Men en dag så går det upp för Truman Burbank att hans perfekt inrutade medelklassliv är en chimär. Och vem har inte som liten haft den paranoida drömmen att hela verkligheten är ett iscensatt skådespel där alla utom en själv spelar med, för att sedan växa upp och upptäcka att vi alla är skådespelare, livet är en teater. Truman Burbanks liv är en analogi för våra egna liv, där vår verklighetsuppfattning hela tiden bekräftas av press, radio och teve, där också vi påtvingas ett öde som kanske också visar sig vara helt och hållet fiktivt från början till slut.

Finns det platser på jorden där ett sådant liv kan levas, platser så verkliga att ingen skulle kunna tro att de är helt och hållet uppdiktade? Jovisst, den pastellfärgade snickarglädjen Seaside i Florida passar helt och hållet in på beskrivningen. Och bland både medelklass och designmedvetna har Seaside hyllats som ett bevis på att den amerikanska småstaden är vid liv. Denna ikoniska idyll ligger drygt fyrtio mil från Miami, mitt i hjärtat av Floridas träskmarken, och stod färdigbyggt år 1981. Det är nu inte vilken liten semesterort som helst.

Grundaren Robert Davis hade ärvt en hel del mark vid Florida Panhandle och bjöd i början av åttiotalet in stjärnarkitekter som Leon Krier, Steven Holl, Deborah Berke, Walter Chatham och Aldo Rossi till att bygga drömstaden Seaside. Prins Charles assisterade med goda råd helt i linje med hans historicistiska nostalgi. Idéen var ingen mindre än att pånyttföda den amerikanska småstadsdrömmen, att återuppväcka gamla ideal och slå ett slag för en helt ny stadsplanering på människans villkor.

Den amerikanska pressen myntade entusiatiskt begreppet 'The New Urbanism'. Här byggdes fotografiskt perfekta trähus, klassicistisk kitsch, trångt och gemytligt, utan biltrafik, helt i mänsklig skala och med täta avstånd. Husen ligger så tätt att här inte finns någon plats för swimmingpools, och inte heller någon golfbana. Här ska man först och främst umgås, stötas och blötas. Vid stranden har man vinnlagt sig om att rädda alla sandklitter genom att bygga breda spänger ut över sanden. Att träda ut över plankorna om morgonen är som att gå ut på en scen. Kanske var det med en sådan upplevelse i minnet som någon av Hollywoods filmmoguler insåg att Seaside var perfekt som stage-set. Staden kunde inte vara bättre, den var ju själv beredd att spela huvudrollen.

Det var inte heller några större problem för Hollywood att hyra in sig i princip överallt under nära nog ett halvår. I denna förmenta förlaga till framtidens stad bor ingen permanent. Två tredjedelar av Seasides alla bostäder står till uthyrning, och hyrs under semestern av välbeställda unga Ivy League-par till skyhöga priser. Här kan de köpa sig en livsstil för några veckor, på ett ännu mer övertygande sätt än när de handlar Gucci och Armani hemma på Manhattan.

Parallellen till den svenska åttiotalsarkitekturens tal om stadsmässighet och trädgårdsstäder är slående. Visserligen är inte Haga i Göteborg och Södra Station i Stockholm lika lyckade som Seaside. Men syftet är att det ska se ut som stad, trots att det som byggs saknar alla dessa konflikter och all denna kaos som kännetecknar den riktiga staden och det riktiga livet. Disney har mycket riktigt blivit så inspirerade så att de byggt en kopia av Seaside i Florida, men med det än mer pretentiösa namnet Celebration.

Nu blir inte Truman Show mer än ett lamt försök till en metafilm om reklamvärlden. Lumet lyckades bättre i 'Network', Bertolucci i 'La mort en direct', Gabriele Salvatores i 'Nirvana'. Truman Burbank får dock en chans till ett riktigt liv. Seaside förblir däremot en stad som vill vara en scen som vill vara en stad som vill vara scen...

Publicerad i GP