Nya texter Ettore Sottsass Eric Owen Moss	Information Calimero kontakta oss contact us	Texts in English
Startsidan Arkitektur debatt-teori porträtt objekt Design debatt-teori porträtt objekt Kultur och resor Urbanism Artikelarkiv	LTH på Wanås Text och foto Leo Gullbring Uppe i Wanås bidrar Arkitektskolan i Lund för andra gången i ordningen till sommarutställningen. Ett fyrtiotal av de yngsta eleverna har skissat fram, armerat och gjutit betongobjekt i fullskala. Höga snedställda skivor med titthål och släta betongkuber anger en ny orientering vid skulpturparkens entré nu när den nya konsthallen har invigts och flera andra rum har upplåtits till inomhuskonst. I entrén till Arkitektskolan hemma i Lund hänger däremot en fulltecknad namnlista sedan någon vecka. Studenterna är oroliga över alla personaluppsägningar. Ska de verkligen få den utbildning de blivit utlovade? Jag tar en fika med några lärare och någon professor, men trots att det är de som har det praktiska ansvaret för undervisningen vet de inte mer än att flera kollegor inkallats till personliga samtal och att många av dem blir av med jobbet. Den rosade ateljéundervisningen för de första två årskurserna, som också ligger bakom Wanåsprojektet, berövas mer än hälften av sina huvudlärare. En lista med ett tjugotal uppsagda ligger snart på bordet, men någon plan från ledningen känner ingen till. Själva säger sig lärarna ha författat skrivelse efter skrivelse om hur man gemensamt ska spara, utan att få några svar. Arkitektskolans ledning tonar ned krisen. Underskottet i budgeten uppgår till 5 miljoner, men var pengarna rinner ut vet man inte, en helhetsbild över ekonomin finns fortfarande inte. Ett som är säkert är dock att en orimligt liten del av utbildningspengen kommer eleverna till del, det mesta försvinner i administration vid både Arkitektskolan och LTH:s kansli. Enhetschefen Thorbjörn Laike säger att det är något man bara kan konstatera, inte göra något åt. Samtidigt försäkrar han på tvärs med elever och lärare att alla är informerade och införstådda med kraven på nedskärningar. Hur man ska kunna garantera grundutbildning i höst med avsevärt färre tjänster vet han inte, men antyder att till våren blir det nedskärningar. Blir det undervisning på italienskt manér, där ekonomin räddas genom att största delen av de intagna i brist på personlig handledning hoppar av under de första åren? Eller ska undervisningen, likt uppe i Wanås, bli helt beroende av företagssponsring? LTH:s problem är inte rektor Gunilla Jönssons tvångsförvaltning av Arkitektskolan, där hon utan samråd med skolans lärare tillsatt en prefekt som saknar en stor del av personalens förtroende. Problemet är att nu raseras flera års arbete eftersom LTH saknar både ekonomisk styrning och resurser för att driva en arkitektutbildning. Kontrasten mot Regeringens handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design kan inte vara större. Där talas det om att skapa goda förutsättningar för arkitekturens utveckling, om att kvalitets- och skönhetsaspekter inte ska underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden. Hur ska arkitektutbildningarna leva upp till de stolta visionerna utan ekonomiska resurser? Och hur motiverar Leif Pagrotsky att designutbildningarna har betydligt högre anslag, för att inte tala om arkitektutbildningarna i de övriga nordiska länderna? Jag hamnade på informationsmöte vid arkitektskolan i Lund. LTH:s rektor Gunilla Jönson ska stå till svars för att hon självsvåldigt tillsätter ny ledning för arkitektskolan. Sekonderad av kanslichefen Per-Göran Nilssons pengastaplar förklarar hon att arkitektskolan har den högsta tilldelningen inom LTH, men klarar ändå inte att hålla sin budget. Här krävs det rättning i leden. Professor Thomas Hellqvist svarar med att lägga upp egna, helt annorlunda siffror som visar på urholkade anslag år efter år, och hur LTH:s och skolans administration slukar långt mer än hälften av anslagen. I slutänden har undervisningen inte mycket mer än futtiga 32 000 per elev och läsår. Det går inte att spara mer på undervisningen. Varför inte låta kanslidelen dra åt svångremmen? Efter en stunds parlamenterande visar det sig att rektorn saknar både ekonomiskt underlag och motivering till sitt beslut. Har LTH verkligen intresse och resurser för att driva en konstnärlig utbildning med både komplex och lärarintensiv undervisning, frågar Thomas Hellqvist och många med honom. Men rektor låter sig inte rubbas. Hennes beslut står fast. En ny ledning ska få styr på skutan. Arkitektskolans två institutioner slås ihop till en enda. Istället för två blir den en ensam prefekt i Kerstin Barup, trots att hon hitintills endast ansvarat för en tiondel av utbildningen och dessutom tidigare