Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




WTC

Av Leo Gullbring
Attacken mot World Trade Center var mer än en krigsförklaring, det var också en arkitektonisk akt. Manhattans skyline var inte endast den mest representativa, utan också den mest sårbara bilden av den amerikanska världsdominansen, och samtidigt också det amerikanska samhället. Motståndarnas starkaste symboler brann och rasade i direktsändning. Nu är debatten i full gång om vad som ska fylla Ground Zero. Redan några timmar efter att Twin Towers hade försvunnit i ett moln av rök började arkitekter skissa på nya skyskrapor.


 

Var det Nostradamus profetior som förverkligades, eller en ny version av ’Världarnas krig’? Hollywoods ständiga spekulerande i terroristattentat och framtidsdystopier har gjort attacken mot Manhattan så ogripbart overklig. Och kanske har Jean Baudrillard rätt i att vår egen oförställda fascination över denna ultimata händelse, även om den är helt oacceptabel för vår västerländska moral, förklaras av allas vår dröm, inklusive just filmindustrins, om att förgöra en så fullkomlig världshegemoni? Bär inte också USA:s allomfattande makt, precis som romarriket, samtidigt sin egen undergång inom sig? Är inte detta globaliseringsprocessens baksida, med USA som dess mest framgångsrika inkarnation, som assimilerar all opposition, som bäddar för en attack mot en perfektion som inte låter sig ifrågasätta på annat vis?

I ett samhälle som tycks alltmer perfekt när vi en liderlig fascination inför katastrofer. Och alla refererar till filmens värld. Några av mina vänner på Manhattan räknar upp film efter film, och talar om dåliga specialeffekter. Själv kommer jag osvikligt att tänka på Luc Bessons film ’Det femte elementet’, där världen möter en fiende från yttre rymden som varken kräver pengar, liebensraum eller makt, som befinner sig bortom all ideologi, som bara vill förgöra och utplåna. Dessa kamikaze-piloter liknar ju inga andra terrorister, de är fiender som inte kan bekämpas eftersom de har döden som vapen, sin egen död. Och det räcker inte att ropa på kamp mot terrorismen, ingenstans finns någon superhjälte som kan rädda oss, inte heller hellre någon ’supreme being’ i Milla Jovovichs skepnad, inte ens en svettigt målmedveten Bruce Willis. Att förlita sig på det traditionella krigets metoder mot gerillaliknande terroristgrupper utan något fysiskt centrum är måhända oundvikligt ur propagandasynpunkt, men lika fantasilöst anakronistiskt verkningslöst som satsningen på en missilsköld, för att traverstera Clausewitz, kriget ersätter politiken.

I väntan på nya attacker vilar dock inte den internationella arkitektkåren. Om det är ett uppdämt hjältemod som engagerar dem i att fylla hålet vid Ground Zero må vara osagt, hursomhelst produceras ritningar på så gott som alla de stora kontoren. Vad som ska byggas, om det nu ska byggas, har blivit en kontroversiell fråga som kommer att bli avgörande för hur vi framledes bygger våra storstäder. Frågan är dock om arkitektkåren är beredd att axla ett ansvar av en helt ny dimension, nu när skyskrapornas uppenbara utsatthet förvandlat dem till förrädiska massförstörelsevapen. Det globala samhället består inte endast av arkitektoniska objekt, det är arkitektoniskt till hela sin uppbyggnad.

Jag ringde upp Michael Sorkin, arkitekt och stadsplanerare, bosatt i Brooklyn, någon vecka efter attentatet. Vi möttes i Stockholm häromåret. Då hävdade han att stadsplanering är så gott som tabu i USA. Han var trött på att kritisera kollegornas verk i Village Voice, han hävdade att det är inte byggnader som saknas, utan platserna emellan dem, offentliga rum där allsköns människor kan mötas ansikte mot ansikte. Ett behov som visat sig ännu tydligare efter den 11 september: Manhattan har alltför få platser där man kan mötas, diskutera och nu även dela sin sorg. Att fråga sig hur man bygger stad måste vara den viktigaste uppgiften nu, inte att genast fylla Ground Zero med nya och ännu högre byggnader.

— Visst, det är inte fel att skissa på nya skyskrapor. Men det är omoraliskt och stötande att man gick igång med det redan innan räddningsarbetet var avslutat. Vi varken hedrar de döda eller bekämpar fredens fiender om vi förnekar att något avgörande förändrats. Vi kan inte bara rusa ut och spendera igen. Varför börja rita på hundrafemtiovåningarsskrapor som kommer kräva ännu mer tid att evakuera om en ny katastrof skulle inträffa?

Sorkin hävdar att alltför länge har stadsplanerarna negligerat det urbana landskapet. De gav upp när modernismens universella planering visade sig oförmögen att rymma individualism och pluralism. Istället fick den postmoderniska arkitekturens historicistiska klichéer breda ut sig tillsammans med cyburbia och urban sprawl. Men stadskärnornas impopularitet är slut. Utflyttningstrenden vände under nittiotalet, och inte endast i USA. Sorkin är inte rädd att flyttvågen åter ska vända tillbaks förorter och edge cities efter attentatet. Chicago brann, San Francisco likaså. London klarade sig genom både blitzen och flera krig. Och de är endast några exempel på hur städernas attraktionskraft vunnit över katastrofer, vare sig de nu varit naturliga eller skapade av människan själv. Sorkin förblir optimist. Det som gör New York unikt är att det är en plats där alla typer av människor kan mötas. Det kan ingen ändra på.

