Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Virtual Celebrities

Av Leo Gullbring
Visst, John Travolta gjorde comeback. Men nu är det dags för Marlene Dietrich också, efter åtta år i graven. Virtual Celebrity Productions i Los Angeles satsar stort på digitala kloner när de väcker döda skådisar till liv igen.
- Marlene är ett fantastiskt varumärke i sig, hon är en av de bästa, det var därför vi började med henne, förklarar Jeff Lotman entusiastiskt.
   

Kanske är det den ständigt blå himmelen och skinande solen som ger Los Angeles dess livskult, ivrigt assisterad av alla dessa kliniker för ansiktslyftningar och silikonimplantat. Men tiden har ändå alltid hunnit ikapp oss, åtminstone till och med nu. Nu kan man se lika ung ut som alltid, även om man är död, och med digital kloning blir evigt liv en realitet. Jeff Lotmans Virtual Celebrity Productions, VPC, återuppväcker döda skådisar till en ny karriär och nya Oscars. Plötsligt har det gamla uttrycket att sälja sin morsa fått en helt ny innebörd, nu kan man sälja sin döda morsa.

- Marlene Dietrichs barnbarn Peter Riva är en häftig kille, säger Jeff när han plockar fram några påsar jordnötter. Ring och kolla med honom! Han kommer att fråga dig hur du kan vara så säker på att Marlene är död. Hon är lika levande idag som för tio, tjugo år sedan, och hon kommer att vara lika levande om hundra år! Med digital teknik kan hon leva igen. Om tio år kommer hon av vinna en Oscar, jag lovar dig!

Jag behöver inte ringa upp Peter. Jag tror på Jeff där han sitter vid sitt skrivbord och mumsar jordnötter. Förutom Marlene har han redan kontrakt på Groucho Marx, Clark Gable, James Cagney, Vincent Price, W.C. Fields, Bob Hope och Sammy Davis Jr, sjutton skådisar inalles. Jeff skrattar stort. Säger han brukar jaga talanger på Forest Lawn, en av Los Angeles största kyrkogårdar. Men det handlar inte om att åka ut och gräva upp gamla skelett. Underlaget till den nya digitaliserade, klonade Marlene Dietrich finns i 150 timmar film, 2000 timmar originalljud och tre lastbilar fulla med memorablia.

- Jag åkte runt bland en rad släktingar till berömda skådisar och frågade dem hur de ska marknadsföra sin döda farsa, om de inte skulle vilja se morsan på scen igen, hur de tänkt sig att dödsboet ska förränta sig. Ingen hade ens funderat på saken! En kille bara stirrade på mig, och frågade 'My God, vill du göra det här för mig?' Visst, svarar jag. Jag vet ingenting om det juridiska, men marknadsföring och branding kan jag!

- Se'n ringde jag runt till reklambyråerna och frågade vad det skulle vara värt att ha ett reklamansikte som aldrig åldras, the perfect salesman, a terrific crowd pleaser! Tänk bara, en digital klon av Michael Jordan, så kan alla reklamare fortsätta mjölka honom utan att han behöver lyfta ett finger. Och vore det inte häftigt att köpa ett par nya trosor av Marlene Dietrich, eller en ny kostym av Clark Gable?

Jeffs håller till på Motor Avenue i West Los Angeles, nästan vägg i vägg med alla filmstudios. På väggarna i det enkla kontoret hänger originalteckningar på Disneys' första versioner av Musse Pigg och Kalle Anka. Jeff sliter upp ett paket jordnötter till och berättar att han är en hängiven samlare. Det är hans tre böcker om favorithobbyn som skaffat honom vänner både i film- och databranschen. Det var också där han hittade Steve Tice, en av dessa datavärldens underbarn vad gäller 3D-animation, Virtual Reality och inte minst digitalisering av seriefigurer. Själv har Jeff ett betydligt bredare midjemått, vilket kanske till viss del beror det på att han gått från hamburgare till Hollywood. Han växte upp med familjens Keystone Foods, ett av världens största matvaruföretag. Men att klona skådisar är roligare, på två år har han investerat miljontals dollar i sitt Virtual Celebrity Productions. Fördelen med digitala skådisar är att de inte behöver loger, man slipper alla arvodeförhandlingar, synd bara att de inte kan närvara vid premiärerna.

Jag kommer att tänka på Marlene Dietrichs självbiografi 'Tag mig som jag är'. Men en så realistisk attityd passar inte här i Los Angeles. Här är man besatt av livet, förlänger och förbättrar det ända till The happy end. Hitler hade fått slag om han dykt upp här idag och sett alla perfekta kroppar på beachen, de ariska idealen förverkligade, men lika perfekta svarta som vita som gula, och utan någon annan tanke i huvudet än att göra karriär på vita duken. Och det finns väl ingen annan stad som har lika många ansiktslyftningskliniker, för att inte tala om alla de som är specialister på att rätta till plastikkirurgernas misstag. Se dessa blåtonade så gott som färdigbalsamerade tanter som knappt kan prata utan att den hårt spända ansiktshuden spricker. Döden tar man lika lite på allvar som jordbävningshoten. Till och med begravningsplatserna påminner om Disneyland, kanske är det därför de ibland kallas för Deathlands.

