Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Ingrid Thulin

Av Leo Gullbring
För några år sedan var det inbrott hos Ingrid Thulin ute i Sacrofano. En natt stod där en bil parkerad invid huset. Ingrid vaknade och lyssnade, andades in rosmarindoften från ängen, hörde syrsorna i mörkret, och förstod att någon gick in i huset. Men hon ville inte gå upp, dessutom hade hon inget nattlinne på sig.


    

- Man kan ju inte gå och köra ut en tjuv helt naken, skrattar hon, så jag lät honom stjäla. Nästa morgon upptäckte jag att han tagit min Dallas-hatt, och när så några dagar senare en bil stod där igen om kvällen, gick min väninna ner dit och sa: ’Vad står ni här och parkerar för? här står ju bara tjuvar!’, och dom svarade ’Ja, det är väl ingen idé, hos er finns ju inget att stjäla.’

Ingrid sitter djupt nersjuken i en fåtölj och berättar. Hennes händer är tydligt äldre än hennes ansikte. De söker en cigarett, flyr än hit än dit. En gång i tiden var det cigarrer dessa långa, uttrycksfulla fingrar höll. Det passade egentligen hennes bruna ögon bättre. Hon berömmer mig och fotografen för att ha funnit vägen ut till hennes stora gula hus i Sacrofano, strax söder om Rom, invid en vindlande väg som sig fram över kullarna. När hon kom hit för en sådär drygt tjugo år sedan bodde här bara några bönder. Idag är vägen kantad av höga murar, skällande hundbestar, avvisande porttelefoner. Men det här är hennes hem, och här trivs hon uppenbarligen, säger att hon är glad att slippa åka på turné, slippa nedkylda sängar, stängda restauranger.

- Nej, jag har inte slutat att arbeta, telefonen ringer hela tiden med nya erbjudanden, men det är få som duger. Dom ringer och talar om att dom ska göra en kvalitetsfilm, och jag som gjort kvalitetsfilmer med Bergman hela livet. När jag läser deras manus ser jag att det här kommer inte gå längre än fyra dagar. Sista gången jag sade nej var det en annan mycket duktig skådespelerska som tog rollen, och filmen gick i en vecka, regissören förstod inte varför jag sade nej....

Med sin självbiografi ’Någon jag kände’ för två år sedan fick hon smak för skrivandet efter ett liv på scenen. Hon skrev och skrev, sida efter sida, dag efter dag, och visste inte hur hon skulle få plats med alla sina minnen. Hon skrattar nöjd och berättar att nu står en ny bok på tur. Hon har fått det i blodet.

- Jag vet inte om det blir en tragedi eller en komedi, men det blir iallafall inte självbiografiskt. Så fort jag börjar skriva blir det till teater, jag börjar med vilka som är med, hur gamla dom är, det blir som introduktionen till en teaterpjäs, så i början tror jag alltid det är teater.

Synonymordboken ligger uppslagen bredvid skrivmaskinen i ett av rummen. Hon vet inte riktigt hur många rum hon har, de ligger inklämda lite här och var i det stora rustika huset. Förra gången jag var sade hon det var sexton, nu är det visst bortåt tjugo. En gång föredrog hon att bo i Paris, men nu är Italien hennes hemland. Och det märks. Gång på gång ramlar det in italienska ord i hennes monolog. Jag undrar om hon nu så här på sin ålders höst lämnat alla planer på att återvända till Sverige.

- Jag far regelbundet till Sverige för att gå på teater, men jag hinner inte se så mycket vänner, många av dem är ute och turnerar. Jag går på bio och teater, hinner knappt vakna förrän jag rusar på bio klockan tolv, och så kommer jag inte hem förrän sent om natten, jag hinner se tre filmer om dagen och en teaterpjäs. Men jag har ju ingenting som binder mig till Sverige.

