Ken Yeang rättar till sina hornbågade glasögon och berättar att han genom åren sett mängder av dåligt byggda skyskrapor. Men för honom har det blivit ett kall att visa hur man kan göra det bra. Och efter att ha sett hans verk är jag böjd att tro honom. Skyskrapor kan vara både ekologiska och vackra.

När jag möter Ken Yeang är han på väg från huvudkontoret i Kuala Lumpur till filialen i London. Under de tjugoen år han har varit verksam har han ritat ett femtiotal skrapor och fått runt ett tjugotal uppförda runtom i världen. Och jag inser att han delar sina amerikanska kollegors fascination över skyskrapan. Det är inte bara det att skyskrapor ger större rubriker och högre förtjänst. Det handlar om någon mänsklig instinkt att betvinga naturen, att skapa verk av en mänsklig hand som reser sig ända upp till molnen. Skyskrapan är ett vår tids tydligaste uttryck för att människan blivit sin egen gud.

Men Ken Yeangs arkitektur är något helt annat än vad man presterar på Manhattan. Medan mer namnkunniga kollegor som Helmut Jahn, Caesar Peli och Philip Johnson försöker komma på nya sätt att variera modernisternas gamla låda, skapar Ken Yeang helt nya former. På bordet breder han ut bilder som inte liknar något jag sett tidigare. Tokyo Nara Tower är en rad trädgårdar som staplats på varandra.
 Andra reser sig som intrikat sammansatta spiraler av fasadelement, skulpturala utropstecken eller rentav som science-fiction-liknande archologies. Från de här high-tec skapelserna är det inte långt till månbas Alfa. För Ken Yeang handlar det om något mer än det amerikanska 'to skin a skyscraper', det handlar om känslan av identitet och rum. Men jag undrar hur en skyskrapa kan vara ekologisk?
- När du ritar en skyskrapa måste du starta med rätt metod, säger han och skissar med snabba streck upp ett hus. Solen är ett faktum, den finns alltid och därför är ett passivt energisystem en given utgångspunkt. Alla tillägg i form av elektronik och mekanik förbättrar effektiviteten. Men gör du på konventionellt sätt, och startar i den andra änden, så måste du göra en mängd tillägg bara för att korrigera tidigare misstag.
 Här har han dragit samma lärdom som många andra arkitekter, att komplicerade tekniska lösningar sällan fungerar och istället kräver nya kostsamma lösningar för att överhuvudtaget fungera.
Men när det i en vanlig byggnad mest är ett ekonomiskt spörsmål, så kan det i en skyskrapa handla om liv och död. De skyskrapor som byggs idag är enormt känsliga infrastrukturobjekt som ska inhysa tusentals människor. När han skissar fram en skyskrapa måste han ta hänsyn till stormar och alla möjliga terroristattentat. Och i Hong Kong måste skyskraporna mer eller mindre vara dimensionerade att klara en träff av ett störtande flygplan. En brand eller en bombattack riskerar betydligt fler människors liv än en flygolycka.
- Ett av mina viktigaste argument för att designa lågenergi-byggnader är säkerheten. Byggnadens hjärta, med hiss- och försörjningsschakt ska inte placeras mitt i byggnaden, utan på utsidan. När du kommer ut ur hissen så möts du inte av en anonym miljö som kunde vara var som helst i världen, utan du kan se himlen och utan problem orientera dig i byggnaden. Vidare får du naturlig ventilation och solljus. Om en katastrof skulle inträffa kan man evakuera byggnaden utan större problem.

Ken Yeang berättar att bomben i World Trade Center år 1993 slog ut både det vanliga elsystemet och reservsystemet. Människor kunde inte hitta hissarna, inte heller trapphusen, allt var mörkt. Det fanns inget dagsljus och ingen fungerande ventilation.
- Kan du tänka dig att gå ner 68 våningar i komplett mörker, snubblande över varandra i panik? De klarade sig ner eftersom de följde efter en kille som höll upp sin självlysande Timex-klocka! Placerar man alla de här schakten på utsidan får man en betydligt mer trygg byggnad!

När de första skyskraporna uppfördes i Chicagos träskmarker för mer än hundra år sedan trodde ingen att någon skulle vilja bo i dem. Och det var också billigast att bo högst upp. Idag ska varje stad med självaktning ha sin egen skrapa. Teknik som centralvärme, telefoner och hissar har förändrat våra städer till oigenkännlighet.
På Manhattan är Central Park enbart ett stycke natur hållen som gisslan i denna helt igenom artificiella stadskultur. Avenyer och gator tycks som utskurna i en bok arkitekturhistoria, djupa mörka ravinerna kantade av byggnader i allsköns stilar. Le Courbusier tyckte Manhattan var en katastrof, men en mycket vacker katastrof. Där finns hela stilhistorien representerad, från San Marcos renässanspalats till Hollywoods skräckfilmsscenografier.

Men de flesta av de moderna skraporna är uppresta utan någon som helst tanke på omgivningarna, lyckligt ignorerande framtidens än mer dominerande tillägg. Ändå vill de flesta beställare just skapa ett unikt verk med en alldeles särskild identitet som lyckas överrösta alla andra. Och Ken Yeang erkänner att skyskrapor inte bara motiveras av höga markpriser, utan minst lika mycket av jakten på identitetsskapande objekt som ska synas i ett allt mer föränderligt stadslandskap. Just därför har han också lämnat modernismens anonyma lådor bakom sig.
 Visst följer han devisen form follows function, men dagens funktionella krav innebär ett helt annat formspråk. Och ofta går formen vidare på egna äventyr. En av skyskraporna på bordet framför oss ser ut som ett mellanting mellan en rakhyvel och en matberedare, fast med fönster, det är visst kontor där inne bakom de långa fönsterbanden.
- Visserligen handlar det mycket om mycket precisa storheter som vindhastigheter och solens bana över himlen, men om vi slaviskt följer dessa parametrar så står vi där med den modernistiska lådan igen. Vi försöker istället finna fram till en poetisk tolkning där formen inte slaviskt relateras till funktionen.

Jag undrar hur höga skyskrapor man egentligen kan bygga. Länge var Empire State Building högst, men nu har den definitivt hamnat i bakvattnet. Petrona Towers i Ken Yeangs hemstad Kuala Lumpur har slagit Sears Tower i Chicago med några meter, men antalet våningar är desamma.
 Idag ligger en skyskrapas höjd på max 700 meter, bygger man högre riskerar visst hisskablarna att brista. Men kanske har hisstillverkaren Otis hittat lösningen. I deras nya hissystem Odysseus kan hisskorgarna byta lyftsystem och gå både vertikaltoch horisontellt. Måhända Frank Lloyd Wrights dröm om 'one mile high' kan bli verklighet?
- Well, a mile high, jovisst, 1600 meter är möjligt rent tekniskt. Men frågan är om det är ekonomiskt försvarbart. Till slut måste du bygga så högt att byggkostnaden blir högre än markkostnaden.

Publicerad i GP