Kai sätter sig ner efter att äntligen ha hittat de rätta skisserna till Malmögalleristen Börjessons Friggebod. Från början var denna byggnad på exakt 9,99 m2 och hela tolv meter lång en i högsta grad egensinnig Friggebod som fru Friggebo själv aldrig någonsin skulle ha vågat drömma om, avsedd för ett par fisknät, några kubikmeter ved, samt två cyklar. Nu har den krympts ner något, för att inte alltför mycket dominera utsikten mot havet. Men den är ett typiskt verk av Kais hand, ett kollage med skulpturala kvaliteter.

Arkitekter behöver uppenbarligen inte längre bekänna sig till någon särskild stil, dagens pluralistiska samhälle utesluter proklamerandet av en enda sann stil giltig för alla. "Idag är våra livsstilar differentierade. Tidigare fanns det arbetarklass och borgarklass, man tillhörde en viss grupp i samhället" förklarar Kai. "Idag gäller istället 'the modern way of life', tekniker skapar artificiella miljöer och vi arkitekter kan understryka möjligheterna till individualisering istället för att skapa ett standardiserat boende. Om byggnadsmaterialen tidigare var en ofrånkomlig begränsning, så är det idag koncept som är utgångspunkten, och det gör enhelt ny, subjektiv arkitektur möjlig!"

För Kai Wartiainen ligger modernismens misslyckande inte i dess val av stil, utan i dess aversion mot de traditionella sociala strukturerna, hur den förnekade människan hennes grundläggande frihet. Han beskriver Le Corbusier som en socialt störd person som i sin längtan efter ett liv som munk gjorde klostret till den moderna arkitekturens ideal. Människan skulle sitta i sin lilla cell och meditera utsikten över natur och trafikleder. Kai beskriver på bruten svenska hur artonhundratalets sinnlige borgerlige arkitekt under vårt sekel ersätts av arkitekten i den stränge prästens skepnad. Men om Kai med detta förkastar modernismen som en dystopi strävande efter en ouppnåelig perfektion, förnekar han däremot långt ifrån nödvändigheten av ett socialt innehåll i arkitekturen. Och detta tål att understrykas i en tid då arkitekten mer än någonsin riskerar att reduceras till en estetisk konsulent.

Precis som Le Corbusier argumenterar han för hus som maskiner, men dessa ska tjäna människans individuella behov, de ska inte standardisera hennes liv och göra henne till maskinernas slav. Och jag tror han har en viktig poäng i sin betoning av människan som ett levande väsen vars psykosociala parametrar är oerhört svåra att påverka och förändra. I vanliga fall ser vi denna diskrepans mellan vår tids teknologiska möjligheter och moraliska underutveckling som en oöverbryggbar motsättning, något som förr eller senare kommer att driva mänskligheten till sin undergång. Men för Kai är däremot det historiska faktum att tekniken under de senaste seklerna ständigt revolutionerats medan människan förblivit i stort sett densamma, långt ifrån något hot. Vi får bara inte fortsätta att behandla människan som om hon vore en maskin, vi måste istället respektera henne, och sätta tekniken i hennes såväl som naturens tjänst.

Det vore lätt att klassificera Kai som en high-tec arkitekt här bland skisser till supertunna bjälklagskonstruktioner och intelligenta parkeringshus, men jag inser att det är för enkelt. Visserligen är bejakandet av nya material och ny teknologi avgörande i Kais arbete, men det handlar ändå inte om att förhärliga dessa. Ekologisk hänsyn ingår som ett naturligt element i hans projekt, en ofrånkomlig realitet att ta hänsyn till. Vad han eftersträvar är dynamiska system som på bästa sätt kan låta människan få uttryck för sin individualitet. Och han understryker att vår tids arkitektoniska utmaning ligger just i att de moderna konstruktionsmetoderna inte automatiskt ger ett harmoniskt slutresultat. Det konstnärliga uttrycket, införlivandet av en byggnad i omgivningen, och inte minst hänsyn till naturens kretslopps fordrar en konceptuell attityd, annars blir nybyggda områden oftast just en trist ansamling av byggmaterial. Om jag nu ska hitta någon etikett bör jag väl kalla Kai för en kollage-arkitekt, eftersom han hela tiden strävar efter att kombinera olika material till nya konstnärliga helheter.

Det som fascinerar mig med denne arkitekt är hur konsekvent han bryter med det modernistiska paradigmet, utan att för den skull ansluta sig till den postmoderna skolans ytligt gulliga formeklekticism eller dekonstruktivisternas alltför förutsägbara modernistiska antites. Snarare finns här något av de ryska konstruktivisternas, och de tidiga modernisternas framtidsbejakande anda. I slutet av åttiotalet vann han den prestigefyllda tävlingen om Holmens bruk, om förnyandet av Norrköpings industrilandskap. Som ofta är fallet med arkitekturtävlingar, blev han bortkopplad av en oförstående byggare, men fick chansen att förverkliga sina idéer i finska Högfors. Han bibehåller där områdets industriella karaktär, ställer in nya hus i de gamla byggnaderna, på samma pragmatiska sätt som man under industrialismen bröt upp väggar och tak för nya maskiner. Brukets charm bibehålls, men med ett nytt innehåll.

I samtida finsk arkitektur är Kai Wartiainen ett slags enfant terrible, med större anseende bland de ingenjörer jag träffat än bland sina kollegor. Han avsattes från en tjänst som tillförordnad professor i Tammerfors på grund av sin antikonformistiska åsikter, och under några år satt han som i Helsingfors kommunalfullmäktige för de gröna, trots att han hatar ylletröjor och livet på landet.

Kai dricker med en lätt rysning upp sitt kalla kaffe och säger att vi måste iväg och hämta hans två flickor på dagis. Medan vi vandrar längs gatornas harmoniska sekelskiftesklassicism, erkänner han villigt att han har lättare att umgås med de ingenjörer än med arkitekter, och jag kommer ihåg de jag träffat haft stor respekt för Kais tekniska innovationer. "Jag gillar det här arbetet med färg och form som är helt subjektivt, samtidigt ger de teoretiska funderingarna en mycket stor frihet för nya idéer. Sedan är detförstås svårt att finna en bra balans, men det är den utmaningen jag behärskar bäst, att agera förmedlande länk mellan det vetenskapliga och det subjektiva." ''Från början ville jag bli skulptör, eftersom bägge mina föräldrar var ingenjörer, men jag efter ett tag hamnade istället på industridesign, jag var helt enkelt alldeles för tekniskt lagd, konstnärer gör något för sig själva, jag behöver ett problem som ska lösas, därför kom jag sedan till arkitekturen."

Han tillägger att arkitektur är ett mycket praktiskt arbete, där det inte handlar om att modifiera gamla strukturer, utan använda befintlig teknik till att skapa nya. Jag undrar om denna virtuella järnväg han nämnde tidigare, och han förklarar att idén föddes när han tillsammans med några vänner utarbetade en rapport för miljöministeriet. Tanken var att bättre förbinda Helsingfors och Tammerfors, och jag inser att deras tankar är minst lika relevanta för Öresundsbron. Idén är att satelliter kopplar ihop elbilar vid vissa tidpunkter för transporter över längre avstånd, något som inte är möjligt med den traditionella bilmotorn. Föraren kan då lugnt släppa ratten, läsa en bok eller förbereda dagens arbete. Vid framkomsten är bilen uppladdad och klarar den resterande körsträckan. Under natten kan samma spår användas till förarlösa transporter. Ännu ett utmärkt exempel på hur man istället för att bygga vidare på en föråldrad teknik, slår ett slag för en ny.