Jeff rumsterar bland sina videokassetter, välter ut de jordnötter som är kvar, säger att han letar efter Marlene.

- Du har väl sett filmen Forrest Gump där Tom Hanks skakar hand med Kennedy? Problemet är att man var begränsad till några filmsnuttar och fotografier. Det vi sysslar med är annorlunda. Det här handlar om digital kloning. Vi skapar en digital mask som kan animeras av en vanlig skådis. På så vis agerar vår digitala klon i realtid, den kan uppträda var som helst, göra vad som helst, till och med svara på tilltal. Det är den perfekta illusionen!

Jeff går ut i de surrande datorrummen. Jag följer efter. I en liten studio hittar vi ett nystan av sladdar, sensorer och gummiband, en äldre generation digitaliseringsverktyg. Prylarna fäster man på någon B-skådis huvud, som sedan driver den digitala masken. Jag kommer att tänka på Groucho Marx' ord: 'Vem tror du på, mig eller dina ögon?'. Men det krävs förstås mer än bara bildlikhet. Ta Marlene Dietrich. Hur fångar man hennes unika kombination av styrka och utsatt sårbarhet, personlighet och karaktär? Kan man verkligen digitalisera något så unikt? Men Jeff är inte ensam om att tro på det. USA fryser man inte bara ner sig i väntan på att återuppväckas i framtiden, det senaste inom AI, artificiell intelligens, är att scanna in sin hjärna på en hårddisk, att lagra sitt medvetande som ettor och nollor i cyberrymden. Visserligen skrev författaren William Gibson ner sådana fantasier redan i början av åttiotalet, men Jeff läser inte science-fiction, han är science-fiction.

Det är lite ironiskt att jag ska hitta en person som löst det här med evigt liv, utan att förlita sig på silikon i läppar och byster, och han vet inte ens om det själv. Jag nämner i förbifarten att man kan ju digitalisera sina egna gamla släktingar, så förblir de levande långt efter döden. Och karoakee skulle kunna bli populärare än någonsin med den här tekniken. Med hjälp av Virtual Reality teknik kan man dessutom gå i säng med Sharon Stone eller Christina Ricci, bara för att nämna två extremer, eller bägge samtidigt.

Jeff går och hämtar mer jordnötter, ser fundersamt upptänd ut. Än har hans företag inte börjat bära sig. Pengarna flyter genom hans fingrar. Men det är inget att oroa sig för. Det är normalt i L.A. Han räknar med en marknad på 250 miljoner dollar om några år. Och han är inte ensam. En rad olika företag, bland annat Lucas produktionsbolag Industrial Light & Magic samt Digital Domain, är inne på samma idéer som VPC. Inte minst finns det pengar att göra på att ersätta stuntmän med digitala dito, och att klara av dyra masscener.

Tim Sarnoff, som är vice VD för Sony Pictures Imageworks i Culver City säger att det kommer bli ett väldigt uppror när en Oscar för bästa huvudroll går till en digital skådis, men det lär knappast dröja länge, kanske fem, kanske tjugo år. Och att digitala skådisar tycks vara högvilt bland de amerikanska 3D-företagen visades inte minst på Siggraph 99. Mitsubishi Electric Research Labs i Boston har med sin 'Voice Puppet Project' tagit fram ett program som automatiskt synkroniserar läpprörelserna med ett datagenererat ansikte. Programmet 'lär' sig de olika skådespelarnas sätt att prata, och har det en gång lärt sig Marlenes stil så går det att använda för vilket utseende som helst. Här finns ju en hel del kul möjligheter, att till exempel utifrån en godtycklig röst-input kombinera Robert de Niros sätt att prata med exempelvis Godzilla. Men det är inte enbart inom filmindustrin systemet kan komma till användning, handikappade såväl som de som haft en svår hjärtinfarkt kan uttrycka sig som 'vanligt folk' över Internet.

Att dagens skådespelare skulle få konkurrens av sina döda kollegor är inget som oroar skådespelarfacket, Screen Actors Guild. De ser nya möjligheter för arbetslösa skådisar som nu kan ikläda sig berömdheters kroppar. Kanske tar de också Jeffs skämt på allvar och organiserar ett fackförbund för döda skådisar?

