Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Upptäcktsfärd i Roms ruiner

Av Leo Gullbring
Betalar satirikern Martialis inte hyran i tid tar hyresvärden, som bor flott på bottenvåningen, helt sonika bort trappan.


  

Det är bara för Martialis att vända upp igen för de rangliga stegen, till någon av de otaliga hålor som våghalsigt staplats på varandra, tömma nattpottan ut genom fönstret, tömma fickorna på de sista sestertierna, först då får han så träda ut ur blånvekars unkna mörker, ut till ett bländande solljus, till en öronbedövande vardag där gatuförsäljarna skriker sig hesa för att överrösta varandra under blommande pergolor, där hammarslagen dånar i kittelverkstäderna, där enorma lastvagnarna med osäkert surrad last dånar fram över den ojämna stenläggningen. Konstfärdiga gycklare, magra ormtjusare, trätande tiggare försöker fånga de förbipasserandes uppmärksamhet - trakier, etioper, egyptier, sigombrer, numidier, resande och slavar från hela världen trängs med feta romerska matronorna i små behändiga bärstolar, soldaterna misshandlar med sina spikbeklädda stövlar de som i trängseln råkat misshaga dem mest. Det är först i kejsarnas trädgårdar, i de olika fora de låtit uppföra för medborgarna, som lugnet infinner sig, där först kan den fattige satirikern Martialis i lugn och ro finna fatt i någon som kan bjuda en middag.

Det är lika svårt att finna dagens Rom som gårdagens bland historiens mängd av överlagrade monument. Går man till Forum Romanum tävlar de olika epokernas arv om den tillfällige turistens försynte, men snart övermäktigt förvirrade uppmärksamhet. Styr man istället sina steg till piazza Navona och Pantheon, så har där byråkratins svällande departement, fyllda med dammiga dokumentbuntar och överlevda pärmbärare, tagit renässans- och barockpalats i besittning och fördrivit Roms myllrande folkliv till förorter som redan nybyggda är nergångna. Rom är verkligen den eviga staden, här förändras ständigt allt och allt förblir evinnerligen vad det var, avsaknaden av all modern stadsplanering har lämnat staden som en av de mest välbevarade i Europa. Men vill man nu få en genuin och inte så fragmentiserad känsla av förslagsvis kejsartidens pompösa storhet styr man lämpligen stegen till Trajanus forum, ett ypperligt vittnesmål över hur romarriket under den trygge fältherren Trajanus nådde sin största utbredning, men som samtidigt i all sin odekorerade enkelhet också är en utmaning mot de andra foras döda tempel, ett första försök till en sekularisering, en civilisation befriad religionens fjättrande bojor.

Martialis söker redan om förmiddagen upp den kommande kvällsmaten för närmare bekantskap. Just denne Trajanus är nu en utmärkt kejsare, det märks att han är en krigare och vet att magen måste mättas innan man tänker på annat - det fora han skänkt sina medborgare är inte främst avsett för domstolar och gudar, här finns Roms största marknad, en mäkta stor bågformad saluhall, omfamnande den vitt kända Trajanuskolonnen, täckt med målade figurer. Allra högst upp, på femte våningen kan Martialis framför de många fiskdammarna fyllda av levande fisk fundera på hur en fet rödbarb ska anrättas. I våningen under huserar penningväxlare och myntslagare i praktfulla salar, och därunder dignar i två plan allehanda exotiska varor från orienten. Ovan bottenvåningens frukt- och blomhandlare finns allsköns viner och oljor, och det ska noteras att på domstolsbasilikans ena sida står inskrivet ’De manubiis’, detta är byggt med dakiernas guld. Det stod dem dyrt att återigen sätta sig upp mot den romerska överhögheten. Och de av krigsfångarna som inte hade lyckan att bli slavar, hörs inte långt härifrån roa folket med sina dödsföraktande gladiatorkonster.

En av hans kollegor förklarar med vältalig retorik att: ”Det som gör livet lyckligt att leva, Martialis, är detta: en förmögenhet, som inte förvärvats genom arbete utan genom arv, en egendom, som inte är ofruktbar, en härd, som inte slocknar, inga processer, få visiter, ett lugnt sinne, en utmärkt hälsa, en frisk kropp, frimodighet utan överdrift, jämlikar till vänner, gäster med gott humör, ett dukat bord, nätter utan fylla eller bekymmer, en kvinna som är kysk utan att vara sträng, en sömn, som gör mörkret kort, tillfredsställelsen med vad man är utan åtrå efter något annat, ingen fruktan för livets slut men inte heller någon längtan efter det.”

