Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Gert Wingårdh

Av Leo Gullbring
Moderna Muséet är just invigt. Byggnaden ska debatteras, och den svenska arkitekturen likaså. Gert Wingårdh står där i Moneos hörsal inför ett femtiotal åhörare. Visar upp sin senaste kostym. Drar i ärmarna, visar de välsydda fickorna. Säger: skräddarsytt från Saville & Row, det är grejor det. En del av de äldre åhörarna, manchesterkavajer, murriga tröjor, en äldre generations typiska svenska arkitekter, skruvar på sig, skulle han inte tala om arkitektur? Wingårdh lovordar tyget, sömnaden, säger att detta är som arkitektur, det är dyrt, det är snyggt, det är precis det som är skillnaden mellan arkitektur och hus. Det handlar om mervärde.


 

Detta är Gert Wingårdh i sitt esse. Han kan inte låta bli att vara så där lite salongsfäigt kontroversiell. Men visst har han rätt. Och nu har han, med Rasmus Wærns benägna bistånd, kommit ut med ett praktverk på prestigefulla arkitektförlaget Birkhäuser. Här finns arkitekturens mervärde beskrivet i bild efter bild av den allestädes närvarande Åke E:son Lindman.

Direkt efter att han gått ut Chalmers på sjuttiotalet, ansågs Wingårdh för en udda typ på kant med den rådande vänstervågen, hellre försjunken i Robert Venturis arkitektteorier. Redan så där i förväg hade han fångat åttiotalets känsla med sin förkärlek för lyx, han kallade till och med sig själv för postmodernist, han var ju hela tiden villig att låta sig inspireras av de mest skilda källor, från Gustav Clason och Frank Lloyd Wright till Frank Gehry och Glenn Murcott. Ändå fanns där hela tiden en ambition att förena humanistiska och kommersiella värden, och det i en tid när få svenska arkitektkontor förstod sig på imageprofilering. Det gav inga stora uppdrag när han väl kom igång med eget kontor, bara lite kommersiella inredningar mitt i Göteborg: Leonis, Espresso, Yoko Yap. Först med klubbhuset för Öijareds golfklubb år 1988 fick Wingårdh utföra projekt som var mer än bara inredning. Byggnadens naturnära känsla gav Wingårdh hans första av hitintills tre Kasper Salin-pris. Likt en rotvälta, som en ingång till underjorden, bär glasväggarna under det grästäckta taket in blicken till ett väldigt rum, med avsats efter avsats framväxt ur den röda kalkstenen. Samma rumskänsla är nyckeln till Kårhuset på Chalmers, till bostadshusen på Bo01-området. Och inte minst till Astra Hässle vars tydliga karaktäristiska takprofil gav läkemedelsföretaget en image de aldrig själva drömt om, just detta arkitektoniska mervärde som Wingårdh återkommande överraskar med.

Rasmus Wærn kallar i sin text Wingårdh för maximalist snarare än minimalist och skriver att, med viktiga undantag i Carl Nyrén och Ralph Erskine, ’det faktum att han funnit föga inspiration i samtida svensk arkitektur har inte varit till hinder för hans kreativitet - snarare motsatsen.’ Trots att Wærns’ arbete är finansierat av Wingårdhs har han inte avhållit sig från att kritisera mindre lyckade projekt som Scandic Crown vid Slussen i Stockholm och det ännu ej byggda Scandinavian Tower i Malmö, även om kritiken saknar ett samhällsperspektiv.

Om det är något Wingårdh delat med sina kollegor så är det intresset för den byggprocess som förverkligar de ursprungliga skisserna. Och även om boken inte är lika kontroversiellt debatterande som Whitearkitekternas skrift ’Just White!’, så kompletterar de varandra. Här finns just de projekt som White inte förmår visa upp, just det där mervärdet som kommer av att hela tiden fråga sig vad som ger en arkitektonisk upplevelse.

’Gert Wingårdh, architect’, Birkhäuser Verlag, introduktion Rasmus Wærn, fotografi Åke E:son Lindman, formgivning Henrik Nygren

Publicerad i Form 2/02

UPP

2002 Calimero