motsatt sig en sammanslagning. En bebyggelsevårdsarkitekt tar över, trots att arkitektskolan föresatt sig att bli en av de bästa i Europa på samtida arkitektur. Beslutet meddelades dagen innan julhelgen utan något föregående samråd. Machiavelliskt anser professor Finn Werne och slänger igen dörren bakom sig. Han ansvarar för det studentrosade ateljéesystem som nu är under snabbutredande, och som troligen läggs ned innan någon hinner protestera. Innan jag själv hinner fråga hur Kerstin Barup som ny prefekt ska hantera lärarkårens misstroende, förklarar hon att nu är det dags att man gemensamt kavlar upp ärmarna, och de som inte ställer upp kan gå. Ett sus går genom församlingen, och det slås i dörren igen. Själv förundras jag över att all den debatt och genomlysning som sätter färg på en professorstillsättning är som bortblåst. En diskussion om skolans inriktning, om pedagogik, om arkitekturens roll i samhället tycks lika främmande, här är det snabba ekonomiska beslut som ska trumfas igenom. Handlar den här farsen om ytterligare en akademisk strid? Knappast. Arkitektur bygger den miljö vi växer upp och lever i, och spelar en allt större samhällelig roll. Inte desto mindre är samtliga svenska arkitektutbildningar konkursmässiga. Från Stockholm rapporterar DN om ett underskott på 43 miljoner kronor över en femårsperiod. På Chalmers går arkitektskolan back cirka 5 miljoner om året, ungefär samma siffror som i Lund. Jämfört med Norge och Danmark är anslagen hälften så stora, till och med de svenska designskolorna har högre anslag. Hur rimmar det med regeringens stolta ambitioner om att satsa på arkitektur? Jag hamnade på informationsträff vid arkitektskolan i Lund. LTH:s rektor Gunilla Jönson ska stå till svars för att hon självsvåldligt byter ledning för arkitekskolan. Sekunderad av kanslichefen Per-Göran Nilssons pengastaplar förklarar hon att arkitektskolan har den högsta tilldelningen inom LTH, men klarar ändå inte att hålla sin budget, här krävs det rättning i leden. Tillförordnade professorn Thomas Hellqvist svarar med att lägga upp egna siffror som visar på urholkade anslag år efter år, och hur LTH:s och skolans administration slukar långt över hälften av anslagen. I slutänden har undervisningen inte mycket mer än 32 000 per elev och läsår. Men inom kanslidelen dras ingen svångrem. Efter en stunds parlamenterande visar det sig att rektorn saknar ett ekonomiunderlag, och dessutom motivering för sitt beslut. Har LTH verkligen intresse och resurser för att driva en konstnärlig utbildning med komplex och lärarintensiv undervisning, undrar Hellqvist och många med honom. Men rektors lösning är enkel. Med en ny ledning raderas de ekonomiska problemen. I ett trollslag förvandlas arkitektskolans två institutioner till en enda, och prefekt blir Kerstin Barup som hitintills endast ansvarat för en tiondel av utbildning och som dessutom motsatt sig en sammanslagning. Beslutet meddelades dagen innan julhelgen utan något föregående samråd. Machiavelliskt anser professor Finn Werne och slänger igen dörren bakom sig. Han ansvarar för de studentrosade ateljéeprojekt som nu är under snabbutredande, och som troligen läggs ned innan någon hinner protestera. Innan jag själv hinner fråga hur Kerstin Barup som ny prefekt ska hantera lärarkårens misstroende, förklarar hon att nu är det dags att man gemensamt kavlar upp ärmarna, och de som inte ställer upp kan gå. Ett sus går genom församlingen. Själv förundras jag över att all den debatt och genomlysning som sätter färg på en professorstillsättning är som bortblåst. En diskussion om skolans inriktning, om pedagogik, om arkitekturens roll i samhället tycks lika främmande, det är snabba ekonomiska beslut som ska trumfas igenom. Handlar den här farsen om ytterligare en akademisk strid? Knappast. Arkitektur bygger den miljö vi växer upp och lever i, och dess roll blir allt större. Inte desto mindre är samtliga svenska arkitektutbildningar konkurrsmässiga. Jämfört med Norge och Danmark är anslagen hälften så stora, till och med de svenska designskolor har högre anslag. Hur rimmar det med regeringens stolta ambitioner om att satsa på arkitektur? Från Stockholm rapporterar DN om ett underskott på 43 miljoner kronor över en femårsperiod. I Göteborg går man back cirka 5 miljoner om året, ungefär samma siffror som i Lund. Problemen med alltmer urholkade anslag blir inte mindre av att det från Stockholm kan bifogas pikanta detaljer som otillåten spritrepresentation och lyxiga löner. Lund ligger inte efter när det nu meddelas att Kerstin Barup runder studieresa till New York bor på lyxhotell inrett av Philippe Starck på skolans räkning, medföljande elever inhystes däremot billigast möjligt. Publicerad i Sydsvenskan © 2005 Calimero