Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Volterra

Av Leo Gullbring
Polisen sitter på första parkett och spanar in skådespelarna när ’La Fortezza’ uppför Peter Weiss’ ’Mara-Sade’. Och visst är det dem! Bortser man bara från teatersminket så är det samma killar som videokamerorna filmat. Poliserna är nu inte så särdeles överraskade över att några av skådespelarna under turnéen passat på att råna några banker strax före kvällsföreställningarna, utan skrattar gott: alla skådespelare är ju dömda brottslingar. För teatergruppens ledning är det däremot pinsamt nog, trots att kritikerna lovordat deras uppsättningen.


 

Vid sidan av Piazza dei Priori domineras Volterras stadskärnan av en väl tilltagen park dit bakelsebestyckade skolklasser, barn i dufflar och älskande par tar sin tillflykt. Grönskan avgränsas av ett imponerade slott med tinnar och torn. Men när jag försöker ta mig in i detta historiska monument möts jag av vakter med automatkarbiner. Detta är stadens fängelse och det är härifrån fångarna kommer.

- Av våra hundrafyrtio fångar är väl en sisådär tre-fyra stycken från Toskana, resten är syditalienare - maffia-medlemmar av olika slag, förklarar fängelsedirektör Graziano med ett välkomnande leende efter att jag lyckats nästla mig in.

Han förestår detta Europas äldsta fungerande fängelse, byggt redan år 1343 och utvidgat till sin nuvarande imponerande storlek under den store renässans-mecenaten Lorenzo de’ Medici. De första fångarna var politiska motståndare. På artonhundratalet blev det till ett vanligt fängelse där fångarna skulle lära sig ett hantverk. Den gamla rastgården är fortfarande kantad av små bottegor där man vid sekelskiftet flätade korgar, snickrade och skodde hästar.

Uppe på murkrönet ser vakterna ända bort till Napoleons gamla fängelseö Elba, ibland till och med till Korsika. Åt andra hållet tronar bergmassivet Monte Amiata. Lika lite som den landsförviste Napoleon känner dagens maffiamedlemmar sig som simpla bankrånande brottslingar, snarare tillhör de en annan värld, de är vana vid att befalla, att bli åtlydda, att röra sig i de bästa kretsar: Maffian är en egen stat dit italienska staten fortfarande inte nått fram. Och fängelsedirektören har svårt att dölja sin beundran för dessa föraktade landsmän.

- Faktum är att dessa syditalienare har verkligt stark karaktär. De är utmärkta skådespelare, och därför har vi sedan fem år detta teaterprojekt här. ’La Fortezza’ sätter sedan sju år upp en pjäs med våra fångar varje sommar och som sedan spelas inför hela staden på den annars stängda fängelsegården. En av våra mafioso har blivit så pass bra så att han säkert kommer göra sig en karriär när han väl kommer ut.

Att ta sig till Volterra är nu inte det enklaste. De slitna vägarna bär fram över Toskanas allra kargaste bergsryggar, slingrar sig fram förbi krokiga olivträd, längs väderbitna vinodlingar. Oavsett vilket väderstreck man än väljer att anlända från - Florens, Pisa, Siena - är vägarna i lika dåligt skick. Men belöningen är mödan värd då jag till slut kommer fram till Volterra. För tretusen år var detta en etruskisk förbundsstad av rang, med namnet Velathri. Idag är det en bortglömd italiensk småstad, befriat avlägsen alla turisterhorder.

Etruskernas stadsmur möter en bra bit före själva staden som ett tecken på ett förflutet som försvarsfäste. Mot barbarers och romares långa belägringar krävdes jordbruk, boskap, källor, skogar, vilt innanför stadsmuren. Volterra av idag är inte längre ett etruskiskt rike, inte en romersk stad under Ciceros beskydd, inte en medeltida borg, inte heller en florentinsk renässansstad, utan tronar förnöjd på sin historia, fortfarande en egen värld fjärran den ”stora” världen. Här återfinns ett koncentrat av Italien, men fortfarande så fast i det förflutnas avlagringar att det mondäna samhället får bida sitt inträde. Volterra är därför inte en stad som snabbt gästas och lämnas för nya turistmål, utan en plats man stannar vid, varifrån man blickar ut över kullar, dalgångar, ut till det tirrenska havets öar, ut över världen bortom.

