Innanför dörrarna är det mörkt och lite fuktigt. Och hade det inte varit för alla dessa herrar och kvinnor och barn i vita badrockar, så skulle jag trott jag hamnat på en nattklubb av det tjusigare slaget. Vått på golvet är det också. Så det är bara att betala och träda in.

Bakom tunga läderdraperier ska man alltså ta av sig kläderna och lämna all vardag bakom sig. De finsnickrade klädskåpen är gjorda med all omsorg och bådar gott. Och på väg ut till badet tänker jag att detta måste ju vara varje arkitekts dröm, att besökarna klär av sig nakna och verkligen inträder med kropp och själ i byggnaden. För Peter Zumthor finns dessutom en ytterligare dimension, berövade klädernas identitetsskyddande attribut är vi mer än någonsin annars tvungna att verkligen uppleva och erfara vår materiella omgivning.

Stengolvet är kallt och jag ryser till, lutar mig mot det smäckra räcket och ser ut över ett tempel av vatten och sten. De massiva väggmurarna ser först ut som hämtade från ett romerskt bad. Men detta är inte marmor utan tunna skivor av gnejs hämtade från ett stenbrott jag körde förbi på vägen hit. Färgerna går mellan blått och grått. Kvadratiska och rektangulära öppningar tycks slumpvis uthuggna i murväggar och tak. Några är infattade med glasfönster. Och det är en nära nog religiös upplevelse som infinner sig. Men är den avsiktlig? Det hörs lågt samtalande röster, det hörs små utrop, det hörs skrik. Jag upptäcker människor som flanerar långsamt runt i det loggialiknande rummet. Några barn plaskar förbi. Alla verkar synbarligen förtjusta och hemma. Först tänker jag att det är arkitekturens allvar till trots, men kanske är det just tack vare dess imposanta storhet.

En labyrint av upplevelser

Med en lätt känsla av domning i fötterna sjunker jag ner i vattnet och glider ut i den stora utomhusbassängen. Den är nära nog dimhöljd så här i skymningen, men på andra sidan den trånga dalen skymtar jag kor och får. Snön börjar sakta falla och det är bara att krypa in under en kraftig vattenstråle som masserar axlar och nacke.

Åter inne i byggnaden tar min nyfikenhet överhand. Öppningarna i de tjocka murarna måste utforskas. Här är en mässingsskylt med gradtalet 42. Kaldariet. Och nog är det hett. Mörkröda väggar. Mitt emot finns frigidariet med sin lika lakoniskt kortfattade information: 14°. Det hörs skrik. Avkylning förstås. I en annan öppning hänger kopparmuggar runt ett kopparrör med sakta rinnande vatten, en uppmaning att också dricka detta mineralvatten. Och här är en öppning till, den leder in i en kort tunnel som mynnar ut i ett högt kvadratiskt rum. Men här är gnejsen oslipat grov och rå. Fötterna kittlas av jetstrålar nere på botten. Ljuset fladdrar runt på väggarna, jag tänker att det är en metafor över livets förgänglighet. Och något som liknar New Age-musik hörs långt borta däruppe. Bastu finns det också. De är placerade längst in i två parallella korridorer, rum efter rum går man igenom, letande sig fram i dimman, från kallare till varmare, ledsagad av olika örters dofter.

Jag möter Peter Zumthor när han ska belönas av Ny Carlsbergfonden med arkitekturens motsvarighet till Nobelpriset. Till denna mycket speciella, solbelysta dags ära röker han cigarr efter cigarr. Platsen är Ny Carlsbergs ärevördiga gamla byggnader. Och som svar på min fråga om hur han går tillväga i sitt arbete som arkitekt blåser han ut ett stort rökmoln mot den blå himmelen och förklarar:

- Jag är fenomenolog. Jag intresserar mig för hur saker ser ut, hur de känns, hur de doftar, hur de låter. Det är det jag tänker på när jag ska börja rita en byggnad. Det handlar om en känsla. Det har inte med intellektet att göra. Inte förrän arbetet är färdigt kan jag börja analysera det jag skapat.

Minimalist eller fenomenolog?

Peter Zumthor vill inte hänga upp sig på olika stilar, varje plats kräver sin unika lösning. Och det är inte underligt att han är omtyckt av arkitekturkritikern Kenneth Frampton i juryn, han som myntat begreppet och gjort sig till talesman för en regionalistisk arkitektur. Men frågan är om Zumthor verkligen är en regionalist och om han är en modernistisk minimalist. Visst presterar Zumthor en arkitektur som verkligen berör, men det är inte så mycket relationen till platsen som till människan som står i centrum. Hans främsta bidrag är just detta fenemenologiska sökande efter hur vi upplever rum och vår materiella verklighet. Ljus, doft, beröring och ljud är nyckelelement i Zumthors verk och talar helt emot den modernistiska arkitekturens inriktning på trivialt kvantitativt mätbara storheter. Här handlar det mer om att besjäla materien än att avskala den all dess mystik.

Peter Zumthor väger fram och tillbaka på sina nya skor när han i förbifarten nämner Meret Oppenheim, och han frågar sig retoriskt vad likheten är mellan hennes berömda kopp klädd i päls och ormen gjord av kolbitar. Det avgörande är hennes sätt att se världen och hur hon träder in i den helt och fullt.

