Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Monica Vitti

Av Leo Gullbring
Monica Vitti. Vem var nu det egentligen? Jo, hon med den spetsiga näsan och en röst lika rå och hes som en hamnsjåares. En av sextiotalets italienska divor, kollega med Sophia Loren, Claudia Cardinale, Silvana Mangano. Men Vittis anatomi levde inte upp till de rådande idealen, 90/40/90, hon var långt ifrån lika yppig som sin samtida, så hon slog sig på komedier och djupsinniga psykologiska avantgardefilmer. Visst var hon vacker, men med ett modernt snitt som ännu inte hunnit bli på modet, ett utseende mer i linje med vår tids designade skönhetsnymfer.
    

Jag tar en drink till hos Rosati vid Piazza del Popolo. Detta torg är egentligen den bästa av alla Roms teaterscener, här visar alla upp sig, och bredvid mig har jag alla kommentatorer och deras hämningslösa kritik. Någon amerikansk regissör har mycket riktigt påstått att alla italienare är skådespelare, utom de som utger sig för att vara det. Utan att förtröttas ska de alltid dramatisera tillvaron, och den där absurda verkligheten vi beundrar i Fellinis filmer är den normala italienska vardagen och ingenting annat. Vid sidan av mig ståtar piazzans två mäktiga kyrkokupoler, bombastiskt dramatiska även de. Jag frågar kyparen om han känner till Monica, hon bor ju precis här bredvid. ’Jovisst’, svarar han och tömmer askkoppen, ’hon går förbi här varje morgon, men hon är ingen diva, hon hälsar alltid. Hon debuterade med den där Antonionis filmer och hon var visst hans älskarinna.’

Huset bredvid är höljt i blåregn från gatan upp till taket, fönstren syns knappast. Helst skulle jag vilja att Monica bodde där. Men jag ringer på dörrklockan vid huset intill, hör ett knastrande ljud och porten går upp, snabbt klättrar jag uppför de branta trapporna. Dörren står på glänt och jag glider omärkt in i en liten salong. På väggarna hänger grafik av De Chirico, målningar av Savinio, Depero, spetsgardinerna avtecknas i ett eftermiddagens lätt dammiga motljus, liberty-statyetterna understryker den där sömnigt rogivande romerska stämningen. Den bryts utan uppståndelse när Monica kommer in, iförd röd topp och en snitsig kjol, lågskor som vanligt, och tunnbågade glasögon.

- Jag tillhör egentligen inte kändisvärldens divor, jag lever ett enkelt liv, med min man Roberto Russo, med mina vänner som mest är journalister, författare, konstnärer. Jag älskar mitt arbete och jag jobbar från morgon till kväll. Nu har jag börjat skriva. Tänk, hela fyra upplagor på några månader. Jag har redan börjat på min andra boken, vår första bok finns ju alltid inom oss, den andra är betydligt svårare.

Monica lutar sig fram över bordet, stöder sitt ljusa, fortfarande vid sextiotvå års ålder välmodellerade ansikte på de smala armbågarna, och berättar om sig själv med livfull intensitet. Hon har ingen make-up, kanske lite puder och näsan är inte längre så spetsig, den har funnit sin plats, men utan att för den skulle vara mindre framträdande. Händerna är dock fräknigt rynkiga. På väggen hänger några av Robertos tavlor och utan att vara särdeles konstkunnig inser jag att de är urusla, som fotograf lyckas han bättre. Jag vill hellre att hon berättar om en av sina tidigare stora förälskelser, om regissören Michelangelo Antonioni, han som med filmer som L’avventura och La Notte gjorde Monica och sig själv världskända.

- Jag lärde känna Michelangiolo när jag dubbade film, han behövde någon med min råa, hesa röst. Sedan skulle vi iväg på en båtresa med några vänner, men det hände något så jag gick av, och jag ville inte gå ombord igen, och sedan kunde de inte hitta mig... Det var så l’avventura föddes, rollfiguren Claudia och hennes alienation, hennes oförmåga att älska...

