Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Stadsplaneringens regissörer

Av Leo Gullbring
Så där stod vi på piazza Maggiore i Bologna. Och trots att det är ’ferragosto’, alla är på ferie, ställer stadsbyggnadsborgarrådet upp som tillförordnad borgmästare. Mina medresenärer, politiker i Malmö stadsbyggnadsnämnd och tjänstemän, arkitekter från stadsbyggnadskontoret tittar storögt in i Palazzo d’Accursio rikt dekorerade salar.


  

Detta är allt något annat än Triangeln, Potatisåkern och Malmös kommunala korridorer. Och detta är mer än ett trettonhundratalspalats för någon kardinal som blivit stadshus, här finns numer också ett museum fullt av Morandis stilleben och även fascistepoken har lämnat spår i kassettakens listverk. Nå, vi är här för att dryfta hur man bygger universitet, jag har som reseledare föreslagit Bologna eftersom man ståtar med världens äldsta läroinstitutioner. Och stadsplanerarna från Malmö vill veta vilken roll arkitekturen spelar när nu även Bologna bygger nytt? ’Arkitekturen är knappast den avgörande faktorn!’ svarar Paolo Ferratini, ’vi måste först skapa kulturella mötesplatser i staden, där olika medborgare kan mötas, så vi inte får utpräglat monokulturella miljöer som dör när institutionerna stängt för dagen. När det gäller Umberto Ecos institution i det gamla tobakskomplexet, så planerar vi att komplettera med ett konstmuseum och ett filmhus. Först när vi löst denna planering kan vi börja diskutera arkitektur.’

Svaret blev något av en tankeställare för de malmöitiska planerarna och politikerna. Deras italienska kollegor tar fasta på stadsrummet, redan Leon Battista Alberti predikade att arkitekturens uppgift är att bidra till helheten. Jerker Söderlind undrar i sin bok ’Stadens renässans’ varför trettiotalets stadsplaneideal fortfarande regerar så starkt i Sverige, trots att så mycket annat från den tiden gått vägen till historiens sophög. Och det är minst sagt underligt. Hemma i Sverige går jag till lekparken med barnen, bara för att sitta och vänta medan de leker i den ergonomiskt funktionella lekmaskinen. Och jag suktar efter förströelse, efter fika, krog, träffpunkter där man råkar andra människor. Var finns civilisationen i ordets sanna bemärkelse, var finns stadsrummet? Varför ifrågasätter våra planerare fortfarande inte denna rest från femtiotalets ABC-stad? Samma zonplanering kännetecknade Skarpnäck, Starrbäcksängen, Södra Station, Norra Hammarbyhamnen, listan är lång. Klädseln har förändrats sedan miljonprogrammets dagar, men denna så kallade stadsmässighet är inte mer än bilden av staden, en visuell synvilla. Men man får gå längre tillbaks än till trettiotalets ’Acceptera’ för att finna de positivistiska ideal som fortfar att spöka, trots att de i filosofi och naturvetenskap sedan länge förkastats. Här finns tron på att sann kunskap uppnår man genom att namnge allt, förklara, särskilja, kvantifiera, med det oväntade resultatet att människan helt förnekar sig sin själ, för att istället villigt förslavas av det materiella, det noggrant beskrivna och katalogiserade. Och detta stadsplaneideal ser på staden som bestående av atomära objekt, där de historiska resterna, numera turistiska attraktionspunkterna uttrycker en svunnen tids auktoritära, patriarkaliska,hierarkiska ideal, medan vår tid representeras av alltmer diffust differentierade okontrollerbara zoner varemellan avstånden inte räknas i meter utan i minuter.

