoner kronor till att presentera en ny image låter alldeles för abstrakt, alla dessa gratisbiljetter man fått i utbyte låter mer som smygrepresentation, inte platsar väl det under kontot marknadsföringskostnader? Även Volvos stöd till Göteborgsoperan har ifrågasatts av skattemyndigheterna. På Kulturdepartmentet vill man inte kommentera ärendet, men visst är man medveten om att gränserna är väl skarpa, och man meddelar att man utreder frågan om kulturstöd.

Det statliga och kommunala svenska kulturstödet lär vara lika stort som det danska, räknat per capita. Men fonderna är få, istället är det den kommersiella kultursponsringen som dominerar. Kulturrådet uppskattar den till runt 65 miljoner per år, vilket inte är så mycket mer än vad Ny Carlsbergfonden ensam delar ut. Men ska man tro Carin Adlén på Föreningen Kultur och Näringsliv, en lobbyorganisation för mer kultursponsring uppe på Östermalm i Stockholm, så handlar det om betydligt större belopp. Medlemsföretagens sponsring utgör cirka 15% av det svenska näringslivets samlade kultursponsring som totalt uppgår till över 200 miljoner kronor. Carin ser fram emot domen, eftersom den antagligen kommer att ge ett rättesnöre på området. Förhoppningsvis kommer företagen kunna syssla med mer långsiktig imageskapande sponsring. Men även hon hänger upp sig på nödvändigheten av att ge och ta, att företagens stöd självklart ska resultera i en motprestation från kulturinstitutionerna.

Oavsett siffrorna menar många kritiker att det kommersiella kulturstödet i Sverige ofta innebär långtgående krav på motprestationer för relativt små belopp. Företagen utnyttjar allt för ofta kulturens goda namn för sina egna marknadsföringssyften. Och både skattemyndigheter och företag verkar stå helt främmande för en ren mecenatverksamhet av samma typ som florerar i Danmark. Att stödja en enskild konstnär eller författare låter sig helt enkelt inte göras med obeskattade medel. Nog finns det väl sanna utilitarister bland enskilda personer här och där som kan tänkas skänka pengar lite kors och tvärs. Men sällan går man ut offentligt och skyltar med sitt stöd till kulturen. Devisen noblesse oblige tas fortfarande på allvar i Danmark, men i Sverige skäms man för att skylta med sin rikedom offentligt.

När jag väntar på tåget ut till Louisiana i Humlebæk kommer jag att tänka på fotoutställningen Under/Exposed i Stockholms tunnelbana, en av de mest uppskattade utställningarna under Kulturhuvudstadsåret. Jag undrar hur många som reflekterade över att den reklam som vanligtvis möter dem som väntar på tågen är bekostad med obeskattade medel, medan en liknande fotoutställning ett helt vanligt år måste ske med beskattade medel så länge dagens skatteregler för kulturstöd gäller. Oavsett Regeringsrättens beslut nästa månad om Pharmacia & Upjohn, så saknas fortfarande möjligheterna till en mecenatverksamhet i dansk stil där det är det allmännas bästa som står i fokus, inte företagens PR.

Louisianas enastående samlingar av modern konst är ett resultat av donationer, från början till slut, och då framförallt av grundaren Knud W Jensens Louisianafond (har har också givit ut en liten bok betitlad 'De glade givare'). Stora delar av samlingarna är bekostade av Ny Carlsbergfonden, deras namn återfinns både på en och annan Georg Baselitz och Asger Jorn. Men här återfinns också vanlig kultursponsring för den löpande driften, den är dock betydligt mer lågmäld än i Sverige, med en ömsesidig respekt mellan de inblandade parterna. Företagen nöjer sig med att få sin logga tryckt i utställningskatalogerna...

Publicerad i GP