Bakom en halvöppen dörr intill torgets apotek står en kvinna med frågande uppsyn. Hon kisar mot skarpa solen. Hon tycks tidlös, som om hon alltid hade stått där. Och bakom tidningskioskens överflöd av publikationer sitter en gumma på en stol och löser korsord. Jag har sett dem där år efter år. De tillhör torgets fasta inventarier. Den ena är en av kvarterets dårar, en sådan som man förr benämnde byfåne. I Italien har de avskaffat mentalvården sedan länge. Man anser att om man ändå inte kan hjälpa de sinnessvaga så är det bättre att de lever bland vanliga människor istället för stängas in på sjukhus. Och här fungerar det, kanske just för att Trastevere med sina runt 15 000 invånare är något av en egen småstad mitt i världsstaden Rom.

På väg nerför Via del Moro hälsar jag på de tre systrarna som för det mesta sitter utanför det gamla caféet på hörnet. Det växer gräs mellan gatstenarna under deras stolar och luktar av gammalt damm. Den vita strimman tvärsöver gatan är inte något ströljus, det är mjöl. Bakom en oansenlig träport gömmer sig ett varmt väldoftande bageri, min son brukade bli rädd för elden bakom ugnsluckornas små fönster. Avlånga ciabatte köps nygräddade av en mjölig bagare. Dörren intill bjuder istället färsk pasta och alldeles särskilda såser med doft av basilika.

Här finns det nödvändiga och det möjliga, i Trastevere tror sig romarna finna det verkliga Rom, det är hit de vallfärdar för att uppleva Rom. Och ska man bo någonstans i Rom så är det just i Trastevere. Till och med salig drottning Kristina visste det. För en så där drygt trehundra år sedan konverterade hon till och med till katolicismen och abdikerade från tronen bara för att komma hit. Hon installerades ståndsmässigt i Corsini-palatset, strax intill Settimiana-porten, ett kvarglömt fragment av Marcus Aurelius gamla stadsmur. Mittemot ligger Villa Farnesina, ett av Luthers hatobjekt. Det uppfördes under högrenässansen av den stormrike bankiren Agostino Chigi. Han lär ha varit så excentriskt överdådig vid sina banketter att han vid ett tillfälle lät guld- och silverservis åka med dukar och allt rakt ner i Tibern efter avslutad måltid. Året därpå lät han gifta sig med en kvinna som redan skänkt honom fyra barn, och detta i påvens åsyn, mitt under en fest.

För Luther var Chigis tillställningarna några av de värsta exemplen på katolicismens dekadens. Luther förstod ju aldrig riktigt det här med teater, att människorna runt Medelhavet alltid försökt att dramatisera den annars så Norénskt svåra vardagen. Kristina förstod däremot, (hon visste nog till och med att det under Tiberns vågor fanns ett nät som fångade Chigis hela servis). Hon kom ju knappast till Rom på grund av några religiösa grubblerier, utan hon ville helt enkelt bort från vardagens tristess i Stockholm. Men hennes libertinistiska jargong och jakt på världsliga utsvävningar höll på att bli för mycket till och med för påven och hans kardinaler.

Och även idag finns det världsliga nöjen i överflöd i Trastevere. Just av de slag som berikar vardagen, aktiviteter som italienarna vet att de ändå måste utföra: som att äta, som att umgås med varandra. Ingen annanstans i Rom finns lika många barer, krogar, restauranger, trattorier och andra utskänkningsställen koncentrerade på så liten yta. Och när jag vandrar där från ställe till ställe, känner jag ibland alla feta, halvklädda, skrattande lunchgäster igen bilder från en film. Jag slår mig ner i solen hos Augusto, tar ett glas friskt, rött vin och kommer ihåg Fellinis 'Roma'. Där är den romerska vardagen så särskilt speciell att den på filmduken blir till konst. Runtomkring mig är det lika fullt nu vid lunchtid som till kvällen. De unga tjejerna i tomatkladdiga förkläden rabblar snabbt upp menyn, någon tryckt dito finns inte. Strax intill mig sitter en ung man nonchalant bakåtlutad med slutna ögon. Med sitt lockigt svarta hår, kraftiga haka och raka drag är han ett exempel på hur historien ännu är vid liv, han kunde vara en överlevd romersk kejsare. Bakom honom är det lilla torget en enda stor bilparkering, där står till och med en husvagn. Men den har visst alltid stått där. På dörren har kyrkoherden satt upp en liten lapp för att annonsera sitt kommande besök.