Martialis förläggare Tryfon är en av de få oförskämt rika, en som till kvällsorgien kan bulla upp med allt från vagnar med helstekta suggor till berg av grillade hasselmöss i honung och vallmofrön. De stora flertalet av Roms nära en och halv miljon invånare, de som inte åtnjuter fri mat och fritt husrum likt slavarna, får dock mestadels nöja sig med ’bröd och skådespel’. Men livet som arbetslös och understödstagare var på den tiden knappast någon skam, utan det mest naturliga i världen. De rika patriciernas alla klienter ägnar hela förmiddagen till att besöka sina välgörare för att i all underdånighet erhålla någon liten pung med klingande mynt. Och har man ändå arbete, är mer än hälften av årets dagar tack vare allsköns gudar ändå helg- och festdagar. Får man sedan så nog av Trajanus underhållning, som långt överträffar vår tids TV-underhållning, från vadhållningen vid Circus Maximus hästkapplöpningar till Colosseums slaktande av kämpar och vilddjur, så finns ju termerna, de offentliga baden att frottera sig i. Och det är här någonstans bland svettbad, kallbad, varmbad, karbad, simbad, gymnastik och massage som den tidigare slaven, men nu vräkigt stormrike Trimalchio, en av Roms tusental miljonärer, möter Encolpio och Ascilto, oförglömligt gestaltade som ett slags antikens vagabonderande hippies i Fellinis ’Satyricon’.

Likt de fåtaliga palatsens skimrande glans bland ruffigt skumma nästen och skyhöga bräckliga hyreshus kallade insulae, smälter Trimalchios tungt sitt gästabud på en silversoffa, medan pöbeln, Encolpio, Ascilto och Martialis får hålla till godo med enkla sängar av murverk med halmmadrasser. Måhända lever de dock bättre upp till den samtide Juvenalis påbud om ’en sund själv i en sund kropp.’ Endast de som bor på landet får dock sova i godan ro. Kejsartidens trafikgissel står inte långt efter vår tids enerverande biltrafik. Caesar hade på sin tid utfärdat ett dekret som förbjöd all trafik på dagen, med undantag för vestaler och översteprästers processioner. Följden blev att drömmarna far som oroliga vindilar över andrahands-, tredjehands- och fjärdehandshyresgästernas torftiga halmgärden, ackompanjerade av en oavbruten ström lastdjur, pådyvlade av frodiga svordomar och piskors slag. Hyreshusen skakar och faller inte så sällan isär, erbarmligt dåligt byggda som de är, medan brandlarmen går titt som tätt. Vid den stora branden år 64 efter Kristus passade Nero på att lägga skulden på Kristi efterföljare. De få martyrer som lejonen fick festa på blev dock till en mycket god reklam för denna nya religion som bjöd på slagfärdiga nyheter som endast en gud, ett nog så revolutionerande inslag i ett rike där vissa städer lär ha haft fler gudar än innevånare.

Trajanus själv blev i kraft av den ’skräck hans trupper ingav, och den tillförlit som hans själv ingav’ upphöjd till gudomlighet. Under hans välde införlivades Assyrien och Babylonien som romerska provinser, gränsvallen Limes anlades för att skilja sydtyska romarriket från Germanien, och då ledde verkligen alla vägar till Rom, en verkligt mångkulturell stad fylld av all världens folk, ett konsumtionens paradisiska Babylon, en fantastisk syn för nykomlingar, handelsresande, ditförda slavar, en fåfänglighetens huvudstad gisslad av Martialis satiriska småvers. Kejsaren själv var givetvis den rikaste av alla, och höll sig med slavar för de mest besynnerliga göromål, en av de fyrahundra underlydande lär ha haft som enda uppgift att hålla reda på Trajanus säkerhetsnålar, en annan ägnade hela dagen åt att putsa servisens gafflar. Men detta lätt dekadenta överdåd var inte enbart romarrikets storhetstid, utan häri låg också dess öde beseglat. Vällustingar som ägnar sig åt grekiska dramer, filosofiska grubblerier, skrattar åt Martialis satirer, låter kvinnorna delta jämsides männen vid måltiderna är inga goda krigare, och romarrikets framtid krävde att gränserna ständigt utvidgades. Vissa forskare hävdar förvisso att det var romarnas krav på fullödiga vatteninstallationer, med ett välutvecklat ledningssystem i blyrör från var och en av stadens fjorton akvedukter, som förgiftade den romerska aristokratin.

UPP   Tillbaka

2001 Calimero