— Jag vill inte spekulera om skyskrapans framtid, den är ju en ekonomisk maskin utan motstycke, men jag skulle åtminstone vilja se att några av de miljarder som är tänkta att spenderas vid Ground Zero också kommer andra delar av New York till del i form av bostäder och kontor och nya mötesplatser, inte minst i de fattigare delarna.

Samtidigt ser han risken för en motsatt utveckling, att terrorattackerna används som förevändning för att krympa det offentliga rummet, för att förvandla skyskraporna till ’vertical gated cities’, fulla av vakter och övervakningskameror, arkitekternas arbete blir reaktionärt, att skapa säkra rum, en slags ’terrorist retrofitting’, inte olikt Battery Park City endast några kvarter från Ground Zero. Men vad som behövs idag är arkitekter som vågar annat än att sälja sig till mäktiga finansintressen, som inser det ansvar arkitekturens symbolvärde innebär, och som vågar omfatta de stora frågorna om hur man skapar rum för liv i stadslandskapet.

— Massor av möten, kommittéer och konferenser är på gång här i New York. Men många är rädda att det bara är en illusion, att de som sitter på pengarna som alltid kommer att göra upp ovanför huvudet på vanligt folk.

Inte endast arkitekter vill bygga ett nytt World Trade Center, högre än någonsin tidigare. I bakgrund lurar mediemagnaten Donald Trump som sedan länge traktar efter att resa världens högsta skyskrapa i New York. Och att världens högsta skrapa, Petronas Towers i Kuala Lumpur, ligger på muslimsk mark gör plötsligt uppgiften imperativ. Teoretiskt sett går det att bygga 500 våningar, även om 150-200 är mer realistiskt. Brittiske Norman Foster låter sig inspireras av Hugh Ferris och Sant’Elia och föreslår att man bygger broar mellan skyskrapetornen, inte minst för att underlätta evakueringar. Kohn-Pederson-Fox, Renzo Piano, Richard Meyer, alla är på gång. Och Larry Silverstein Inc, som veckorna innan terroristattentatet skrev ett 99-årskontrakt med New Yorks hamnförvaltning för World Trade Centers tomt till det facila priset av 3,2 miljarder dollar, har redan uppdragit åt arkitekterna vid SOM (Skidmore, Owing and Merril) att börja skissa. Åter andra vill bygga en ring av låga skyskrapor med utgångspunkt i den gamla stadsplanen från holländsk tid, ett ’kontextuellt’ grepp helt i gamle Giovanni Battista Nollis anda, ånyo en historicistisk backlash. Det har till och med föreslagits att Frank Gehry, som redan ritar på ett nytt Guggenheim-museum i New York, kan få uppdraget rakt av, och göra ett ’World Art Center’ både för konsten, för Nasdaq och för New York-börsen.

Peter Eisenman är ett udda och trots kändisskapet ett outforskat kort. New York har länge nonchalerat sina bästa arkitekter, hela Manhattan framstår som en slags salong de refusées. Eisenmans idéer om överlagringar av former och mönster, som på barockens vis bryter sig ut ur ramarna, transcenderar den postmodernistiska arkitekturens sentimentala och kitschiga kontextualism och talar istället om ett medierande mellan gestaltning och plats. Där finns en hel del idéer värda att utforska, helt i Sorkins anda, just platserna mellan byggnader, utan att låta vare sig underordna eller domineras av det befintliga, gestaltande relationellt, sammansmältande vår tids alla olika uttryck utan att utsläcka dem. Att följa Diller+Scofidios förslag att lämna Ground Zero tomt - som en minnesplats - tycks däremot helt uteslutet när en avsevärd del av New Yorks kontorsyta försvunnit. Och det är ju otänktbart i ett USA där döden knappt nämns vid namn, där framtid och forntid sugs upp i ett ständigt invaderande nu.

Skyskrapan är i sig själv en arrogant skapelse. I dess ungdom i slutet av 1800-talet, då skraporna inte var mycket mer än höghus på uppemot 10 våningar, vågade få ha kontor högst upp. Folk litade inte på hissarna. Man var rädd för brandfaran. Men decennium efter decennium växte de i kapp med stigande markpriser, tills de blev symboler för en ny människa utan annan Gud än Mammon. Var det Louis Sullivan som påstod att man kunde se änglar utanför fönstren högst upp? Buckminster Fuller stod för den ultimata lösningen: en väldig ostkupa över New York med fullständig klimatkontroll.

