Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Venezia

Av Leo Gullbring
Dimman ligger tät över lagunen när vaporetton med ett fräsande ljud klyver den stilla vattenspegeln. På håll ljuder mistlurar. Och där dyker Venedig upp som en hägring omfluten av ett havs dunkla outgrundlighet.



Hur kan man komma på en sådan tanke, att bygga en stad på vatten, en rent poetisk inspiration, som vore den hämtad ur Calvinos bok ’De osynliga städerna’. Istället för fast mark valde flyktingar undan Hannibal och andra barbarer några gudsförgätna öar bland dyngiga vassruggar, som skulle visa sig vara idealiska för en handelsstad. På fastlandet ryktades det med skräckblandad förtjusning om kyrkor och palats av guld och marmor långt ute i havet. Men ändå inte helt genomtänkt. Sakta sjunker staden ner i dyn, för varje plötslig översvämning skräms fler och fler invånare iväg.

Båten angör kajen med en stöt. Hägringen blir till verklighet. Kajpromenadens stora stenblock fuktiga och kalla. Vattennivån högre än vanligt. Några gånger varje år täcks Markusplatsen av vatten. De gamla dräneringssystemen orkar inte längre. Någon meter upp på en fasad märken med ett årtal, 1966, senaste gången Acqua alta slog till, översvämmade gator, palatsens golv täckta av grumligt vatten.

Jag slår mig ner på café Florian, espresso och grappa. Bläddrar i John Ruskins ’The Stones of Venice’. Det hör till, kyparen uppskattar det. Turisterna svärmar framför Markuskyrkan. Sansovinos Procuratie Vecchie är mer i min smak. Undrar varför vår tid inte kan skapa lika vackra städer? Venedig är ett så uppenbart monument över människans vilja till att förandliga materien och därmed sig själv, ett vittnesmål över ett folks strävanden och drömmar, om just det som går utöver det rent nödvändiga, som handlar om det möjliga..Det är bara att undra varför vi som lever i den rikaste av tider bygger oss så torftiga städer?

Visst, det är lätt att bli drömskt nostalgisk i Venedig, speciellt nu efter det att dimman lättat, eller efter ett stilla regn. Det är som man kommer hit för att i några dagar leva i en annan tid, dagdrömmande om vad som varit eller vad som kunde ha varit. Här stör inga bilar. Endast människors ljud, högklackat som ekar mellan stenhusen, samtal, en båt som tuffar förbi, gondoljärers varningsrop. Venedig är en stor salong, byggd och brukad enbart av människor. En perfekt scen. Här kan Thomas Mann iscensätta sin ’Döden i Venedig’, Federico Fellini sin ’Casanova’. Men ibland undrar jag om staden verkligen har ett eget liv, om den fortfarande lever, eller om denna mytomspunna stad är död?

Visserligen är maten fortfarande utsökt på Harry’s bar , men här sitter ingen Hemingway, de flesta besökarna är välbeställda turister. I dagens Venedig finns inga andra aktörer än husen själva. Gatorna är fyllda av åskådare. Alla dessa turister som jagar fram mellan billiga matställen och några få affärer med genuint hantverk. Jo, den där servitören på Florian. Hans lätt ironiska distans utstrålar en skådespelares allvarstyngd lätthet, inte olikt figurerna på en Tiepolo-målning. Régis Debray hävdar däremot att Venedig har kyrkor, men Neapel har religion. Venedig är en stad fylld av reliker, ’en väluppfostrad plats, där man kan vara deprimerad, men där man knappast begår självmord.’

— Den där dekadenta bilden av Venedig stämmer inte! Dimman, högvattnet, Suckarnas bro, karnevalen, allt är en myt från sjuttonhundratalet. Men det är en myt som inte är sann!

— Jag förnekar inte att Venedig har enorma problem, och staden står ju mitt i havet. Men det är allt annat än en död stad, säg mig vilken död stad som har problem! Vi har en historisk stadskärna utan motsvarighet i världen.

Kommunens gamla palats vid Rialto är trångt och slitet. Vackra rokokomöbler på det flera gånger lagade terrazzo-golvet. Vaktmästaren pratar sport och lottovinster. Utanför fönstret faller skymningen över Canal Grande. Båtar och pråmar trängs mellan de sönderfrätta husfasaderna. I vilken annan stad möter man en borgmästare som också är professor i filosofi, specialiserad på Kant och Hegel? Massimo Cacciari lutar sig tillbaks, snyter sig och tänder en cigarett.

— Venedig är den enda bebodda lagunen i världen, med världens största historiska stadskärna. När den stora översvämningen inträffade 1966 hade vi knappt några studenter här. Idag har vi ett växande universitet med internationellt rykte och flera forskningscentra. Hit reser varje dag 35 000 människor bara för att arbeta. Vi har den tredje största hamnen och flygplatsen i Italien. Hit kommer fler kryssningsfartyg än till någon annan stad i Europa!

— Venedig har en unik miljö och kultur, och kan mycket väl vara framtidens stad. Vi har hoppat över industrialismen och inträtt direkt i det postmoderna samhället. Det innebär stora och svåra utmaningar, men det är också vår stora chans. Det moderna samhället befinner sig i kris överallt, och det gäller lika mycket dess förmåga att hantera den kultur vi tillmäter en ständigt allt större vikt, som hela det nya kommunikationssamhället.

Han bekräftar min egen bild av Venedig. Staden är inte dimma och melankoli, ett luogo di memoria. La Serenissima är mer än ett monument över en förlorad stadsform, ett monument över människan, ett vittnesbörd om den kultur vi själva verkar ha så svårt att ha råd med, är själva meningen med tillvaron. Hit kom och kommer än idag människor från hela världen till karnevalen. Under sjuttonhundratalet var Venedig den givna mötesplatsen för överklassen, allt var tillåtet, uppemot 25 000 tillresta horor och kurtisaner erbjöd sina tjänster. Vad säger att inte dagens Venedig kan bli en av IT-samhällets viktigaste mötesplatser, när videokonferenser och Internet inte räcker, när vi behöver mötas ansikte mot ansikte, när vi återigen behöver en stadsbild som kontrast mot det virtuella? Cacciari stryker sina mustascher, tänder ännu en cigarett, säger att om han får råda ska Venedig bli ett laboratorium för den postmoderna staden. Industrialismens konsumtionssamhälle gick inte ihop med kanaler och broar, men med IT-tekniken kan stadens rent fysiska begränsning överkommas.

Ute i natten sveps torgen in i mörker. Gatlamporna är få, man går från ljusfläck till ljusfläck. Vattnet kluckar under båtarna. Man hör steg, men ser ingen. Casanova skyndade fram just i jakt på den här odödligheten. I famntag efter famntag sökte han det där fullkomliga, sinnliga uppgåendet i nuet, i det förflutna, i framtiden. Men efter några minuter var han åter tillbaks på jorden, frustrerad och missnöjd, oförmögen att vara både kropp och själ. Utanför den förfördas hus hamnar han vid ett av dessa stramt organiserade renässanstorg, som ersätter närsyntheten i alla de halvmörka gränderna med en tankens klarhet som ger perspektiv på världen och livet. Men Casanova fortsätter tvärsöver, in under nästa trånga sottoportico. Kanske är det här Venedigs stora charm ligger, i denna kontrast mellan de eviga monumenten och vår egen förgänglighet. Kanske är det också därför melankolin drabbar oss, eftersom vi lika lite som Casanova förmår bli odödliga?

UPP   Tillbaka

2001 Calimero