- Arkitektur har att göra med livet, hur vi relaterar till våra liv. Kurbadet i Vals handlar om 'the real thing', om något vi kan relatera till. Arkitektur har ett eget liv, men samtidigt också en rent fysisk relation till vårt liv. Arkitektur handlar inte om budskap eller symboler, snarare om något som kan ge plats för liv, där man kan höra fotgängare komma och gå, folk som arbetar koncentrerat och människor som sover stilla.

- Det är inte intressant att räkna upp en massa namn på de arkitekter som kan ha inspirerat mig. Jag talar hellre om de rumsupplevelser jag haft. Det handlar mer om intentionerna bakom verken. Vissa byggnader har själ, kort och gott!

Byggmästare och arkitekt

Peter Zumthor är långt ifrån någon yvig, divig arkitekt, utan snarare en lågmäld och nära nog försagd gammal farbror. Hans produktion är inte heller den största, men här finns en alldeles speciell kontinuitet som förenar tradition och innovation, där man kan finna anspelningar bak i tiden till både barock och Bauhaus, där det nya inte förkväver det gamla och där byggandets hantverk utgör själva utgångspunkten. Samhörigheten med mästare som Wright, Aalto och Jacobsen är given. Och en stor del av förtjänsten är säkert att Peter Zumthor är lika mycket byggmästare som arkitekt,

- Som jag ser det finns det idag två trender. Å ena sidan har vi en mycket industrialiserad byggnation där arkitekten underordnas en massa andra aktörer, och där skapas ingen arkitektur. Å andra sidan har vi den riktiga arkitekturen, som sysslar med vad våra sinnen upplever.

Peter Zumthor tar en öl till och passar på att kritisera de yngre kollegor som är alltför upptagna av ytor, som aspirerar på att bli konstnärer, dekoratörer som endast skapar vackra fasader som ser snygga ut på bild. Arkitektur är mer än image, det handlar om något oerhört konkret, som berör ens hela person, en helhet där alla sinnen ska tas i bruk, där alla ingående element relaterar till varandra. Och han hävdar att god arkitektur handlar om livet, knyter an till våra egna liv, är till för att njutas, är verklig. Arkitektur ska liksom ett gott öl upplevas med alla våra sinnen. Och det är kanske inte för inte som man på Carlsberg låter avnjutandet av något så flyktigt njutbart främja den mer beständigt bestående arkitekturen.

Själv tänker jag att man skulle lätt kunna avfärda Zumthors arkitektur som något marginellt, som en parentes i arkitekturhistorien. Med så få verk bakom sig, de flesta i kantonen Graubünden i Schweiz, hur ska han kunna påverka världen? Men hans byggnader har samma egenskap som konst, det räcker med en tavla för att förändra ett liv.

En schaman för vår tid?

Peter Davey dyker upp, redaktör för den ansedda tidskriften Architectural Review och en av de tongivande i juryn som tidigare premierat Tadao Ando och Juha Leiviskä. Den lille britten slår ut med armarna och utbrister att detta är arkitektur som känns.

- Peter Zumthor är något av en schaman för vår tid, en arkitekt som skapar magi och poesi för vardagen.

Och vad Zumthor har återbördat arkitekturen är något egentligen helt självklart. Det behövs helt enkelt platser där tiden stannar. Se bara på konsekvensen i hur lätta volymer ställs mot tunga, se på de svala stenmurarna, det mjuka ljuset. Detta är arkitektur med stort A, som berör och samtidigt skänker ro. Zumthor är besatt av förnimmelsen som sådan och han överger utan att tveka alla regler och dogmer för att nå fram till en särskild känslostämning. Och det förvånar inte att han i sin egen lilla röda bok om arkitektur berättar om barndomen som han menar är arkitekturens rötter. Han minns hur han vred om just det handtaget till sin gamla fasterns hus och trädde in i en annorlunda värld av stämningar och dofter, och det är där vår biografi börjar. Peter Zumthor söker en förlorad arkitektur precis som den moderna människan söker sig själv, och det är ett sökande efter en spirituell närvaro i en natur som berövats Gud och en teknik som berövats människan.

Men fast jag beundrar Zumthors verk, så vill jag ändå ha mer. En del av mina vänner drar paralleller till Barocken och kanske är just detta den felande länken. Barockens mästare strävade efter det gränsöverskridande virtuella när de projekterade ljus och rymd utan någon större hänsyn till byggtekniska regler. Målet var att från det förflutna och nuet ta steget in i framtiden. Visserligen ligger Zumthor helt rätt i tiden med sin upptagenhet av det som verkligen berör oss. Men samtidigt vänder han också ryggen åt vår egen tidsålder i väntan på en ny, ännu obenämnd. Peter Zumthor liknar en gammal farbror som är skicklig i sitt värv och i sitt sökande efter en förlorad värld, sina barndomsmemoarer, arkitekturens innersta väsen. Han är dock inte beredd att gå vidare, han verkar alltför fast i sitt eget spår för att helt kunna fördjupa sig i vår nybarocka samtid.

Publicerad i Medact Special