Men jag har kanske fel, kanske är det inte så att planerarna lever kvar i en föråldrad filosofi, med utgångspunkten i vad som varit istället för vad som skulle kunna vara. En annan möjlig förklaring är ju att det gått lika långt som i USA. Det är polisen och försäkringsbolagen som står för regin när i stort sett varje kvadratmeter ska formges: inget oförutsett ska kunna hända, varken nu eller i framtiden, och försäkringspremierna kan bibehållas oförändrade. I stadsplaneringen skönjs en återgång till den gamla stadens morfologi, dess axlar, dess kvartersrum, de storslagna gesterna. Joseph Kleihues’ och Hans Stimmanns så kallat kritiska rekonstruktion av Berlin är bara ett exempel på hur staden förvandlas till ett museum. Man har helt enkelt gett upp alla förhoppningar på en stadsplanering som uttrycker vår egen tid. Mot ett nyliberalt kaos, mot det moderna projektets kris, upphöjer man det postmodernt fragmentariska citerandet till gyllene regel. Svaren står att finna i det förflutna, vår tid är hopplöst oförstådd. Och samtidigt fortfar man se staden som en statisk entitet sammansatt av den traditionella stadsplaneringens byggelement av olika funktion och form.

Resan till Bologna inträffade för några år sedan. Nu sitter jag återigen därnere, denna gång i Venedig. Läser Ermanno Cavazzonis pikaresk ’Il poema dei lunatici’, förlagan till Fellinis sista film (på svenska blir titeln vackert nog ’Dårarnas poem’). Och han beskriver hur aztekerna helt enkelt bara försvann när de spanska skeppen stod i kö för att röva deras guld. De bygger inte längre några städer, de nöjer sig med att föreställa sig dem, de lämnar klippblocken ohuggna, kontemplerar en bit marmor i timmar, säger att skulle bli en bra arkitrav, finner en bit beryll, men låter smaragderna, acuamarinerna förbli gömt, presenterar varandra det ena projektet mer fantasifullare än det andra, fulla av akvedukter, torn, broar, offentliga badinrättningar, observatorier... Deras byggnorm är att lämna allt som det är, deras städer förblir i sin mest dolda form, som berg, och deras rädsla för conquistadorernas återvändande gör deras civilisation mer levande än någonsin, materien bjuder dem ju inte längre något motstånd. Till och med deras skriftspråk har helt förvandlats. De har inte slutat att skriva, istället säger de, att överallt är det skrivet, de väntar tills en stenskiva lossnar från en klippvägg, läser tidens historia: här levde en mollusk, och nu är den död, det är skrivet med en spiralliknande skiss, och här fanns ett fält av ormbunkar. Det vi kallar fossiler har blivit aztekernas nya alfabet.

Är detta månne en bild av vår tids stad, till brädden fylld av imaginära möjligheter, uppbyggda av disparata intryck, bilder, platser, människor? Jag söker upp Bernardo Secchi, en av de mer tongivande italienska stadsplanerarna,. Han ifrågasätter våra metoder för att beskriva staden och tar Charles Rosens utläggningar om musiken som utgångspunkt för att visa hur man under hela den moderna perioden, från renässansen fram till 1800-talets slut, komponerade med stora ’prefabricerade material’ födda ur musikens historia. Men mellan Mozart och Schönberg försvann viljan att använda dessa byggnadsblock. Kompositörer som Debussy, Webern, Berg skrev istället not för not. Beskrivningen passar mer än väl in på arkitektur och stadsplanering. Renässansens fokus på det oändliga var en reaktion mot den medeltida stadens till synes kaotiska fragmentarisering, barockens sökte istället det sublima, medan den politiska och industriella revolutionen eftersträvade det ordnade, hierarkiska, allt samlat i slutet av 1800-talet i enhetliga språk uttryckande en rent kartesiansk rationell kontinuitet med ett flertal givna urbana ’gestalter’ som centralitet, regularitet, maskin, berättelse. Men detta eklektiska betvingande av identitet och särskildhet förbyttes under 1900-talet i sin motsats, i en stad skriven not för not, som överger den gamla syntaxen, där istället enskilda arkitektoniska solitärer står i blickpunkten, inte längre stadsrummet självt, samma diffusa, differentierade stadsbild som återfinns hos Joyce och Musil, samma dissonanser som i ett framförande av en Karl-Erik Wellin. Den stad våra kroppar erfar är ett pussel av strukturer, ett kollage av olika identiteter till synes slumpmässigt sammansatta.