Men när jag träffar Antonionis blondin, den numer något till åren komna skådespelerskan Monica Vitti, så rynkar hon på sin vackert spetsiga näsa och utbrister, som så många andra kritiker, att Trastevere helt håller på att förvandlas till en turistattraktion. Hon är väl rädd att hela Roms innerstad ska bli till ett gigantiskt levande museum, samma öde som drabbat många tyska och franska stadskärnor, där allt känns som en nostalgisk pastisch på en sedan länge glömd tid. Men jag tror inte det är någon risk i Rom. Här lagras epok på epok, som på Forum Romanum där man måste konsultera bok efter bok för att begripa sig på vilket byggnadsfragment som hör till vilken kejsare, vilken framgrävd stadsplan som hör till vilket sekel. I den eviga staden fortlever olika tidevarv bredvid varandra och framtiden hotar aldrig forntiden. Alla de konstnärer, journalister, mediaarbetare från när och fjärran som numera bosatt sig i Trasteveres lyxrenoverade gamla hus utgör i mina ögon bara ytterligare ett historiskt lager som lägger sig över de andra. Och de har långt ifrån tagit död på livet här. Och varför överhuvudtaget bry sig om förändringen? Romarna är själva som stadens katter, de gassar sig i solen på sina monument, omedvetna om historiens gång, glömska av fornstora dagar, likgiltiga inför vår tids medelmåttighet.

När jag sedan i eftermiddagssolen passerar piazza San Egidio förvånas jag över att polisen för en gångs skull är så effektiv med att både bötfälla och sedan genast bärga bort alla felparkerade bilar. Men efter en stund så inser jag varför, här bereds plats för några svarta Mercedez av den dyrare klassen. Ur stiger förmögna män med sina GSM i handen, på väg till il Centro culturale 'Pitigliano' , en av Trasteveres många judiska föreningar. Och judarna har funnits här sedan romarriket. Roms allra äldsta katakomb återfinns också i Trastevere. När jag passerade här under förmiddagen tittade jag in på Museo del Folklore. Också där avslöjas ett helt annat Trastevere.

Stadsdelen var en veritabel hamnstad till för bara ett sekel sedan. Då var de smala gatorna fortfarande fyllda av sjömän och handelsmän från hela Europa. Romantikens konstnärer letade modeller bland slaktardrängar och horor. Här fanns anletsdrag bevarade från romartiden då etrusker, syrier, galler, sanniter och andra folkslag fann sina boplatser på den här sidan av Tibern. Kvarteren var dock inte särdeles säkra. Dåtidens trasteverianer lär ha varit lika snabba i käften som med kniven. Ett ögonkast för mycket på deras överallt lovordade kvinnor kunde lätt resultera i att man blev nedstucken. Och Tibern var en levande naturkraft som fritt flöt fram, utan dagens stödmurar. Hus och palats reste sig direkt ur den forsande floden och Ripa Grande, i den andra änden av Trastevere, höll samma klass som Genuas och Venedigs hamnar. Skeppen lade till nedanför det stora Ospizio San Michele där kulturministeriet idag håller till.

