Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Sprawl

Av Leo Gullbring
Vad är motsatsen till hembygdens lov? Är det inte sprawl, denna decentraliserat entropiska väv av allt det som skulle kunna vara stad, men som saknar fokus, som mer än allt består av ett ingenmansland av transportsträckor mellan olika noder utan inbördes hierarki? Är detta verkligen vårt bittra öde? Lika oundvikligt som entropin beskriven av gamle Newtons lag om termodynamiken?


 

Jag sitter på café nere i Spaccanapoli i sällskap av några böcker som beskriver den postindustriella staden. Skugga och kisande sol. Trånga smala gator skär likt raviner genom kvarteren. Slätslitna gatstensblock. Affärer intryckta på måfå. Eller enkla bord direkt på gatan. Fyllda med krimskrams. Presepi. Vespe. Mottorini. Hundskit. Bilar signalerar. Någon har byggt en balkong i gatunivå. Vardagsrum direkt ut på gatan.Tvätten härs och tvärs mellan fasaderna. Monotonin av idel hus bryts av enorma palats och mäktiga kyrkor. Lukt av rökelse. Körsång. Gatumönstret ett enda stort rum som rekonfigureras gång på gång, i ständig förändring, i kamp mot historiens inertia. Minner om det stadslandskap Walter Benjamin beskriver i sitt passagearbete, men mer rustikt, utan större skillnad mellan borghesi e lazzaroni.

Men om man ska tro arkitekturkritikern Aaron Betskys manifest ’Architecture must burn’, så är Spaccanapoli likt andra historiska stadskärnor predestinerade att förvandlas till museum. Samma fatalistiska tankegångar presenterade Rem Koolhaas med sin beskrivning av ’the generic city’ förverkligad i Eurolille, den globaliserade staden berövad alla spår av säregenhet, nivellerad intill oigenkännlighet. Och i ’Breathing Cities hävdar Nick Barley att detta är oundvikligt, hela det moderna projektets planerande var dödfött. Han refererar till filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari som konstaterar att samma krafter i kapitalismen som givit upphov till staden också ständigt försätter den i kris och bryter ner den med en ohämmad tillväxt som orsakar miljöförstöring, segregation, smuts och trafikstockningar.

En lika gångbar argumentation är den som beskrivs i ’The Urban Condition’, en antologi sammanställd av Ghent Urban Studies Team. Det internationella finanskapitalets ökade mobilitet och nya teknologier upphäver stadens spatiala begränsningar. Det fragmenterade posturbana stadslandskapet består inte längre av fysiska objekt, av byggnader och platser i direkt morfologisk och typologisk relation till varandra, utan utgörs mer och mer av osynliga nätverk etablerade av det urbana samhällets olika individer och subkulturer. Nätverken binds samman på global nivå, bortom stads- såväl som nationsgränser. Resultatet är en virtualisering av stadens materialitet som förstärks av försöken att representera den samtida staden med cybernetiska metaforer.

Aaron Betsky är mest bombastisk, sekunderad av en skrikande grafisk formgivning. Han hävdar att istället för att bygga fragment av en utopi som aldrig kan uppnås, så behövs arkitekturen för att göra världen begriplig, för att definiera och förstå ett ständigt alltmer komplext samhälle. De flesta människor lever varken i städer eller på landet, utan i suburbia: just i detta sprawl. Arkitekturen måste våga anta denna utmaning, våga låta sig forma och formas med de virtuella nätverken. ’Sprawl är kanske bra. Sprawl är kanske vårt öde. Sprawl är modernitetens fysiska manifestation.’ Och han beskriver sprawl som vårt eviga sökande efter vår plats i universum och det som gör oss till människor. Ett landskap inte endast utgör bakgrund till vårt ständiga återuppfinnande av oss själva och vår värld, utan som också frammanar det, en scen där vi kan förverkliga oss själva, där mening skapas genom både förflyttning och förundran. Sprawl förverkligar modernismens dröm om att upplösa skillnaden mellan ute och inne: istället för byggnader hamnar människan i centrum i en alltmer upplöst arkitektur baserad på nya mer eller mindre virtuella material.

Istället för att kämpa emot, så vill man utforska och mäta sig med detta oundvikliga. Utopierna tid är förbi, istället krävs en analytiska pragmatism som antar vår tids utmaningar. Frågan är endast vilka de är. Visst, globaliseringen med Mtv, Prada, Hilfinger, McDonald’s, hela media- och konsumtionssamhället. Men Spaccanapoli är lika tydligt ett uttryck för detta vårt medfödda behov av att mötas i en hembygd, ansikte mot ansikte.

