Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Anders Willhelmsson
Arkitektur som förmår beröra


Av Leo Gullbring
Det finns arkitekter och arkitekter. En del går till jobbet varje morgon som till vilket kneg som helst. De ritar hus. Ofta rätvinkliga. Ibland med platta tak. Kanske blir det bra. Kanske dåligt. Ofta är husen förutsägbara. Allt som oftast intetsägande. ’Det har med processen att göra’, försvarar sig arkitekterna. Och så skyller de på trångsynta byggledare, snåla byggherrar och giriga byggentreprenörer. Anders Wilhelmson ställer sig vid sidan av sina kollegor. Han vill ifrågasätta de gängse spelreglerna. Han har valt utanförskapet så mycket professor han nu ändå är. Och hans arbete handlar om ett försök att formulera detta andra som får arkitekturen våga ta steget ur det rent materiella, till ett bejaka dess förmåga att beröra.


 

Anders Wilhelmson har kallats för en etablerad outsider. Men jag undrar varför det är först nu han fått sitt genombrott, det borde ha skett redan för 5-10 år sedan? Han sitter bekvämt tillbakalutad här på Café Blom. Solen gassar. Någonstans inne på Arkitekturmuseum söker mögelhundarna. Moderna Muséet vilar tungt i urberget, utan ljus och visioner, ett monument över ett förlorat tillfälle för både svensk arkitektur och konst. Men visst har Anders all anledning att slappna av. Villa Åman har fått lysande recensioner. Bostadsområdet Eos är inflyttningsklart. Och arbetet för Saab går för fullt.

-Idag när arkitekturen kan tillåta sig vara mer abstrakt så känner jag mig mer hemma. Allt måste inte vara så insmickrande. Det finns plats för ett vidare spektrum av känslor. Och trots att jag inte byggt så mycket så har jag gjort många projekt. En period levde kontoret på tävlingar. Man kan kanske kritisera andra för att de bara är emot, själv har jag ju varit med i debatten med mina verk, och att tala via sina projekt är något mycket sällsynt i Sverige.

Professuren vid Konsthögskolans arkitekturlinje har också inneburit en mer direkt påverkan på den svenska arkitekturdebatten, där värnar man arkitekturen istället för att utbilda arkitekter. Men trots den teoretiska slagsidan tar han ivrigt avstånd från att fastna i franska filosofer och dekonstruktivistiska kompositionsövningar. Arkitektur är något ytterst praktiskt som handlar om projekterandet av ljus och rum. Utmaningen ligger i att ifrågasätta det traditionella, att våga skapa det som berör, som provocerar, som vågar vara annorlunda och unikt. Villa Åman ute i Danderyd är ett hus som inte låter sig klassificeras, varken modernt eller traditionellt, platt tak eller sadeltak är oväsentligt. Istället är det den helt öppna och helt slutna glaskonstruktionen med 4 ggr 1 meter höga luckor som skapar ett alldeles säreget ljuslandskap.

-Det är ett hus som inte låter sig kategoriseras, det är som när man för första gången ser något, först då kan man definiera det. Men det är inte någon lätt sak att få igenom byggnadsnämnder och annat. Innan Villa Åman stod klart gick folk omkring på gatorna, stirrade på glashuset och undrade ’ska folk verkligen bo så här, vad är det för exhibitionister?’, och några månader senare är huset helt slutet och då frågar sig folk ’varför är det helt stängt, vad är det för perversa saker som sker därinne?’. Det roliga är att inne i huset kan man höra allt som sägs ute på gatan. Men det jag är nöjd med är just ljuset, ägarna är numera helt besatta av sitt hus.