En av de som sökte sig till hamnens spartanska och gästfria värdshus var Markis de Sade, och ska man tro hans belackare var han inte endast på jakt efter det vita Frascativinet. Men han lät sig förföras av ett helgon, av Santa Cecilia vars kyrka ligger snett emot San Michele. Han återvände gång på gång till Stefano Madernos staty som förevigar det unga, just mördade helgonet. Nunnorna som släpper ner mig till kvarlevorna nere i kryptan försäkrar mig att där finns kyrkans grundstenar, bara något sekel äldre än Kristus själv. Men idag tycks det mig som kyrkan tillhör alla tider och stilar: här blandas allt från romansk till gotisk till nyklassisk stil. Kampanilen vid kyrkans lilla förgård synes dessutom stå snett, och det är mycket riktigt det enda lutande tornet i Rom.

En bit upp på gatan kikar jag in hos en av Trasteveres många hantverkare. Han säger att han egentligen redan borde ha slutat dagens arbete, men fortsätter idogt att bearbeta underdelen av ett spegelbord i typisk romersk barochetto-stil. Han förklarar att han har fullt av beställningar från London och New York, så arbetsdagarna blir längre än vanligt. Och han beklagar sig över att hans dotter satsar på ett fast jobb, hon vill inte in i det här limdoftande dammet. Han är typisk för det italienska småföretagarlivet. Trots att landet har statsfinanser som är sämre än de svenska finns här alls ingen krismedvetenhet. Kanske är det därför kriser kan komma och gå, utan att någon i den eviga staden egentligen märker det.

På väg tillbaks i motljuset på Via Lungaretta går jag förbi någon vadslagningslokal och slinker in hos min vän bokhandlaren. Även han är med sina stålbågade glasögon och sitt yviga skägg en typisk småföretagare. Bland hans överfulla bokhyllor kan man stå och hänga hur länge som helst, här står tiden stilla. Han brukar få dechiffrera italiensk politik åt mig, som häromåret när Berlusconi blev vald. Jag trodde först att valet var ett välregisserat mediajippo iscensatt av en sällsynt cynisk mediamagnat. Men så lättlurade är inte italienarna, rättar mig min bokhandlare. De visste mycket väl vem Berlusconi var: att han var en fortsättning på det gamla systemet, på den gamla romartidens klientilism: du gör mig en tjänst så gör jag dig en tjänst. Och det är just alla dessa skuldförbindelser, vare sig de nu grundar sig på korruption eller en av civilisation framtvingad vänskap, som gör att italienarna kan leva livet. Men de lever förstås knappast upp till någon europeisk standard.

Och ingenstans finns här i Trastevere egentligen något av den moderna tiden, alla hus tycks lika gråmurrigt ålderdomliga. Allt går i samma nyanser, allt i samma blandning av olika stilar, som dock på något vis känns trygga och redan bekanta. Men bakom en mossgrön mur som krönts av vasst glassplitter på Viale Trastevere, denna starkt trafikerade gata som tyvärr splittrar Trastevere i två delar, där ligger ett riktigt litet modernistiskt arkitektursmycke som inte tillhör denna värld. Jag uppsökte den adressen en gång för att skriva in min son på dagis. (En inte helt lyckad idé skulle det visa sig. Han vägrade lära sig italienska, men de andra barnen lärde sig däremot åtskillig svenska.) Den lilla grusgången leder fram till en byggnad helt i vitt med svarta fönsterprofiler. Höjdpunkten är den vackra vida spiraltrappan som helt vit välver sig upp med en transparent glasvägg som fond. Det egendomliga är att trappstegen alla är olika höga och långa, det gör att man inte blir trött när man går upp, till slut nästan flyger man ut på golvet högst upp. Det får mig och tänka på barockens skenperspektiv och lek med människans sinnen, trots att detta modernistiska verk är byggt under Mussolinis nog så fantasilösa regim. Arkitekten Luigi Moretti trodde väl som så många andra att fascismen var revolutionen, samtidigt tog han sig, lik en hel del andra italienska intellektuella, friheten att göra som han ville. Eller så visste redan den unge arkitekten att han som gammal skulle väga runt hundrafemtio kilo, och att endast en sådan här trappa skulle passa...