På filmfestivalen i Cannes 1960, samtidigt som Fellini presenterade sin La dolce vita, var l’Avventuras introspektiva psykologiserande något helt nytt, men all den existentiella ångesten och avsaknaden av en rak historia delade kritikerna och publiken. Monica och de andra gick förvirrade och la sig efter visningen, drömde oroliga om Liparis vindpinade klippor och svaveldoften från undervattensvulkanerna, om pengarna och maten som tog slut mitt i inspelningen, Monica drömde väl om den heta solen och alla fräknar som än mer framhävde hennes näsa. Men morgonen därpå låg ett papper hos portieren där världspressens mest välrenommerade kritikerna höjde l’avventura till skyarna och skrev in den på andra plats, efter Orson Welles’ Citizen Kane, på listan över världens bästa filmer. Dessutom fick den festivalens specialpris.

- Michelangiolo valde mig därför att han i mig fann en värld som hörde samman med hans. Jag var en lite komplicerad och ångestfull flicka, men med mycket sunt förnuft, och mitt i min desperation kunde jag få alla att skratta med min ironi och spiritualitet.

Monica Vitti tillhör inte de italienare som vill dramatisera vardagen, hon skyr vardagen, allt går fel, hon är så valhänt och lätt förvirrad i hemmet att hon ofta blir formligen överfallen av vardagen. I sin självbiografi ’Sette sottane’ (Sju underkjolar) berättar hon om ett ständigt sökande efter ting som kommit bort, om böcker som ramlar ur bokhyllan, men istället för att helt simpelt falla ner på mattan, drar de med sig allt som kan gå sönder av vaser och lampor. Jag undrar om det inte är så att hon helt enkelt är heltigenom otursförföljd utanför scenen.

- Jovisst, du har rätt. Jag är född i Rom, dotter till en utrikeshandelsinspektör, och vi bodde på Sicilien när kriget bröt ut, en bomb förstörde vårt hus, sedan hände samma sak när vi flyttat till Neapel, och i Rom brann min lägenhet upp när hantverkarna med bensin försökte ta bort en gammal linoleummatta Jag ska helt enkelt inte ha ett hus, och faktiskt har jag det utmärkt här, detta är ju inte min lägenhet, det är Robertos.

- Jag tycker inte om minnen, jag vill inte leva genom mina minnen, och att mitt hus brann tvingade mig att börja om från början. Det är bra, det är att frigöra sig från sin historia, jag har förlorat mycket, men det är inte samma sak som när du förlorar en person, någon du står nära, ett hus kan man bygga upp igen.

En del skådespelare flyr in i rollerna, fortsätter att leva dem även utanför scenen, och vet inte riktigt vilka de egentligen är. Monica själv kastade sig in i teatern för att komma bort från sin familj, för att förverkliga sig själv. Hon var bara fjorton år när hon spelade sin första roll. Men fastän Monica erkänner att hon levt halva sitt liv på scenen, så har hon fötterna på jorden, hon lever ett vanligt liv, upp tidigt, sent i säng.

- Jag har en koncentration och ett allvar när jag uppträder som jag inte har i mitt vardagsliv. På scenen har jag en otrolig fysisk och moralisk glädje, en slags lätthet, ett totalt välbefinnande, en tillfredsställelse som jag annars möjligen bara kan finna i konsten, i havet och mina vänner.

- Jag är aldrig rädd på scenen, inte alls som ute i livet, jag är skyddad eftersom jag inte behöver leva mitt eget liv, och det är oerhört vilsamt. Men där slutar också det hela, det är min fördel, jag kan gå ut ur mitt liv, leva ett annat, men sedan återvänder jag lättare, men jag återvänder alltid.

- Jag har en inneboende instabilitet, men det stör mig knappast. Jag känner mig aldrig riktigt framme, riktigt hel, riktigt färdig, riktigt fulländad, jag har alltid behov av något annat, en dröm om något annat. Och jag förstod genast att det var en gåva, ett enormt privilegium att kunna uppträda .