- Att jag fastnade för Italien berodde väl på att här finns något av det jag alltid behövt, jag hade ju redan prövat England, Spanien, Frankrike, men det dög inte, jag hade ändå inte min barndom i Stockholm, jag flyttade ju dit. Och Norrland, det har förändrats! När jag som inte varit där på länge åker upp, ser jag att allt förändrats, jag har inget kvar, jag har allt här i mitt huvud, därför tror jag att Italien passar mig bra just nu, du vet, ju äldre man blir, desto svårare är det att hela tiden ändra sitt liv. Jag tror aldrig jag skulle klara av det långa mörkret, den långa tiden av kyla hemma, och jag tror inte jag skulle klara av att undervisa i Stockholm, det tar så lång tid att förklara saker, här räcker det med gester, det är så tungrott att tala om känslor. Jag har kanske fel, det kanske har ändrats, jag vore mycket glad isåfall, men å andra sidan tror jag inte dom skulle acceptera mig så lätt där hemma.

Ingrid lockar på sin något avvaktande katt Whisky. Hon vill ha henne i famn när Sanna tar sina bilder. Visst tycker Ingrid om Sverige. Men tidigare trodde hon att inte att hon skulle få så mycket arbete om hon återvände. Iallafall inte lika mycket som här i Italien. Här har hon regisserat, undervisat i scenkonst, spelat i film, TV, på teater. Sverige passar henne uppenbarligen bäst på avstånd. Italienarnas katolska temperament är mer i samklang med hennes eget. Hon föredrar deras oneurotiska kärleksliv och mognare känslor. Det Sverige hon en gång lämnade var alltför puritanskt och konventionellt.

- Jag flyttade när den politiska teatern dök upp. Jag kände mig skolad, jag hade gått för Lars Hanson och Inga Tidblad på Dramatiska Teatern, jag kände mig som jag var utsorterad, jag hade ingen plats längre, dessutom var jag lite uttråkad av den där politiska teatern, dom sa ofta saker som redan hade stått i tidningen för flera dagar sen.

- Och efter den där filmen jag gjorde för Metro Goldwyn Meyer var det ingen idé att åka hem igen. Harry Schein hade blivit chef för Filminstitutet och för mig som chefens fru var det en dåligt sits att göra film i Sverige, jag for runt till en rad länder, och det året jag kom till Italien spelade man in trehundrafemtio filmer! i Sverige gjordes femton stycken...

Men hon förnekar inte att Ingmar Bergman var den viktigaste regissören i hennes liv. Hon drömmer sig bort. Ser ut på den av solen brända gräsmattan, de mognande olivträden. När hon får lust gör hon sin egen olivolja, som en gång husets forna ägare. Vi sitter väntande. Hon vaknar upp, tar upp tråden igen, säger att ingen kunde som Bergman ge instruktioner med enbart minspel, han var den förste i Sverige som skrev riktigt intressanta kvinnoroller för filmen.

- Jag var ganska trött på den där underhållningen jag fick göra med Arne Matsson där jag skulle springa blond och vacker över någon äng med en kille hand i hand. Bergman gjorde mig så ful så fort han fick se mig, så där behövde jag inte känna att jag spelade för någon. Dom där mer svårtydda, psykologiska roller passade mig nog bättre.

Första gången jag sökte upp Ingrid för knappt tio år sedan tänkte jag först att hon var en enstöring i förskingringen, en trolsk huldra uppväxt på lax vid Ångermanälven, som först när hon flytt sin hembygd funnit sig själv i Italien. Efter ett tag tinade hennes något barska natur upp, och jag förstod att hon valt ett udda utanförskapet i utlandet för frihetens skull, för att undvika konformiteten hemmavid.

- Inget folk i världen kan om italienarna se vad du vill ha, du behöver inte säga ett ord, dom läser dina ögon, ser om du är hungrig, om du behöver gå på toaletten, om du vill bada, om du vill ha en ny klänning, dom läser människans basala behov, dom ser ögonblickligen vad du vill, och dom har inga moraliska synpunkter: det här behöver du nu, och så hjälper dom till med det.

