Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Reclaim the streets gudfader

Av Leo Gullbring
Lebbeus Woods’ ’radikala rekonstruktion’ av staden ligger milsvida från Klas Thams stadsutopi. Istället för att ta marknadens förväntningar till intäkt för en harmonisk och inställsamt anpasslig miljö, hävdar Woods med gamle Karl Marx att det inte räcker med att tolka historien, vi måste förändra den. Stadens kris är inte ett problem, utan ett livstecken, det är istället dess förnekande som skapar problem.


  

— Arkitektur är politik! Jag anser att arkitekturen inte bara har en social och politisk roll att spela, den spelar den redan, vare sig man vill eller ej, varje dag. Men politiken är ofta reaktionär, och därmed också de byggnadstyper som uppförs. Jag vill inte behålla status quo eller konservera traditionella värderingar, det enda traditionella jag står för är humanismen! Min avsikt är att ta hand om vår samtid, därför att om vi inte klarar det, så kommer inte heller vår framtid att bli särskilt rosenskimrande. Istället för att fokusera på vad som ska hända i en annan tid, så bör vi forma vår egen tid så att den kan bli en modell för framtiden.

Lebbeus Woods tänder ännu en cigarett. Tunna slöjor av rök skiktar rummet. Han småler nöjt. Han har föreläst på LTH Arkitektur och agerat gästkritiker inbjuden av Abelardo Gonzalez. Och visst är denne amerikanske arkitekt en slags anarkist, helt i Reclaim the streets anda, men strået vassare. I sina yviga stadslandskap målar han upp byggnader som angrips av främmande geometrier, som om man hade satt Matta -Clark till att dekonstruera Archigrams drömmar, eller serietecknaren Mœbius till att bättra på Sant’Elias framtidsvisioner. Här har vi en vår tids Piranesi inspirerad av en Robert Crumb, som gärna ser till historien, men inte som någon slags teaterrekvisita som ska skänka trygghet i ett oroligt nu. Snarare suggereras här nya sociala relationer med kristillstånd som oroande och katalyserande faktor.

I Berlin arbetade han i början av nittiotalet med vad han kallar ’free zones’, en dröm om att lämna skisserna därhän och injicera ett nytt radikalt stadsrum i vårt eget nu, rum som inte har en specifik mening, som är tänkta att tas i besittning, men där du inte på förhand vet hur du ska uppföra dig, som utan att vara flexibla ger plats för förändring. Utgångspunkten är att stadens kris är dold i stadskärnan, men uppenbar i periferin. Och detta förnekande, döljande av problemen orsakas inte av krisen, utan är tvärtemot krisens orsak. Lebbeus Woods gör något av en kulturgeografisk analys och pekar på att vår tids populärkultur får oss att bortse från skillnader oss emellan, gör att vi inte längre konfronteras med varandra. Vår fantasi och kreativitet offras till förmån för ett liv som konsumenter. Och denna passivitet som kännetecknar vår tid, denna utslätade likhet, den är en historiskt ny företeelse. Han nämner att Aldus Huxley redan år 1932 i ’A Brave New World’ visade att framtidens människa kontrolleras med nöjen och inte med våld.

— Problemet med Mtv och filmindustrin är de ger sken av att deras utbud tillfredsställer våra drömmar och behov, men utan att göra det. De förnekar att vårt eget samhälle skulle vara drabbat av kris, kriser finns endast på avstånd, på andra sidan jorden, i Afrika, på Balkan. Vi ser filmer som handlar om sociala problem utan att verkligen göra det, de är fångade i filmens stereotyper och typologier, ’Come on’ that’s just a movie’ don’t take it that seriously!’

På samma sätt hävdar han att stadsrummet komplexa lager av byggnader och platser, av användning och återanvändning, byggts upp genom generationer i en organisk väv av mening, visserligen styrda av dåtidens hierarkier, men först nu med det massmediala samhället har det heterarkiska absorberats fullt ut.

— Berlin-projektets frizoner kunde egentligen användas till vad som helst, eller till ingenting alls. De var okonventionella och oförutsägbara. Det handlade om ett försök att forma det nya utifrån det okända. Vi hade egentligen inte en aning om hur de skulle tas i bruk. Men de behövdes, inte minst med tanke på hur varenda yta i Berlin sedan dess har programmerats för turism och bilden av den tyska superstaten. Kanske skulle dessa frizoner inte befolkas alls, eller kanske av kriminella, av sexgalningar, eller av konstnärer, av intellektuella, av bergsklättrare. Just de som inte passar in, men som just därför förmår att göra osäkerheten till en dygd, det annorlunda till en allierad.