Och lika mycket som ett vittnesmål över det moderna projektets kris, hur drömmen om en ny ordning förbytts i en ständigt alltmer accentuerad separation och fragmentarisering, uttrycker vår tids stad också en frihetslängtan: livet ryms inte längre i de tidigare ramarna. Det är ett ofrånkomligt faktum att stadens byggda objekt och dess invånare idag har individuella biografier, ofta utan någon inbördes relation. Platserna blir till ett ingenmansland av transportsträckor, tekniska installationer, överblivna ytor, staden, med Los Angeles som det kanske mest extrema urbana landskapet, framstår alltmer som en bok överklottrad av korrektur. Och Secchi menar just att det är just denna fragmentarisering som fått många stadsplanerare och politiker att längta en återgång till nyklassicistiska ideal, de klarar inte av att konfronteras med brytningen mellan det moderna och vår samtid, de förmår inte hantera de snabba förändringarna av både tids- och stadsrum. De ser dagens stad som en degraderad form av den gamla staden och försöker vrida klockan tillbaka, istället för att se den nya tidens möjligheter, de fortfar att se staden som en statisk istället för en organiskt växande enhet. Resultatet blir en rent visuell stadsbild, som ett nostalgiskt fotografi, utan relation till människorna, en slags fetischering, som Feuerbach uttrycket det redan i mitten av artonhundratalet: ’vår tid föredrar avbilden framför tinget, kopian framför originalet, framställningen framför verkligheten, skenet framför varat’.

Secchi betonar att det urbana landskapet morfologi inte beror på någon rent funktionell eller stilistisk utveckling, och hur lovande den IT-samhällets virtuella stadsrum kan tyckas, är det istället västvärldens stora tema, hur vi hanterar förhållandet mellan individ och massa som är den avgörande förändringsfaktorn. Stadens form förändras i takt med våra förändrade ideal rörande solidaritet, tolerans och respekt. Det handlar om enkla saker som var vi drar skiljelinjen mellan det offentliga och det privata rummet, vårt förhållande till den egna kroppen, till andras kroppar. Ur en annan synvinkel handlar det om demokrati är majoritetens förtryck av minoriteten, eller om man istället ska läsa in den ursprungliga betydelsen, respekt för minoriteter. Och när ’Reclaim the City’ ockuperar en gatusnutt är nolltolerans knappast rätt bemötande, protesten är värd respekt som en gång striden om Kungsträdgårdens almar. Återigen har vi en kamp om det offentliga rummet, i en tid när det alltmer privatiseras, och som til syvende och sist handlar om vår demokratis överlevnad, vårt samhälles relationella struktur kräver ett offentligt samtal som förutsätter existensen av det offentliga rummet.

Secchi själv är likt planerarna i Bologna mer upptagen av att bygga stadens rum än dess arkitektur. Modernismens kris måste konfronteras, det finns ingen väg tillbaka, vi måste finna uttryck för vår egen tid. Om han ser någon väg ut så är det inte desto mindre ett traditionellt försök att återskapa den offentliga platsen, men med nya strukturer som tar fasta på skillnader i livsstilar och inte försöker förkväva dem, som utgår från vår egen tid. Dessa platser utgör oaser som binder samman, som ger form och gestalt åt en kaotiskt urban scen, som söker en ny episk karaktär. Och han betonar att vi bör lära av den medeltida staden. Den var förvisso organiserad runt katedralen, till skillnad från vår tids policentriska stadsbild, men dess platser var inte på modernistiskt manér entydiga helt igenom definierade ytor, utan mångtydigt tolkbara. Och den stadsplanering Secchi, och många av hans italienska kollegor, förordar påminner mig om Federico Fellinis orkestrerande av en filminspelning, medan vår egen stad mer och mer blir lika musealt vacker men död som en film av Bille August.