Nu var det inte särskilt svårt för Anders, och Staffan Gezelius som handlade projektet, att få bygghandlingarna genom stadsbyggnadskontoret. Anders stod högt i kurs och man gav grönt ljus direkt. Värre var det i Saltsjöbaden där ett uppseendeväckande väl utfört förslag till bostadsområde på anrika Restaurangholmen lagts på is. Här ansågs han återigen alltför radikal och kompromisslös. Istället för en nyskapande arkitektur förordas nu nostalgiska pastischer på tidigare arkitekturstilar. Men mig förvånar det knappast eftersom svensk arkitektur mer och mer förfaller åt det insmickrande populistiska, där forna tiders stilar, och då även modernismen, blir till form utan innehåll, en arkitekturfetischism som handlar om det visuellt gångbart marknadsmässiga till skillnad från det som försöker beröra, konfrontera och antyda framtiden redan här och nu.

-Frågan är vilka vi egentligen är? Ibland känns det som att det finns en Sverigebild tvättad och ren, som definierar svensk arkitektur som Carl Larsson, Asplund och Tengbom. Men det fanns ju ett annat Sverige!

-Svensk arkitektur har problem med idoliserandet av Asplund, vilket reducerar arkitekturen till stil. Arkitekturhistoria som läsning av olika stilar är ointressant. På samma sätt är det med postmodernismen. Som stil har den lite att ge, men ser man till vad som ledde fram till den så var det något helt annat - ett radikalt motstånd, sökandet efter något annat.

-Jag ser det som ett av vår tids stora problem att världen av idag hyllar det sublima. Det är därför vi är så upptagna av det visuella, fotografi luktar inte, till och med krig är vackert på avstånd. En kritik är därför att arkitekten måste se bortom symbolerna, bortom stilen, det måste finnas ett arkitektoniskt skäl, ett problem, ett program.

Ett nog så tydligt program präglar det så gott som avslutade bostadsområdet Eos strax utanför Helsingborgs stadskärna. Från början hade Anders kontor ritat ett helt område med 200 hus som ringlade sig fram som en orm i bostadsområdet Maria Stad, men trots att förslaget redan på ritbordstadiet varit omtalat långt utanför landets gränser, ansågs det alltför radikalt av Helsingborg stad och bantades därför ner till 27 lägenheter. HSB Nordvästra Skånes vd Ulf Nordström var däremot entusiastisk från första början. Precis som i Malmö vill HSB tänja gränserna och introducera ett annat sätt att disponera bostadsrätter. Med tvåplanslösningar på 107 till 125 kvm är de flesta redan sålda. De första inflyttningarna sker nu i oktober.

-Den ursprungliga tanken var att man skulle kunna köpa bostad allt efter behov, man skär till sig så mycket man behöver av den här huslimpan. Undervåningen kan vara garage eller förvandlas till kontor. Eller så kan man hyra ut. Man bestämmer själv och man är inte låst till en färdig lösning.

Anders försöker förgäves stryka lite ordning i sitt vildvuxna numera grånande hår. Glasögonen får stå för ordning, håret för oordning, något av samma slags dichotomi som präglar hans egensinniga arkitektur. Han efterlyser en moralisk och politisk dimension som gått förlorad i arkitekturen, som han fortfarande kunde känna av de där studieåren i Wien på sjuttiotalet. Det är ett av skälen till att han intresserar sig för sextio- och sjuttiotalets internationella arkitektur. Själv vill jag se det som en epok då modernismen på allvar ifrågasattes, samtidigt som modernitetens möjligheter framstod som större än någonsin, då man drömde om framtiden som något fullkomligt annorlunda, inte bara en fortsättning av det samtida. Nu blev resultatet förvisso inte riktigt lika fantastiskt, kanske var tiden ännu inte mogen? Kanske är det först nu med vårt IT-samhället som vi är redo?