- Vi träffade Tony Curtis och presenterade vårt företag. Tony sa', 'Unbelievable, kan du få mig att se ut som när jag var trettio?' Yeah, och inte bara det. Det kan vara du själv som agerar bakom den digitala masken, din röst och dina rörelser. Tony blev eld och lågor 'Oh God, I love it'.

- Om du var Tom Cruise skulle jag säga, scanna in dig själv som du ser ut idag. Gör sedan om det vart femte år. Vi bygger upp ett digital bibliotek med alla dina åldrar. Se'n, när du är sjuttio år gammal och vill börja jobba igen, då är det bara att ta ut hårddiskarna ur bankfacket och köra! We can do it!

Men den legala sidan, invänder jag. Snacka om att sälja sin egen morsa, nu när man kan sälja sin döda morsa. Detta är ju en slags digital kidnappning! I VR-världen blir de döda en slags viljelösa kasperdockor. Tänk om han får tag på våra nationalklenoder Ingrid Bergman och Greta Garbo också? De hade aldrig ens funderat på att de skulle kunna väckas till liv igen som en slags 'celebudroids'? Hur ska de försvara sig?

- Ju färre lagar vi har, desto bättre. Jag kan bara säga att jag är en sjysst kille, jag skulle aldrig köra ett varumärke i botten. Marlene Dietrich skulle kunna vara bisexuell, hon gjorde ju sådana filmer. Men aldrig James Cagney. Man får göra som Disney med Musse Pigg, skriva en handledning om vad han får göra och vad han inte får göra.

Nu har Jeff hittat sin videokassett. Teven går igång och Marlenes softade ansikte dyker upp. Och det är bättre än förra gången då han visade mig W. C. Fields. Då såg det ut som en pappersmask, mer Frankenstein än en kär gammal skådis. Men Marlene har samma lite för perfekta uttryck, det är något stelt förlamat över leendet. Men Jeff knaprar lugnt på sina jordnötter och erkänner villigt att tekniken har en bra bit kvar.

- Målet är inte att de ska bli helt identiska, snarare handlar det om en slags stiliserad fotorealism. Men mitt huvudmål är att göra levande skådisar yngre, det är betydligt enklare.

Och nu har Jeff lämnat reklamfilmerna bakom sig, nu är det dags för riktiga långfilmer, drömmen om Hollywood. Sex stycken är på gång, bl a 'Pandamonia', fantasifilmen 'Adrenaland', s-f-filmen 'Origin' Och eftersom Jeff har rättigheterna till Lara Croft från dataspelet Tomb Raider så väntar jag med spänning. Men han vägrar bekräfta min förhoppning, trots att han är tydligt irriterad över att ryktet går. Och på väg ut i den perfekta Los Angeles skymningen tänker jag att de döda på Forest Lawn får nog vänta ett tag, helsyntetiska Lara Croft kommer nog först.

Det är inte helt lätt att göra en digital skådis som ser ut som en riktig människa. Jar Jar Binks i StarWars är förstås ett litet mästerverk i sig, men det är inte the real thing. Daniel Robichaud, ansvarig för Creative Development vid Virtual Celebrity Productions, menar att hår, klädsel, ansiktets subtila muskelrörelser, hudens textur är något av det svåraste att återge.

- Vi kommer nog aldrig kunna skapa helt fotorealistiska digitala kloner, men visst är de levande, se hur Marlene rör sig, se hur alla ansiktet muskler följer med när hon talar. Snarare skulle jag vilja kalla det för en stiliserad fotosurrealism som ser nog så övertygande ut, men det är helt tydligt en karikatyr och fungerar bäst på det viset.

Daniel Robichaud är en av flera eftertraktade digitala wizards som VPC lyckats värva. Daniel kommer från Digital Domain nere i Venice, och var animeringsansvarig på Luc Bessons film 'Femte Elementet' och arbetade även med 'Titanic'. Han stod också bakom den Oscars-nominerade kortfilmen 'Tightrope', en riktig liten pärla. Här möts en två figurer öga mot öga på spänd lina i en ny och annorlunda värld. Och se på ögonen, Daniel har skapat separat hornhinna och iris för att få djup, och med Mental Ray återges alla dessa reflektioner som ger ögat liv. Och det finns något av Magritte över miljön vari han har drivit sitt tekniska kunnande till sin spets. Här finns ingen dialog, allt sägs på äkta mimvis genom grimaser och gester.

- 'Tightrope' var verkligen en utmaning, säger Daniel och lämnar skärmen där han slitit med animeringen av Marlene. Men det här är etter värre. Den digitaliserade Marlene är ett slags test för att se hur vi kan få vårt system att fungera rent produktionsmässigt. Det kräver oerhört mycket arbete att läsa in skådespelarens alla gester och sedan applicera all data på den digitala klonen, Varje ruta måste vara trovärdig, alla små rörelser måste fungera, för att inte tala om läppsynkronisering. Men visst fungerar det.