Jag tjuvlyssnar lite på konversationen bredvid. En medelålders man med intensivt hungrig blick fixerad på sitt någon generation yngre damsällskap. Han ser ut som en poet. Hon berättar att för något år sedan var hon helt inne i cybervärlden. Ägnade timme efter timme åt att chatta. Stämde träff med någon professor efter ett tag. Hon väntade i regnet på något annat café. Och så dök han upp, i dammgrå kavaj, sliten portfölj, en verklighetens skugga av deras virtuella chat. Aldrig mer att hon gör om det.

Staden som spränger sina gränser, som inte längre enbart är en fästning till skydd mot yttre fiender börjar långt innan vår tid. Ta Brunelleschi som i Florens utmanar skråväsendet och på egen hand lyckas konstruera il Duomos kupol. Ett storverk, som enligt kollegan Vasari utmanade Gud, som i storlek var jämbördigt kullarna utanför stadsmuren. Blixtarna som slår ner i kupolen är ett uttryck för himlens avundsjuka. Och detta samtidigt som renässansen som ger konsten liv; de porträtterade är plötsligt lika mycket betraktare som betraktade; människan lämnar Gud åt sitt eget öde. Staden är inte längre en organisk helhet där allt är relaterat, konfliktualiteten mellan torg och fasader skapar liv. Haussmann representerar ett lika starkt brott med det förflutna när mer än en tredjedel av Paris’ alla byggnader rivs för att ge plats åt hundratusentalet nya. Men staden förblir ett skydd, nu mot de inre fiender som bygger barrikader.

Är resultatet av vår postindustriella tid nödvändigvis sprawl? Finns det inte ute i förorten, i edge-cities, samma behov av stadsliv som inne i centrum? Är Tokyo sprawl? Eller handlar det inte snarare om komplexa system som ligger utanför varje planerares kontroll? Någon dag senare träffar jag i Rom arkitekten Massimiliano Fuksas som är lika kategoriskt negativt till allt vad stadsplanering heter. Men han omfamnar inte kategoriskt sprawl, utan talar hellre om ett ’sublimt kaos’. Utgångspunkten är kaos, därför att varje försök till att skapa ordning resulterar i oordning. I människans bemästrande av sina existentiella problem finns den dolda logaritm som bygger den verkliga staden. Svaret ligger snarare i Tokyos vertikala och horistontella stadslandskap, som förenar det tillfälliga med det ordnade.

Kanske är inte entropin oundviklig? Enligt Ilya Prigogine, som erhöll Nobelpriset i fysik på sjuttiotalet, var Newtons tredje lag inte annat än ett specialfall, en av dessa a priori-lagar som endast är giltiga i lab-miljö. Prigogine hävdar att kaos är en annan form av ordning, komplex och instabil förvisso, som ständigt går under för att åter dyka upp i nya skepnader. I ljuset av hans tankar framstår framtidens stad som uttryck för ständigt alltmer komplexa rekonfigurationer, men som inte av nödvändighet dödar staden som vi känner den. Spaccanapoli visar med all tydlighet att staden som process är stark nog at assimilera förändring, och förekomma att dess liv och även vi själva sipprar ut i periferin.

Litteratur
’The Urban Condition: Space, Community, and Self in the Contemporary Metropolis’, 010 Publishers, 1999
’Breathing Cities’, ed Nick Barley, Birkhäuser, 2000
Aaron Betsky, ’Architecture must burn’, Thames & Hudson, 2000
Massimiliano Fuksas, Paolo Conti ’Caos Sublime’, Rizzoli, 2001
Rem Koolhaas ’The Generic City’, i ’S,M,L,XL’


’On a philosophical level, therefore, we might say that sprawl is the stage-set for the eternal search for outselves, our place in the world and our humanity. It is a landscape that not only forms the background to the continual reinvention of ourselves and our world, but also elicits it, demanding that we make sense of it by wandering and wondering.’

’Sprawl may be good. Sprawl may be our destinay. Sprawl is the physcial manifestation of modernity.’

’Sprawl is at its essenc, a storage device.’

’Spawl is almost all right, if you can just turn it into stage-set that gives us the right backdrop to act out our roles.’
Aaron Betsky

’the maximum organisational complexity attainable in a given system is determined by the velocity of communication exchange.’ Ilya Prigogine

’Vi måste se kaos som en inneboende del av den urbana processen. Vi måste vänja oss vid att denna berömda ’kontext’ vi arbetar i inte är annat än en rad hinder och problem. För att använda en medicinsk term, vi kan inte ignorera det faktum att runtomkring oss, i den stad vi försöker planera, existerar den en konsoliderad metastas.’
Massimiliano Fuksas

Publicerad i Area

UPP   Tillbaka

2002 Calimero