Vaktmästaren som släpper in mig erkänner utan omsvep att han saknar Mussolini. Och han berättar att det här huset har råkat samma öde som de gamla romarnas tempel. Det mesta av marmorfasaden är bortförd, återanvänd i andra byggen. Han beklagar dessutom att Trasteveres gamla bordellerna inte finns kvar, och förklarar hur Mussolinis propagandaminister Starace gjorde en minderårig flicka med barn. Han sänkte sedan helt sonika myndighetsåldern för att ta udden av de katolska protesterna.

Skymningen tätnar ovan platanerna. Fasaderna sjunker in i sig själva. En bris från havet letar sig fram mellan husen. En ny stad av neon och skyltfönster tänds upp. Jag styr mina steg tillbaka till Santa Maria in Trastevere. Det är dags för en aperitif på ett av utecaféerna före middagen. Och jag tänker att kanske stod romarna ut med vår drottning Kristina just därför att Santa Maria in Trastevere är den äldsta kyrkan i Rom som tillägnats Madonna-kulten. Katolikerna har ju en alldeles särskild, om än tudelad, syn på kvinnan. Firandet av Madonna dei Carmine första lördagen efter den 16 juli varje år, är också det en avyttring av Maria-kulten. Markis De Sade noterade däremot syrligt att den heliga jungfrun bara skapat munkar och fegisar, medan antikens dyrkan av Minerva och Venus gjorde mäntill soldater och hjältar.

Själva kyrkan Santa Maria in Trastevere är grundlagd någon gång på tvåhundratalet. Och även här så avslöjar målningar, ornament och tillbyggnader lager på lager av historia. Innanför de fem stora järngrindarna möter jag först en hel vägg med klotter från romartiden. Inne i kyrkan står några barn förhäxade framför två stora ögon. De är något blodsprängda och ser ut att flyta helt fritt mot freskomålningens blå bakgrund. Vaktmästaren som just är till att stänga nickar gillande och säger att det är två tjurögon. En av de familjer som bekostade en av kyrkans många ombyggnader hade just en tjur på sin vapensköld. Ovanför altaret finns det konstfullt utförda mosaiker av bysantiskt snitt. Till vänster luras blicken in ett barockfönsters förvridna perspektiv.

När jag kommer ut är himmelen helt mörk och Santa Maria in Trastevere ligger upplyst i ett guldaktigt sken. Slaktaren slipar sina knivar i sin omsorgsfullt rengjorda butik, grönsakshandlaren plockar in trälådorna med lök, tomater, rucola och frukt. Ståljalusierna rasslar ner på plats. I barer och restauranger tänds alla ljus, dörrarna slås upp. En tät ström av människor och bilar i jakt på parkeringsplatser strömmar in i Trastevere, fyller upp gata efter gata. Hela stadsdelen blir med ens trängre och trängre. Människor skyndar från bar till krog, som om de hoppades på att någonstans råka en strippande Aichè Nanà från 'La dolce vita'. Chansen är betydligt större att skymta Gina Lollobrigida eller Marcello Mastroianni i vimlet. Jag går iväg några kvarter till Dar Poeta. Inne bland de fullsatta träborden äter tyskarna sin specialare, en pizza med nutella och fet riccottaost. Det är trångt, bullrigt och svettigt, men det finns alltid någon ledig plats. Stefania tränger sig fram mellan borden med en karaff vin, spiller och skrattar. Ute är det natt. Katterna käkar pasta på små plasttallrikar under bilarna. Bakom en oansenlig dörr på Vicolo del Cinque säljer brasilianskorna utsökt kladdiga bakelser mitt i natten. Jag köper en påse full och går vidare till biografen Pasquino för att se en rulle.

Publicerad i tidningen RES