På VPC har man tillgång till bl a tre stycken Intergraph TDZ 2000 GXI NT med dubbla 550 MHz Pentium III Xeon processorer, ett flertal SGI:s i olika konfigureringar. Bland de mjukvaror man använder nämner Daniel bl a SoftImage, Extreme, Base, Maya, Houdini, RenderMan, 3D Studio Max och Silicon Grâil Chalice. Men den största stötestenen är inte datorkraft utan anpassningen av programvarorna, både de externa och de egna.

- Jämfört med andra inom branschen ligger vi bra till, säger Daniel och nämner stolt att även Gonzalo Garramuño, AD:n Michelle Deniaud och Stéphane Couture som arbetat som animatör med 'Independence Day' och Coca-Colas reklamfilm 'Panda Picnic' kommit med från Digital Domaine.

- Vårt nuvarande ansiktsanimeringssystem finns numera som plug-in för SoftImage. I princip är det en kontrollbox på skärmen som kan styra lika delar av ansiktet. Och vi kan kombinera animationer från olika källor, som på ett mixerbord. Styrkan ligger i att animatörerna snabbt och effektivt med ett fåtal kontroller kan spela på hela muskelgrupper i ett ansikte. Med en kontroll styr du bägge ögonen, men också ögonlock och musklerna runtomkring.

Daniel böjer sig ned över skärmen för att visa. Tycker Marlene ser lite ledsen ut, men läppsynkroniseringen fungerar och resten också. Med några tryck på en kontroll ser hon gladare ut, men resten av animeringen är kvar oförändrad.

- Ljus och textur? Jovisst är det svårt. Ett ansikte kräver flera lager av texture maps, men också bump maps för rynkor och porer, och även glossy maps för hudens olika reflektionsgrader. Michelle använder Amazon 3D-paint och digitalkamera för att ta prover från levande människor, hon tar också hudavtryck med bläck för att göra den digitala klonen så trovärdig som möjlig.

Daniel förklarar att VPC arbetar med att ta fram ett eget s k Facial Tracking System som avsevärt drar ner på och förenklar det krävande arbetet med manuell '3D tracking' och ansiktsanimering. Det består av två processer, dels full '3D-data capture', dels sk 'facial motion tracking' på film- eller videomaterial utan användande av markeringar. I studion finns en vanlig levande skådis som spelar den digitala klonens roll under filminspelningen. Med hjälp av belgiska Eyetronics' system projiceras ett rutnät på aktören vars rörelser filmas på högupplöst video. Programvaran renderar och applicerar sedan datoranimeringen på den digitala klonen som sedan kan gå, tala och reagera i realtid.

VPC:s forsknings- och utvecklingschef Barnabás Takác kommer in och förtydligar planerna för framtiden. En 3D-sensor ska ersätta den traditionella filminspelningen. Denna läser in skådespelaren eller skådespelarna, (systemet kan klara ett flertal aktörer i samma scen). Och det ska varken krävas markeringar eller någon omfattande förberedelse vilket också gör att animatörerna kan koncentrera sig på agerandet, istället för att lastas av tracking analys. VPC:s 'Facial Motion Tracking System' håller koll på kamerarörelser, huvudrörelser hos aktören och en mängd koordinatpunkter på aktörens ansikte, bl a nästippen och mungiporna. Det erhållna datamaterialet är imponerande stort med dagens teknik. Det består av 5 000 - 10 000 genererade punkter vilket räcker för att specificera detaljerade ansiktsrörelser för varje trettiondels sekund eller snabbare. I nästa steg tar VCP:s 'face tracker' hand om och reducerar det högupplösta punktmolnet till ca 50 till 500 datapunkter som sedan används för att animera den virtuella klonen. All animationsdata lagras som vanligt filmformat vilket gör att man sedan kan gå igång med digital finputsningen med makeup och specialeffekter i program som SoftImage och Houdini. I sista steget kan de 3D-renderade kontrollpunkterna fästas på den digitala klonen och därmed styra dess rörelse och gester, så nära originalet som möjligt

Barnabás Takács framhåller att fördelarna med systemet är att det inte krävs några speciella markeringar och att man får ut ett rikt datamaterial med 6D data per kanal. Model mapping blir därmed mycket flexibel. Inspelad data kan uppdateras för att sedan återanvändas med framtida modeller som har annorlunda geometri. Förändrade produktions- och kundbehov kan därmed tillfredsställas utan att göra om hela inspelningen. På sikt räknar man också med att integrera en automatisk röstprocessor och ett läppsynchronsringsverktyg. Målet är att skapa ett effektivt arbetsflöde och hålla nere kostnaderna.

Publicerad i Nollett


UPP

2001 Calimero