Och kanske är det först nu, när denna helt artificiella stadsmiljö åter möter naturen, i form av döden, som man insett arkitekturens symbolvärde fullt ut, och börjat tala om slutet på en epok. Men när några förespråkare på fullt allvar hävdar att Twin Towers ska återuppbyggas exakt som de var, som ett budskap till världen att New Yorks finanskvarter överlever allt, är man plötsligt beredd att återupprepa misstagen från sextio- och sjuttiotalet. Ännu en vindpinad kyliga World Trade Plaza är knappast något att eftertrakta. Så när som på hörnpelarna i New Yorks skyline var Twin Towers inte mycket mer än några av de mest anonyma modernistiska skulpturerna i skyskrapekakafonin när de stod klara i mitten av sjuttiotalet. Kritikerna ratade dem som lådorna Empire State och Chrysler building levererades i. Deras storhet har istället legat i deras bidrag till Manhattans skyline.

Och nog är det en tankeställare att World Trade Centers arkitekt, Minori Yamasaki, redan fått ett av sina verk sprängt i luften. I mitten av sjuttiotalet rasade bostadskomplexet Pruitt-Igoe i Saint Louis i ett moln av rök. Denna amerikanska föregångare till miljonprogrammet ansågs så människofientlig att myndigheterna själva lät aptera dynamiten. Sprängningen var den logiska konsekvensen av en militariserad modernism som likställde arkitektur med krig.

När den fattiga världen kan ta de brinnande tornen till sig som ett slags hämnd för alla oförätter som väst bestått dem, är det en spricka i globaliseringsprocessen som ingen kan förneka och som måste medföra en förändring. Och detta oavsett om det nu är Osama bin laden som ligger bakom denna profanering av USAs hembygd, han som programledaren David Letterman avspisade med orden: ’Konstig typ. Han lever i en grotta, han har en förmögenhet på 300 miljoner dollar, han har 26 barn med fem olika hustur. Och vet ni vad han föraktar mest av allt? Jo, det amerikanska samhällets överdrifter!’

Michael Sorkin har helt rätt när han talar om arkitekternas ansvar, men den går utöver uppgiften att förstärka och återupprätta det offentliga rummet på Manhattan. Arkitekterna måste se sin egen roll i en alltmer komplext sammanvävd världsbild. Vad New York behöver är inte nya modernistiska fallossymboler som odödliggör penningens makt och inbjuder till sin egen förintelse, utan byggnadsverk som kan förlika oss med livet, som förmår mediera mellan olika värdesystem. Kanske är frågan till syvende och sist om man ska bygga en ny symbol för New York och Corporate America på världsarenan, eller ta utgångspunkten i New York-bornas eget liv?

Litteraturtips
’Cities of artificial excavations: The work of Peter Eisenman, 1978-1988’
Mike Davis, ’Ecology of Fear’
Donald Davis, David Weinstein, ’Bones, bombs, and break points: The geography of economic activity’, Columbia University
’The City and the Sign’, ed Mark Gottdiener, Columbia University Press
Eric Darton, ’Divided we stand’, biografi om World Trade Center, Basic Books

På webben, se www.nycrebuild.org

Arkitekterna Gustavo Bonevard och John Bennett planerar tillsammans med konstnärerna Paul Myoda och Julian La Verdiere låta Twin Towers återuppstå som ’Towers of Light’, en spöklik ljusskulptur

Max Protetch gallery, i Chelseakvarteren på Manhattan, kommer mellan 16 januari och 17 februari att visa arkitekturskisser för det nya World Trade Center av bl a Hans Hollein, Richard Rogers.

Area återkommer med en USA-special med anledning av årsminnet av attacken mot WTC.

Citat som kan läggas in fritt i anslutning till texten:

’It was the most bizarre and awful experience. I heard the sound of a low flying plane from my apartment, looked out my 10th story window after my curiosity peaked, and discovered a huge hole about 3/4 the way up one tower. It looked like really mediocre Hollywood special effects. Went to my roof to see what was happening then a few minutes later witnessed another plane hit the other tower. More mediocre Hollywood special effects. I ended up in Washington Square park with a growing crowd of people as we watched the towers burn and listened to the radio. Who would have ever imagined we would really be watching the towers fall one by one? People were screaming and crying and soon disconnected, after there was no point of focus except the smoke rising from the place where the towers used to be.
You wouldn't believe how dead quiet the city is...almost nothing in the
street. I am going to give blood today and see if there is a way to
volunteer.’
Vincent M, 12/9/01

’We need office space, we need new buildings that are an even greater symbol of New York than what was there before.’
Richard Meier, arkitekt

’It is important to build. The skyscraper is one of the great American creations and is probably the greatest American contribution to architecture as a whole. We have always expressed our confidence through tall buildings. We are still a brash, new swaggering country,k and we must still explore the imaginative possibilities of height.’
Robert A M Stern, arkitekt

’The new buildings should bge higher than the old ones, and there should be three of them. We should not feel bad about building on top of the ashes. All cultures are built on top earlier cultures.’
James Turrell, skulptör

’We’re going to have to invent something entirely new here, and it’s going to mean rethinking the ways we use the city’
Richard Sennett, sociolog

Publicerad i Area

UPP   Tillbaka

2002 Calimero