Sedan debuten i slutet på femtiotalet har Monica gjort flera filmer och teaterroller varje år, med en outtröttlig iver. Nu på senare år har hon dessutom regisserat sig själv i filmen Scandalo segreto, om en kvinna som mitt i en livskris får en video-kamera i present av en vän, men som utan att hon vet om det filmar henne genom den, som filmar hennes eget självmordsförsök. Men om hon hos oss mest är känd för sina filmer samman med Antonioni, har hon i Italien framförallt varit en verklig comédiènne. I somras gick också den engelskproducerade James Bond-travestin Modesty Blaise här på TV, där spelar hon upp en smått galen blond Modesty, men utan att för en minut ens påminna om den riktiga Modesty. Hade hon inte varit så abnormt flygrädd, hade hon säkert kunnat göra karriär i Hollywood, som Sophia Loren, men hon har insett att hon aldrig skulle ha kunnat leva där, Woody Allen var den ende trevlige hon mötte under hennes enda besök over there.

- Du vänjer dig vid skönheten lika lätt som du glömmer den, i Hollywood finns ingen historia, där finns inget torg som det här utanför. Här har jag min slaktare, min restaurator, tidningsförsäljaren, i de här kvarteren runt Piazza del Popolo finns det riktiga Rom. Det är inte en modern stad, men det är en verkligt öppen stad där man kan vara sig själv.

Bredvid oss står ett glasbord som knappt anas under alla lager på lager av böcker hon borde läsa. De flesta är konstböcker, hennes största passion näst scenen. På väggarna finns inga idolporträtt, inga utmärkelser, istället visar hon in mig i sitt ombonat sensuella sovrum, visar på en liten målning, ett gult ansikte som skrattar. Hon för ut mig igen, och utbrister stolt:

- Det är den enda konst jag skapat själv, men jag tycker om tavlan.

Hennes unga, tafatta sekreterare bjuder på kaffe och jag undrar om det är Lavazza. De senaste veckorna har jag gång på gång sett henne på TV, i mästerregissören Gillo Pontecorvos reklamfilm. Han tjatade i veckor tills Monica till slut gav med sig och för första gången gjorde reklam, men mycket raffinerat, utan att yttra ett ord. Hon är nöjd, men vet inte om det är Lavazza vi dricker, kopparna kommer från den mer välsmakande konkurrenten Illy.

- Varför jag valt just teatern och filmen? Av ren nödvändighet, för att inte dö. När jag var sexton mådde jag inte bra, jag trivdes inte i min familj, jag förstod inte varför världen såg ut som den gjorde, varför människor inte kunde försvara sig mot allt ont, varför de inte älskade livet, varför de gjorde varandra illa, varför man inte gjorde något bättre av sig själv. Min familj var mycket borgerlig, och det passade mig inte, jag föredrog konstnärer, jag sökte mig till fria människor, och det har gett mig möjligheterna. Jag kom in på Akademin, och genast kunde jag vara en annan.

- Jag ville uttrycka mig, jag var nyfiken, jag, som efter filmerna med Antonioni har kallats la musa della incommunicabilità, stumhetens musa, jag är om någon den på jorden som behöver kommunicera, det är för mig oumbärligt, och om jag inte hade kommit in på Akademin hade jag tagit livet av mig.

Hennes röst låg henne dock i fatet. Läkareundersökningen inför inträdesprovet gick inte något vidare. Doktorn sade att hennes röst aldrig skulle klara teaterreciterandets påfrestningar. Och Monica hotade rödögt gråtande (hon tål nämligen inte sina egna tårar) med att kasta sig under första bästa bil som kom. Läkaren gav motvilligt sitt samtycke.

- Kanske hade jag inte gjort det, men jag hade förstått att teatern för mig var livsnödvändig. Det var det enda sättet. Och om du inom dig har denna önskan, ta vara på den den, hjälp den mot sömnen, sömnen är den enda faran för en människa, att hon somnar in i en sömn utan drömmar.

UPP
2001 Calimero, publicerad i GP, 1994