- När jag undervisade vid Gigi Proiettis teaterskola i Trastevere gjorde eleverna mig alltid mycket glada. dom såg när jag ville ha en cigarett, lite kaffe, såg när jag blev arg, dom lärde sig inom loppet av några dagar att sköta mig precis som dom ville ha mig. Och dom var bara 18-19 år gamla.

Ingrid avbryter sig själv, skänker i ett glas vitt vin och skär upp en salami. Rummet vi sitter i är stillsamt rörigt med mattor på golvet, manus och böcker spillda över hela bordet, en skön kontrast mot Harry Scheins pedanteri, kanske en av anledningarna till att de levde var för sig. I ett hörn står ett bord fullt med tandborstar, en för varje dag eller en för varje älskare? Hon skrattar gott och säger att tandläkaren kan då inte klaga på henne. De stora fönsterdörrarna når ända till taket, och kan skjutas upp för att släppa in sommaren. Det är hennes egen konstruktion. Men hon håller stängt. Utanför står hennes två hundar och gnyr.

- I Italien tog dom mig aldrig på allvar, dom skrattade, tyckte jag var rolig. När jag talade om mina depressioner trodde dom jag skojade, spelade teater, och det maniska tog dom fullständigt naturligt. Det innebar att jag själv fick en bättre balans, jag kommer ju från Norrland, där mörkret faller på, du vet hur norrlänningar är, vindarna börjar yra, det är svart ute, snön knarrar gnistrar. Visst längtar jag efter det, men mest som en vacker bild, det är inte bra för mitt psyke.

- Ibland känner jag ett väldigt behov av att släppa lös mitt vanvett för att klara upp det som livet bär med sig, man är ju född till en viss historisk epok, tidsmässigt född inom en viss avsatt tid, därför behöver jag ibland vanvettet för att komma över den begränsningen. Om du plötsligt börjar fundera över vad du kunnat bli, att du kunnat bli vem som helst i en annan tid, då behöver du vanvettet för att klara dig över den biten av ditt förstånd som säger att valet var ju omöjligt, man kunde ju inte välja platsen och tiden man föddes i.

Som liten hade Ingrid inte heller så lätt att finna sig i det liv som låg utlagt framför henne. Hon skryter med att hon var fruktansvärt argsint av sig som liten, och det har vi ingen anledning att betvivla. Hennes otåliga temperament är inte att ta fel på. Kanske var det också därför hon sökte sig bort.

- Jag kom till Stockholm och skulle skriva maskin, och det gick bra, men inte bokföringen jag skulle lära mig. Jag bodde vid Valhallavägen, och en dag hörde jag fruktansvärda skrik nerifrån källaren, jag trodde någon blev mördad och gick ner för att titta, och där var en teaterskola! ’Kom in, kom in’, sade de, ’Sitt där!’, och sen ställde dom mig meddetsamma på scenen för att se om jag hade karisma, och sen så stannade jag.

Ingrid skrattar stort och stryker undan sitt yvigt lockiga hår. Tillägger stolt att hon fick engagemang och betalt för att spela teater redan innan hon kom in på Dramatens scenskola. Men hon blir genast allvarlig, säger att teatern var den bästa vägen hon kunde välja på den tiden.

- Jag tyckte om teater, jag älskade teatern, men egentligen skulle jag väl blivit ingenjör, arkitekt eller astronom, men jag tror inte det hade varit bra för en kvinna, och arkitekter är alltför bundna av regler och annat, jag tror jag gjorde ett bra val.

- Teatern har hjälpt mig oerhört mycket att komma över mina emotionella kriser, jag var mycket överkänslig när jag var liten, jag hade ett rysligt dåligt humör, och fick vredesutbrott omvartannat, när pappa skulle torka mig om munnen skrek jag sablandes, jävlandes, idiotandes.