Sextiotalets kollektiva dröm om det nya blev personligt privat när konsumtionssamhället tog över. Och kanske är det just den miljön som krävs när Anders nu förverkligar sin egen arkitektoniska utmaning. Just detta försök att formulera det andra, detta avsteg från det lätt igenkännbara i projekt efter projekt, att uppföra byggnader som är mer av anspråksfulla subjekt än lättolkade objekt, är också i linje med en kritisk regionalism fjärran konforma stilövningar och idel kopierande. Inspirationen från Finland, med namn som Reimo Pietilä och Aalvar Aalto, är lika självklar. Det är därför föga förvånande att Anders rönt ett så pass stort internationellt intresse. När tio namnkunniga arkitekturkritiker valde ut de mest lovande arkitekterna i bokförlaget Phaidons påkostade ’10x10’, var Anders den ende svensken på plats. Den internationella uppmärksamheten började med ett osedvanligt omskrivet litet gravkapell i italienska Viterbo. Nu skriver Roger Connah entusiastiskt om Anders Wilhelmson som en begåvad outsider att räkna med och som ställer sig över alla trender.

-Stil är oväsentligt! Befrielsen med modernismen, eller ska jag säga den abstrakta arkitekturen, är att om jag är intresserad av ljus och rum så behöver jag inte syssla med stilfrågor. Och jag motsätter mig det förenklade, istället tror jag på att gå mot det mer komplicerade. Hus kräver tid, både vid ritbordet och under byggnationen.

-Det som intresserar mig mest är ljuset, och det kan låta banalt självklart, men det är mycket svårhanterligt, antingen behärskar man det, eller inte.

Men det är långt ifrån en low-tech arkitektur han beskriver, trots att arkitekturens mest basala kvaliteter ställs i centrum. Visserligen är Anders sökande efter en arkitektur som formas i samklang med naturen är inte helt oproblematisk, dess uppmärksamheten väcks framförallt som kulturellt uttryck. Men i sitt sökande efter balans i dynamiska former och de oregelbundn former som resulterar av samspelet med omgivningen, är datorn blivit det givna ritinstrumentet på kontoret. Han går och hämtar enkopp kaffe till och förklarar sedan att kontoret i arbetet med att ta fram mässmontrar och utställningshallar för Saab har man nyttjat samma avancerade dataprogram Catea som tagits fram av den franska flygvapenindustrin och som används av Frank Gehry.

-Det finns stora formmässiga möjligheter i hur man kan behärska icke-linjära former i datorn, personligen intresseras jag av att kunna ställa det rigida mot det tillfälliga. Alltför få använder däremot datorn till kreativ formgivning.

Det första exemplet visade på bilmässan i Génève 1998 och bestod av ett enormt isblock som fond, med bilarna placerade på ett glasgolv belyst underifrån. Det senaste exemplet är Saab City Centre på Kürfurstendam i Berlin, en liten återförsäljarlokal mitt i staden. Den trånga lokalen har fått ge plats för organiskt krökta glaspaneler, en enkel lösning som ger plats för hela programmet. På Piccadilly i London blir det däremot en mer avancerad konstruktion med 5 meter höga dubbelkrökta glaspaneler. Och i Paris kommer man istället använda kolfiberpaneler med sandwichkonstruktion, med en total fri spännvidd på 16 meter.

Och visst är något på väg att hända inom svensk arkitektur, något som inbegriper Anders Wilhelmson i högsta grad. Men fortfarande är det en lång väg kvar. Arkitektkårens oförmåga att kritiskt granska och problematisera det modernistiska arvet riskerar låsa fast många i det rent formmässiga. Samtidigt har vi fascinerats av arkitekturens möjligheter med exempel som Frank Gehrys Guggenheim-museum i Bilbao och Daniel Libeskinds Jüdisches Museum i Berlin. Och även om Anders Wilhelmson lika gärna håller sig till den lilla skalan, är han en av dem som försöker formulera drömmen om en arkitektur som återigen vågar beröra.

Läs mer om Anders Wilhelmson i:
’archive’, utgiven av Electa, 2000
’10x10’, utgiven av Phaidon, 2000
Publicerad i Aktuella Byggen nr 5/01

UPP   Tillbaka

2002 Calimero