Lebbeus myser tungt, tänder en tagg till, och förklarar att det handlade inte om stadsrum som blivit över, utan om tydligt definierade rum, vart och ett med sin egen tydliga karaktär, en ny stadstypologi. Utgångspunkten är de murar, befintliga och osynliga, som avgränsar staden. Genom att expandera på gränsen mellan det givna och det möjliga ges plats åt förnuftet, åt kreativiteten. Och hela tiden med den filosofiska utgångspunkten att kunskap är i grunden existentiell. Lebbeus tankegång tycks vara att det saknas en lösning av det hermeuneutiska dilemmat, det finns inget svar på om människan är deterministiskt given av sitt arv, eller om hon är en mer eller mindre lyckad händelse i livets teater, just i i spänningsfältet mellan natur, kultur, civilisation. Det finns inget ’objektivt’ svar, vi väljer den tro vi trivs bäst med. Och kanske ligger oviljan i att utforska det okända i detta som drabbar alla oss vuxna. Alltsom vi växer upp omfamnar vi alla dessa helt godtyckliga trossatser om vad livet egentligen är, efter att vi förlorat barnets fördomsfria nyfikna upptäckande av världen, innan allt fått ett ’förklarande’ namn. Och som en självuppfyllande profetia förvandlas dessa vår godtyckligt valda trosatser till absoluta, vetenskapliga sanningar.

Kanske är det också därför de hemlösa ändå berör oss. Deras existens stör, den tyder på kris i samhället, att vissa ej passar in, de visar på en annan verklighet, samtidigt som de ifrågasätter vår egen och dess i mångt och mycket godtyckliga moral. Det handlar inte om medlidande, utan om insikten att det offentliga rummet har inte längre plats för olikheter, för avvikande, för det som en gång var modernismens essens: det oväntade mötet, den plötsliga förälskelsen, Gogols S:t Petersburg, Baudelaires Paris, Benjamins Paris-passager.

— Visst är det möjligt, kanske också nödvändigt, att vi efter ett sekel av misslyckade planer, skapar nya principer för hur vi rekonstruerar förstörda och förfallna byggnader och städer. Och de principerna kan inte utgå från vår föreställning om vare sig det förflutna eller framtiden, utan istället från vår samtid, från de villkor som råder i vårt experimentella nu.

— I Sarajevo var min utgångspunkt för rekonstruktion våldet och kriget. Idéen var att den sårade staden och de sårade byggnaderna, där såren är både psykologiska och fysiska, kunde läkas, och den nya byggnadstypologin är ärr efter såren. Det innebär också en förändring av stadens vävn, därför kan det aldrig bli samma stad som tidigare. Istället för att exakt försöka fånga vad som förlorats handlar det om att skapa något nytt, inte att försöka gå tillbaks till det förflutna som om inget hade hänt.

Cybernetikens tes om assymetriska händelseförlopp känns igen, är sjukdomen botande inte innebär att man går tillbaks till ett tidigare stadium, utan där nya jämnvikter kan uppstå. Krisen som sådan är den aktiva ingrediensen. Lebbeus Woods lutar sig tillbaka, säger att han ser som sin uppgift att finna fram till idéer och principer som kan leda denna radikala rekonstruktion. Målet är nya typer av byggnader och nya typer av stadsrum. Drömmen är ett samhälle där distinktionen konst och liv utplånats, där arkitekturen sysslar med dynamiska strukturer: med vävnader, nätverk, matriser, heterarkier. Men först måste arkitekter acceptera att rummet är till sitt väsen tomt, utan mening, obestämt och osäkert. Där finns också möjligheterna.

— Vad jag är intresserad av är nya typer av byggnader. Jag menar, vad är Gehrys Bilbao om inte annat än ett putsande på det redan accepterade, Guggenheim må se futuristiskt ut, men det förblir en del av den hierarkiska socioekonomiska ordningen i Bilbao. Arkitekter är alldeles för upptagna med att bygga de här heroiska objekten, men utan att ifrågasätta den rådande ordningen.

— Inte desto mindre tror jag att det är arkitekter som måste finna eller uppfinna dessa nya typologier, inte finansintressen eller markspekulanter, de är endast intresserade av normalitet, att bevara det redan accepterade. Den här radikala förändringen kan födas i radikalt nya situationer, vare sig det nu är krig, jordbävningar eller samhällets kris i stort. Och istället för det förutsägbara, det givna rummet där vi alla vet hur vi ska uppföra oss, handlar det om att ta hänsyn till vilka förändringar människor önskar, hur samhället förändras, för att skapa radikala rum där ingen i början vet hur man ska bete sig. Bara genom att arkitekturen är sig själv kan den bli något annat, bara genom att förneka mål och mening kan den återfå dem.


Läs och beundra skisser i: Lebbeus Woods, ’Radical Reconstruction’, nytryck från Princeton Architectural Press



UPP   Tillbaka

2001 Calimero, publicerad i Area nr2, 2001