Bergskedjorna är inte bara ett skydd mot omvärlden, där finns också källan till Volterras rikedom, där bryts alabastern. Redan före etruskerna skulpterade Villanova-kulturens folk i denna skört opaka sten utsökta gravkistor och gravurnor efterfrågade över hela den appeninska halvön. I Volterras etruskiska museum hittar jag dessa utdöda folk presenterade via deras döda, så levande återgivna där de i helfigur ligger lock över kistorna. Deras efterlämnade karaffer, smycken, kammar, alla dessa bruksföremål strävar efter det absoluta sköna. Men vad användes de till, de ensamma bronsfigurerna, långa som kvällsskuggorna? Här finns konstnärliga verk av en abstraktion inte förut tilltrodd etruskerna. Det förvånar mig knappast att Giacometti tillbringade sina somrar här i närheten.

Inte långt från muséet hittar jag vid en litet torg en svart hund som rosslar vitt damm i solen. Innanför en sliten trädörr arbetar Roberto, en av alabasterns yngre mästare. Han skrattar lätt genererad när jag på en av hans hyllor finner en välskulpterat vällustig stjärt.

- Den var beställd av filmregissören Tinto Brass, säger Roberto urskuldande, men han ändrade sig. Du kan få den till ett bra pris.

- Alabastern är ett osäkert yrke, fortsätter han med en viss bitterhet. Jag kan gå utan arbete i flera veckor, sedan får jag jobba från tidig morgon till två på natten dagar i sträck.

Roberto säger att yrket var populärare förr, då alabastern verkligen var Italiens elfenben, då Volterra fortfarande var en stad som byggts i sten för ljusets sten. På artonhundratalet reste mästarna världen över, till Florens, London, USA för att sälja sina konstverk. Sextio skorstenar yrde vitt alabasterdamm som låg likt pudersocker över hela Volterra. När beställningarna var expedierade satte hantverkarna ut små bord på gatan, dagarna förflöt med vin och kortspel i väntan på nya jobb.

- Idag är alabastern ett hantverk på utdöende, förklarar en av lärarna vid Volterras statliga konstinstitut. Av de tvåhundra nya elever vi tar in varje år kan jag på ena handens fingrar räkna ut hur många som fortsätter. De flesta som ger sig in i alabastern värld föredrar att bli konstnärer framför att bli hantverkare.

- Alabastern är ett livsval, och det är ett hårt men fritt liv, fortsätter han samtidigt som han hjälper en elev att börja svarva en skål. För några decennier sedan var det acceptabelt att arbeta dygnet runt, och sedan gå sysslolös någon vecka, men idag vill de unga ha en säker utkomst, de blir hellre fångvaktare.

Med bistert bestämd blick under den svarta baskern visar han upp en färdig skål, och förklarar att en utlärd behöver två timmars arbete för att få den färdig, sedan säljs den för futtiga hundrafemtio kronor. Man har försökt att göra industri av alabastern. Under sextiotalet köpte IKEA tonvis av lampfötter, och fortfarande gör man billiga smyckeskrin. Alabastern är dock ofrånkomligen ett konstverk, och utmaningen är att nå upp till den konstnärliga klass som rådde under artonhundratalets storhetstid. Nu försöker man locka utländska skulptörer att pröva alabasterns möjligheter.

Det vita dammet förstärker mitt intryck av Volterra som en stad utan färger; grå gatsten, gråa hus, en grå stad rest på den gula jorden, stadiga murar som här och där fortsätter i ett stup, en ointaglig stad försiktigt rest ur naturen. Vindlande gator och gränder som slingrar sig runt, allt högre i det medeltida stadsmönstret, upp till den soldränkta medeltida Piazza dei Priori, med det krenelerade tornet, i folkmun kallat ”il porcellino” - griskultingen. Men gråheten bryts tvärt av karnevalens konfetti, av de starkt färgade kostymerna. Här finns Rosso Fiorentinos dramatiska målningar i katedralen, här finns unika romaneska träfigurer klädda i starka tolvhundratalsfärger, vältaliga exempel på hur katolicismen visualiserade de religiösa riterna, och tog till sig de hedniska.

I Toskanas äldsta rådhus möter jag Volterras turistchef. Han skrattar åt teatertruppens framfart ute i Italien och noterar att staden åtminstone blir känd. Men han understryker att Volterra är en unik plats i en allt mer likformad värld, en hantverksstad nära knuten till sin historia.

- Volterra är inte en ren turiststad, likt San Gimignano där allt stänger klockan åtta på kvällen. Volterra är en levande stad, inte på turismens villkor, utan tvärtom. En stad med en tretusenårig historia kan inte upplevas på några timmar, vi vill att våra besökare dröjer kvar ett slag.

UPP   Tillbaka

2001 Calimero