Den holländska skolan, med företrädare som Rem Koolhaas och Adrian Geuze, tycks vara mer inne på att glorifiera stadens övergivna ytor, dessa terrain vague som Stefano Boeri talar om, och man verkar mer inspirerade av Michelangelo Antonioni och Wim Wenders. Och Geuzes hårdgjorda, metalliskt neonskimrande torg Schouwburgplein i Rotterdam, i ’dirty realism’-stil med kranar och skateboards och allt, fungerar och ger gestalt åt ett splittrat stadsrum, samtidigt som här inte definieras vad som ska hända, utan istället upplåter en scen att tas i besittning. Attityden påminner också om Barcelonas MBA-plan, denna redigering av staden, detta uppsökande och förädlande av stadens ofullkomnade kulturella noder. Och denna dröm om en annan stad är lika berättigad som detta ’om’ som utgör den röda tråden i José Saramagos historia om Lissabons belägring.

Och det händer att jag följer med på arkitekturelevers studieresor. Det är ett egendomligt tidsfördriv. Man jagar runt efter tidskrifternas mest spännande objekt, kör kors och tvärs i den urbana smeten i jakt på det arkitektoniskt unika. Stefan Alenius säger att arkitekturen är ’den byggda bilden av oss själva’, men snarare är den allt som oftast ett uttryck för vår likgiltighet. Arkitektur med stort A har blivit något oerhört sällsynt. Såvida man nu inte just befinner sig i en stad som Venedig, som i sig självt är arkitektur från början till slut. Där finns en etisk dimension som helt gått förlorad i vår samtid. Och det finns ju de som vill riva departements-kvarteren i Stockholm City för att återuppföra Klara-kvarteren. Men formen i sig räcker inte för att återskapa livet från förr. Strax intill Santa Maria Gloriosa dei Frari, sitter en annan namnkunnig professor, Francesco Dal Co, arkitekturhistoriker, redaktör för anrika Casabella och ansvarig för bokförlaget Electas arkitekturmonografier. Han erkänner att i en samtid som blir allt svårare att förstå och förklara, är det lätt att på postmodernt manér försöka finna färdiga lösningar i det förflutna. Men det är en återvändsgränd. Och han hävdar att historien aldrig kan fungera som projekteringsinstrument, lösningen ligger inte i det förflutna, historien kan endast ifrågasätta och problematisera vårt förhållande till vår samtid.

Och han menar att inte bara turisterna tar miste på vad som egentligen är Venedigs charm, denna bild av en slags vag, romantisk harmoni. Men San Marco platsens skönhet ligger inte i någon harmoni. Byggnaderna visar istället på stora konflikter. Procuratie Vecchie står mot Procuratie Nuove, Sansovinos bibliotek mot Palazzo Ducale, och basilikan är både moské och bysantinsk kyrka. Samma konfliktualitet präglar piazza Signoria i Florens, där Vasaris Uffizi konfronterar det medeltida stadsmönstrets kaotiska struktur. Och dessa spänningsfält skapade av en arkitektur som är mer än sina materiella begränsningar, utgör dynamiska stadsrum, platser som livet tar i besittning. Och Dal Co understryker att historien handlar om konflikter, världen har fått sin form i konflikter. Jag drar mig till minnes Paul Valéry som hävdade att det största hotet mot mänskligheten är ordning och kaos. Harmoni är inget mål i sig, våra städer kan inte bli mer perfekta än våra egna liv. Och denna konfliktualitet är också en förutsättning för och ett resultat av det offentliga samtalet. Tron att det förflutna utgör en trygghet vi förlorat, en barndomens vagga vi åter kan krypa ner i, är bara en vår tids utopi, ett uttryck för vår rotlöshet. Inte desto mindre strävar många arkitekter efter en slags harmonisk arkitektur och stadsplanering, där det nya underordnas det gamla, där alla funktionella problem löses. Resultatet blir intetsägande fasader vid torg utan liv, allt annat än forum för mänsklig aktivitet. Och kanske beror på att man inte vill inse att barndomen är allt annat än harmoniskt, att vuxenlivets ’harmoni’ uppstår först när vi klängt oss fast vid en mängd helt godtyckliga trossatser om vad livet egentligen är, som fungerar som en slags självuppfyllande profetior, där vi nöjt oss med en slags ’sanning’ som sätter ord på och ’förklarar’ allt det som det nyfikna barnet upplever som oförklarligt och spännande mystiskt.