- Vid teatern kunde jag använda mina känslor, analysera dem, dela upp dem, sätta in dem i en pjäs, i en entré, en sorti, en höjdpunkt på ett gräl, en tragisk eller humoristisk grej, där lärde jag mig sortera mina känslor och kunde så att säga behärska min egen värld, och det tror jag har hjälpt från att bli vansinnig. Sen har Italien lärt mig ännu mer, italienarna har ett psykologiskt seende som varit väldigt god hjälp för mig, jag var väldigt Bergmaniansk när jag höll på med hans filmer, och nu kan jag fortfarande leva mig in i den världen, men jag är inte fångad av den längre, jag kan helt distansiera mig och samtidigt leva mig in i den. Förut gjorde jag det till priset av att dyka djupt ner men utan att kunna andas, numera kan jag dyka djupt, men jag vet hur jag ska andas under dykningen, och det gör det lättare för mig att leva i Italien också.

Ingrid tar oss med upp på taket för att se de omgivande sabinska bergen bortom hennes olivträd, cypresser och magnolia. Det var från dessa sluttningar romarna enligt legenden rövade sina första kvinnor. Hon berättar att intill den tomma poolen har hon funnit resterna av några etruskiska vaser i åkerjorden.

- Den första tiden jämför du Sverige och Italien, du talar om vad som är bra och dåligt, sen kommer en tid då du lever där utan att jämföra, du bara lever där, och sen kommer en tid när du väljer ut det bäst från dom två världarna och skapar en tredje värld som egentligen inte finns annat än inom dig själv. Den världen är oerhört bra att ha, det är den största säkerheten, därför att du behöver inte tillhöra varken Sverige eller Italien, du har skapat dig en tredje värld där du själv har valt ingredienserna från det bittra och svåra eller roliga och trevliga du gått igenom, och då har du det ganska bra psykologiskt.

Och att hon har skapat sig sitt liv är det ingen tvekan om. När jag ser på bilder från hennes karriär är det den där tystlåtna envisheten som slår mig mest, hon låter förstå med alla tydlighet att hon ska nog välja sig sin egen värld. Och jag tänker på några rader i hennes självbiografi: ’Jag längtade alltid efter den fullkomliga kärleken. Jag trodde människor var Guds skapade avbild som det står i Bibeln. Det dröjde länge innan jag förstod att avbilder är något helt annat än original.’

I början var det däremot nog så fattigt, men hon visste hela tiden att det skulle gå bra för henne.

- Jag var väldigt fattig mycket länge, och hungrig, det vågade jag inte tala om för min mamma, dom hade ju gett mig pengar att äta för, men dom gick ju åt till kursavgifter, så jag hade ju inga pengar. Min mamma blev rasande när hon läste någonstans att jag åt kaffesump som jag pallade upp på lite stulet knäckebröd, jag skrattade åt mig själv och hade en stark känsla av att det skulle gå bra till slut, jag var ju inte någon undergiven fattig flicka, och jag har nästan aldrig tyckt synd om mig själv, utom när jag slagit mig.

Och nu när du blir gammal, i en tid när alla vill vara så unga, undrar jag med en viss förlägenhet. Jag kommer ihåg när jag ringde strax före intervjun, och hon förbannad berättade att någon kvällstidning hade ringt och frågat när hon skulle dö. Men nu tar hon inte illa vid sig, Ingrid fnissar och brister ut:

- Jojo, tack för det, men jag struntar i hur unga dom vill vara, för mig kan dom gärna gå bakåt i tiden. Jag känner mig inte särskilt sjuk, men har ont i ryggen, Jag är inte rädd för smärta, men jag vill ju laga allt som går sönder, så varför skulle jag inte klistra ihop mig själv också? Jag vill ha Karlssons klister!

- Jag sitter ju vid skrivmaskinen, vid radion, jag har hemskt mycket böcker jag vill läsa, som jag inte hunnit med förut. Ålderdomen skrämmer mig inte, kanske lite detta stora hus att sköta om. Jag vet inte var jag ska bo på gamla dagar, troligen dör jag knall och fall, skrattar Ingrid, eller så blir jag så gaggig att jag tror jag befinner på något fantastiskt ställe. Det blir bäst så.

UPP
2001 Calimero, publicerad i GP, 1994