Nya texter
Jean Nouvel
Philippe Starck

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Bruno Zevi - en intervju

Av Leo Gullbring
Redan innan miljonprogrammet hade det standardiserade boendet blivit till ett ideal bland svenska arkitekter. Den moderna människan var en jämlik människa och alla skulle sålunda bo likadant. På sistone har dock vårt mångkulturella samhälle slagit igenom på allvar, vi har insett att vi är inte alla lika, vi vill inte alla bo lika. Även om de fortfarande är få, byggs alltfler bostäder som tar fasta på människors skiljda behov. Men en av standardiseringens baksidor består - arkitekterna är fortfarande standardiserade. Under åttiotalet förkom arkitekturen bland alla nya byggnader och nu under den förhoppningsvis snart flydda lågkonjunkturen klagas det mest på arbetslösheten. Arkitektyrket förblir mer av ett hantverk i Sverige än en intellektuell utmaning, ett hantverk som slutar vid den levererade ritningen, som sedan brukas efter byggarens eget gottfinnande. Och det trots att arkitekturens uppgift är att skapa byggnader som är lika mycket bruksobjekt som konstverk.


   

I Italien är situationen omvänd. Arkitekturen lever på undantag, svältfödd på uppdrag, helt i politikernas makt, oftast överflödig, de ambitiösa oförverkligade projekten hänvisade till de fyrfärgade arkitekturtidskrifterna. Arkitekterna livnär sig i brist på konkreta uppdrag intellektuellt som skriftställare, som utopiker. En av de mest legendariska är den nu sjuttiosex-årige romaren Bruno Zevi. Varje vecka skriver han sedan krigsslutet med säker hand en arkitekturkrönika för tidningen Espresso. I hans stora bokutgivning var mitt första köp ett verk om Asplund, skrivet redan år 1948. Hans stora villa mittemot kyrkan Sant'Agnese Fuori le Mura är alltid öppen för den som vill diskutera arkitektur. När jag söker upp honom för att höra hans tankar om vilken arkitektur som är i vardande, argumenterar han fortfarande för sin organiska arkitektur, byggd i mänsklig skala, med modernt snitt, utifrån människans behov.

Redan innan vi satt oss tillrätta vid det stora ritbordet, där den ljusblå Olivetti-skrivmaskinen tronar, börjar han tala om idolen Frank Lloyd Wright, just nu under våren aktuell med en stor utställning på New Yorks Museum of Modern Art. Zevi hävdar att vi hittills betraktat Wright som en romantiker, en estetiker som inte hör vår moderna tid till. Vi har inte förstått hans budskap om ett hus för varje individ . Istället anklagar oss denne radikale liberal oss för att ha accepterat upplysningens jämlikhetsideal, de ideal som fick Napoleon, Stalin och Hitler att offra invidividen för den standardiserade människan. Zevi hävdar att vi har förnekat vårt behov av geni, passion, fantasi, och framförallt insikten att det funktionella inte ligger främst i applicerandet av ny teknik, utan i hur tekniken tjänar människans individuella och sociala behov. Vi har förnekat en dialog med naturen, fortsätter han och pekar på hur Wrights mästerverk 'Falling Water' inte underkastar människan naturen, utan skapar en fruktbar relation.

Zevi har i bok efter bok eftersträvat den mänskliga skalan i arkitekturen. För honom är grekerna ett lysande exempel, trots att de inte skapade några rum att tala om. Pantheon, mitt i Rom, är däremot ett av antikens mest lysande exempel på hur rymd förvandlas till rum. Men rummet som spränger alla gränser har först med vår egen tid blivit verklighet, framförallt med Wrights arkitektur. Le Corbusiers utgår från sina lådor som förvisso kan vara vackra, men Zevi berömmer den modernistiska rörelsens fader först när han lämnar det formala bakom sig, och i Ronchamp ger sig hän i det irrationellt informala. Och han hävdar att just i utvecklandet av rumsbegreppet ligger framtidens arkitektur.

- De rumsliga värdena kommer att bli allt viktigare så här inför sekelslutet. Vi kommer allt mer värdesätta rummet, det innehållna framför det innehållande, väggarna som omger oss. Vad det egentligen handlar om är Einsteins myt om en obegränsad rymd, det är just där vi lever, det är just rummet inbegripande människan som vi upplever visuellt och det är egentligen den enda erfarenheten vi värdesätter.

- Idag finns ingen anledning att ett fönster ska se ut som ett annat. Nu projekterar vi inte längre fönster, utan ljuset. Vi går mot ett samhälle där varje hus, varje fönster, varje dörr är olik en annan, just som Wrights hus för var och en . Tidigare sökte vi standardisera allt, vi skulle alla vara lika varandra som amerikaner. Idag vill vi istället vara olika, vi har insett att alla är inte lika, och där ligger rikedomen i vårt mångkulturella samhälle. Vi judar har hela tiden försökt bevara vår särart och det är därför vi blivit förföljda, men det har också varit vår styrka, det är vår vilja till ett eget arv, till att vara just olika, som gjort den judiska litteraturen så populär i USA. Han hävdar att mycket i den moderna tidens arkitektur har fascistiska drag: regler, ordning, symmetri, isolering från omgivningen, monumentalism, och understryker att en död man är symmetrisk, men en man som rör sig i rummet är alltid assymetrisk. Därför har vi mer att lära av Michelangelo och Borromini än av Gropius eller Aalto, därför att de sökte framförallt bemästra rummet. Zevi är förvisso ganska skeptisk mot dekonstruktivisterna, men erkänner villigt att just de, med Eisenmann och Frank Gehry i spetsen, sätter rummet i centrum.

Och det är inte utan att jag i Sverige saknar detta experimenterande som Zevi förordar. I Sverige är göteborgaren Gert Wingård, han som nu senast återigen fick Kaspar Sahlin-priset, en av de få nydanande arkitekerna. Men i internationellt avseende är Sverige fortfarande alltför nationalistiskt slutet, där arkitekterna rotar i det förflutna för att finna en identitet för vår tid. Förhoppningsvis kan den nya trenden till ett mer invidualiserat boende ge en mer individuell arkitektur till förfång för det standardiserade. Men då måste arkitekterna på allvar inse att arkitektur är mer än ingenjörskonst, att det är en sann konstart, och en sann konstnär tar fullt ansvar för det färdiga verket, inte bara för sina ritningar.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet


UPP   Tillbaka

2001 Calimero