Min utgångspunkt till denna text var att skriva om vad svenska stadsplanerare inte läst. Men läsningen är i sig en del av problemet. Precis som arkitekternas centralperspektiv försvårar en föreställning om dynamisk rumslighet, så fjärmar stadsplanerarnas abstrakta analyser dem från den stad de tror sig studera. Och här finns en diskrepans mellan det institutionella ’vetandet’ och en direkta erfarenheten av antropologisk och semiotisk karaktär. I film, litteratur och konst återfinns ett förnyat intresse för staden, ofta sedd utifrån. Udda litteratur som Italo Calvinos ’De osynliga städerna’, François Maspéros ’Les passager du Roissy Express’ borde ligga på nattduksbordet. Ermanno Cavazzonis azteker är drömska gestalter i djungeln som pekar på det oundvikliga, att vi måste läsa läsa staden själv, dess byggnaderna, dess fasader, de lysande fönstren, människorna, händelserna, känna stadens odörer, dofter, känna ytorna, lyssna till staden som en levande organism, finna dess rent kroppsliga dimension, dess språk. Vi lever i en brytningstid, när de parametrar som styr det vi planerar redan förändrats innan ritningarna torkat. Men det finns ingen återvändo, svaret ligger inte i det förflutna. När Igor Stravinskij höll en serie föreläsningar vid Harvard i slutet av trettiotalet, i samband med att han återgick till klassicismen, hävdade han att traditionen inte är ett vittnesmål över ett avslutat förflutet, utan en levande kraft som ger liv till och som upplyser vår nutid. Och jag har en känsla av att Björk, Cindy Sherman och Carl-Johan de Geer, bara för att välja på måfå, har mer att säga än tusentalet stadsplanerare om hur vi kan förverkliga oss som människor och relatera till varandra i vår tids stad.

Några läsetips
’Storia dell’architettura italiana’, ed Francesco Dal Co, Electa
’Immagini della città contemporanea’, Bernardo Secchi
’Il poema dei lunatici’, Ermanno Cavazzoni, Bollati Boringhieri
’Historien om Lissabons belägring’, José Saramago
’The Urban Condition: Space, Comunity and Self in the Contemporary Metropolis’, 010 Publishers
’Città e società nel rinascimento’, Giorgio Simoncini, Einaudi
’Om fotografi’, Susan Sontag, Nordstedts
’Figures of Architecture and Thought’, Francesco Dal Co, Rizzoli
’Ideals in urban design - value of ideals’, ed Leo Gullbring, Malmö Stad
’Stadens renässans’, Jerker Söderlind, SNS förlag
’Upplysningens dialektik’, Adorno, Horkheimer KOLLA
’S,M,L,XL’, Rem Koolhaas, Bruce Mau, ed 010 Publishers
’Heteropolis: Los Angeles, the Riots and the Strange Beauty of Hetero-Architecture’, Charles Jencks, Academy Editions

ev citat i marginalen:

’the maximum organisational complexity attainable in a given system is determined by the velocity of communication exchange.’ Ilya Prigogine

’In the ”public” spaces of the theme park or the shopping mall, speech itself is restricted: there are no demonstrations in Disneyland. The effort to reclaim the city is the struggle of democracy itself,’ Michael Sorkin

UPP   Tillbaka

2001 Calimero